I morgon är det fjortonde söndagen efter pingst, och då har man ”Vår nästa” som tema i lutherska kyrkan. Det här är en av de söndagar i kyrkoåret som brukar sätta myror i huvudet på en del kyrkobesökare – och förkunnare med, för den delen!
Vi har ju i de protestantiska kyrkorna ingen brist på undervisning om hur Jesus har gjort allt för oss, vilket ju är en i och för sig alldeles sann undervisning. Tyvärr drar vi sedan av detta lätt den felaktiga slutsatsen att ”alltså behöver vi inte göra någonting”, och när det då plötsligt börjar läsas texter om vad Gud förväntar sig av oss, kan det kännas litet förvirrat!
Och detta, vad Gud förväntar sig av människan, är just vad den här dagens texter handlar om, alla tre!
Texten från Mika 6 ger klart besked om vad Herren begär: ”Vad begär väl Herren annat av dig än att du gör det som är rätt, att du älskar barmhärtighet, och vandrar i ödmjukhet med din Gud?”?
I brevtexten från 1 Joh 4 sägs det att eftersom Gud har älskat oss så högt är också vi skyldiga att älska varandra, och som huvudtext har vi berättelsen om den barmhärtige samariten i Luk 10.
Fokus ligger alltså på barmhärtighet.
Ordet barmhärtighet är sammansatt av det gamla ordet för bröst, alltså ”barm”, och ”hjärta”.
Att vara barmhärtig är alltså att ha hjärta i bröstet – i motsats till att vara hjärtlös, inte ha hjärta i bröstet.
Det är här värt att notera att det finns två slags obarmhärtighet, och att den mest utbredda av dem är den, som man inte alltid ens förstår att identifiera som obarmhärtighet!
Vi har inga problem med att identifiera den aktiva obarmhärtigheten, den där man aktivt gör en annan människa illa, med hugg och slag, hårda ord eller olika slags mobbning. Landsvägsrövarna i Lukasberättelsen är exempel på aktivt obarmhärtiga människor.
Men sedan finns där också den passiva obarmhärtigheten,den som vi vanligtvis inte kallar obarmhärtighet, utan istället har gett namnet likgiltighet. Den är precis lika mycket obarmhärtighet som den aktiva!
Prästen och leviten står som exempel på den sortens obarmhärtighet.
Den utövar man, när man tittar åt andra hållet, låtsas om inget, och går förbi.
De båda företrädarna för religionen var ju inte aktivt obarmhärtiga, de hade inte slagit någon eller rånat någon! Och eftersom de visste med sig att de inte hade aktivt skadat någon annan, uppfattade de sig antagligen inte alls som några obarmhärtiga människor – liksom inte vi heller gör det, om vi bara har lagt oss vinn om att inte vara aktivt obarmhärtiga!
Istället för att exempel från samariten, tror man att det räcker om man utövar samma riter varje vecka….
Jesus sticker hål på den såpbubblan med att ställa fram en aktivt barmhärtig människa som exempel för oss alla. Barmhärtigheten är nämligen aktiv!
Det finns inget sådant som ”passiv barmhärtighet”.
Att betrakta sig själv som en i grunden hygglig och barmhärtig människa, utan att göra barmhärtighetens gärningar, det är att bedra sig själv.
Vi uppmanas ju i Skriften att ”älska inte med ord och med tungan, utan i gärning och sanning”!
Jakob säger i sitt brev, att om man ser nödlidande människor ska man hjälpa dem, inte bara uttala allmänna välgångsönskningar!
Det här är en jobbig spegel att se sig i.
Jag vill ju tro om mig själv, att jag inte är någon obarmhärtig människa, och ja, ser man på den aktiva obarmhärtigheten, då kanske jag klarar mig rätt bra de flesta dagar, men den här andra sidan, den är sen något annat. Det är ju så bekvämt att undvika att engagera sig!
Det är som Ingemar Olsson sjöng i sin visa om han som gick på restaurang och beställde en entrecote, och åt mer än han orkade:
”Och när man fått så man nästan spyr är det bara en sak som stör:
att det är så många som svälter ihjäl och dör….
tänker man efter sätter man maten i halsen,
och efter den betan äter man helst inget alls sen,
kan man bara låta bli att reflektera,
blir det mycket lättare att existera….”
Det här med passiv obarmhärtighet har bäring på det Jesus säger om den breda och den smala vägen.
Det finns inga löften om att det alltid ska vara lätt och bekvämt, det här att gå Guds väg….
………………………………..
Texterna i kyrkohandboken är tyvärr hämtade från Bibel 2000. Den som hör kyrkohandbokstexten från Mika 6 läsas i kyrkan i morgon kommer således inte att få höra något om att älska barmhärtighet.
I den översättningen sägs det nämligen bara att Herren vill att vi ska ”leva i kärlek”.
En vacker parafrasering, visst, men det texten säger är att vi ska ”älska barmhärtighet”, Folkbibeln, ”love mercy”, New International och King James, ”rakastaa laupeutta”, Pyhä Raamattu 1938.
I det nutida samhället kan en allmän uppmaning om att ”leva i kärlek” tolkas till vad som helst!
Vilken ombonad privatlycka som helst, där man stänger ute allt och alla som kan störa harmonin och inkräkta på bekvämligheten, kan ju kallas att ”leva i kärlek”!
Varför ska det vara så svårt att bara översätta som det står, Bibelkommissionen?