För ett antal år sedan köpte jag en bok om andlig krigföring, som vid genomläsning fick mig så förtvivlad, att jag inte ens gav den plats i bokhyllan, när jag var färdig med den. Den åkte ut.
Jag har hört och läst både det ena och det andra om andlig krigföring i mina dagar, men detta var nog något av det värsta…. jag minns inte ens vad boken hette längre, jag minns bara känslan av uppgivenhet över vad som matas i Guds folk i dessa tider.
Om man jämför totalsumman av den undervisning om den andliga striden, som finns tillgänglig i dagens läge, med en trädgård, då talar vi nog om en sällsynt vildvuxen sådan! Där finns massor av bra saker. träd med god frukt, men där finns också massor av sånt, som med fördel kunde rensas ut.
Gemensamt för de mer osunda grenarna på krigföringsträdet är, att de alla tenderar att bli mer eller mindre överandliga – den enkla, praktiska tillämpningen av Bibelns anvisningar för det dagliga livet förloras i diverse rituella religiösa beteenden av det så kallat karismatiska slaget.
Gemensamt för dem alla är också, att utövarna av dem inte förefaller behöva ta på sig sitt kors och följa Jesus på det sätt, som Bibeln anvisar, för att kunna vara med och kriga av hjärtans lust.
När jag säger ”överandlig” avser jag rätt och slätt en andlighet som inte är förankrad i verkligheten, i det dagliga liv vi lever här på jorden, jag avser en ”andlig” strid, som man ägnar sig åt enbart vid speciella tillfällen, i slutna sällskap, och med utövande av beteenden och ritualer, som förutsätts ha önskad effekt på andevärlden, men som inte grundläggs via den kamp vi på riktigt har att utkämpa, den som utkämpas i det dagliga livet, och då kanske främst av allt i relationerna till våra medmänniskor!
När nu detta är sagt bör jag väl också försöka definiera vad jag tror att vore en sund och biblisk andlig krigföring, för en sådan finns, det är jag övertygad om, och det är meningen att vi ska vara med och utkämpa den kampen!
En av texterna för den här söndagen, sjunde efter pingst i kyrkoåret, alltså den från Rom 12, lyder så här:
”Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor. Håll fred med alla människor, så långt det är möjligt och beror på er. Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen! Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan övervinn det onda med det goda!”
Aposteln talar alltså om andlig krigföring här, det framgår tydligt av den kampsituation han hänvisar till i sista meningen.
Det är dock iögonenfallande tydligt, att han inget säger om att ”binda andefurstar”, inget om att ”tala krigstungor”, inget om att ”bryta ner ockulta fästen”, inget om allt det som så ofta dyker upp i nutida funderingar om andlig strid! Det är väl ändå rätt anmärkningsvärt!
Ännu mer anmärkningsvärt är, att varken Jesus eller någon av de andra apostlarna heller lär ut några tekniker för sådant!
Hur är det här med andlig strid då tänkt att fungera, egentligen?
Jag tror att det hela är så enkelt, att vi inte lyckas se det. Istället krånglar vi till det av hjärtans lust, som vanligt.
Om vi följer principen om att det ena bibelstället ska tolkas med det andra, kommer vi från Rom 12 vidare till Efesierbrevets sjätte kapitel.
Där talas också om andlig kamp. Där slår den helige Ande fast, att den kamp vi har att utkämpa inte är en strid mot kött och blod, alltså mot andra människor, utan det vi har att brottas med är andemakter av varierande dignitet!
Nå, här har vi nu alltså en tydlig, grundläggande befallning från Herren, vad det gäller den andliga striden: slåss inte mot kött och blod, alltså människor!
Vi möter alltså precis samma uppmaning här som i Rom 12-texten.
Vad brukar då motståndarna, de onda andemakterna, ta till i det läget, när Herren har gett sitt folk en klar befallning?
Jo, de försöker naturligtvis få oss att göra just det, som Gud har sagt att vi inte ska göra!
Taktiken från Edens lustgård har inte förändrats, för demonerna vet, att om de lyckas få oss att göra det, som Gud har sagt att vi ska låta bli, då har de vunnit den ronden!
Om vi däremot gör som Gud säger vi ska göra, avstår från att strida mot kött och blod, och istället väljer att förlåta våra fiender, och ge rum för Guds vrede och dom genom att avstå från att hämnas och ge igen, då har vi, som det står i Ef 6, ”stått fasta och behållit fältet”!
Då har vi utkämpat den andliga striden på det frontavsnitt, som vi har fått oss tilldelat, och vi har stridit med de vapen, som det var tänkt att vi skulle använda, och gör vi det, då vinner vi!
Att ställa till med intensiva sessioner av andlig krigföring av modernt snitt, där man samlas i mjuka soffor i ett mysigt vardagsrum för att ”ta auktoritet över andefurstarna”, samtidigt som man har både den ena och den andra konflikten på gång med sina medmänniskor, det är inget annat än ett fromt självbedrägeri.
Den enda seger man kan hoppas på under de omständigheterna vore om den onde skulle skratta ihjäl sig åt oss, och så länge som han redan har skrattat åt oss och överlevt, tror jag inte vi ska hoppas alltför mycket på det.
Bibelns anvisningar är enkla, de är begripliga, och de är tillämpbara för var och en. Man behöver inte vara nån slags andlig supermänniska med speciella nådegåvor, för att kunna bli segerrik i den andliga striden!
Han, som är i oss, är större än den som är i världen, och om vi i konfliktsituationer är villiga att på anvisat sätt ta ett steg bakåt, och överlämna hämnden åt honom, då lever vi i den tro, som övervinner världen.
Det onda ska övervinnas med det goda, och vill vi inte spela efter den regeln, då kommer vi att bli övervunna av det onda, oavsett vilka kunskaper och gåvor vi i övrigt besitter!
Det är korsets väg, som anvisas i de befallningar Ordet ger.
En andlig krigföring där man inte behöver ta korset på och säga nej till sig själv, och till sin egen lust att hämnas och hävda sig och försvara sig och ge igen, det är ingen andlig krigföring alls.
Det är, i varje fall som jag förstår Guds Ord, bara slöseri med tid och krafter.
Amen!