Jag kom att tänka på det här, när jag läste Bibelns enkla recept på hur det går till att bli mer skärpt: ”Som järn skärper järn, så skärper den ena  människan den andra!” Det här med att bli mer skärpt är alltså inte bara vars och ens privata projekt, det är också något vi ska hjälpa varandra med!

Varenda söndag står en mängd pastorer och präster och predikar i kyrkorna. Den allra största delen av dem får sällan eller aldrig någon sådan respons på det de säger, att det skulle hjälpa dem att skärpa sig.

På sin höjd kommer folk för att skaka hand med dem och tacka för predikan, och det blir de inte mycket klokare av. Följdfrågorna, invändningarna, samtalet, det uteblir, och det är det, som skulle kunna hjälpa alla parter till en klarare, mer skärpt, tanke om det som behandlas!

Det kan ibland kännas rätt frustrerande att som förkunnare stå och svara på frågor som ingen har ställt, samtidigt som de frågor, som faktiskt skulle vara viktiga och aktuella för åhörarna, aldrig kommer fram! Vill eller vågar man inte komma fram med sina funderingar så där ansikte mot ansikte, går det ju alltid att ta kontakt via någon av alla de elektroniska kanaler som nuförtiden står till förfogande!

Också här på min hemsida skulle jag vara i behov av er hjälp för att bli mer skärpt!

Jag ser på analytics att många läser det jag skriver, men kommentarerna är få.

Jag antar att alla som läser knappast kan hålla med om allt jag skriver, och jag vet med säkerhet att jag inte kan ha rätt i allt jag säger, det är bara Gud som kan göra sådana anspråk!

Jag kan ha rena faktafel i någon artikel, och så vidare.

Men hur ska jag kunna skärpa mig om ingen vill stå för den nödvändiga friktionen?

Självkritik är nu en så oerhört svår sak för oss människor. Antingen nedvärderar man sig själv från början till slut, eller så vägrar man att se några fel överhuvudtaget. Att hitta medelvägen utan input från andra är få förunnat.

Bibeln har rätt, som vanligt. Den ena människan skärper den andra, det är så det är tänkt att fungera!

Så, skärp mig!

Dock har jag kunnat konstatera, att också hans öppna ställningstagande uppenbarligen har skapat en hel del frågetecken och förvirring! Jag har fått massor av frågor kring detta den senaste tiden. Den allmänna tonen har varit ett ”Men hur kan han, gå till Rom, där de har så många okristliga seder och bruk…

Ja, vad jag har för tankar om den saken har jag skrivit utförligt om här på sidan redan för åratal sedan, så det ser jag ingen anledning att upprepa. Hela den här Ekman-diskussionen har faktiskt fått mig in på ett annat tankespår, ett jag också varit inne på tidigare, och många gånger, nämligen: har vi nu så rent mjöl i påsen själva, vi som hör till den protestantiska delen av kristenheten?

Vi har lätt för att se dragen av avgudadyrkan i kulten kring Maria och helgonen, men ser vi de avgudar vi har på närmare håll? Nu kommer jag att göra som det står i Rom 15:15, och skriva ganska djärvt, så den som inte vill reta upp sig på mig kan lämpligen sluta läsa här!

Jag minns från den tid när Kyrkpressen-bloggen var igång, att inlägg som behandlade vissa ämnen alltid fick massor av kommentarer och sidvisningar. T ex sådana, som handlade om homosexualitet, var givna vinnare i diskussionsstatistiken.

Där fanns också en bloggare, som skrev ett otal inlägg om de kristnas okristliga sätt att förhålla sig till pengar och egendom. Det var sällan någon överhuvudtaget kommenterade de inläggen, och de få som gjorde det verkade vara i försvarsposition. Det föreföll som om alla skulle ha känt sig träffade, när det blev tal om dyrkan av den stora avguden Mammon.

Jag samtalade en gång med en broder i Herren, som berättade att han hittat det för hans del optimala sättet att förhålla sig till pengar. ”Först ger jag tionde” sade han. ”Det är ju Guds pengar från början, så behåller jag dem stjäl jag från Gud! Sen, när jag vill köpa något jag egentligen inte så där oundgängligen behöver, eller resa nånstans eller så, då kollar jag först om jag har pengar så att jag kan ge bort lika mycket som jag slösar på mig själv, och kan jag inte det får det vara!”

Vilket är en helt biblisk och kristlig inställning- det är ju Guds vilja att en utjämning ska ske! 2 Kor 8:13-15

Men hur många av dem, som med stort patos tar avstånd från påvekyrkans villfarelser, lever enligt kristlig ordning vad det gäller de egna pengarna, prylarna, nöjena, resorna? Man pekar med ett finger på någon annan, men tre fingrar pekar tillbaka på en själv!

Jag samtalade också en gång med en representant för en lokalavdelning av en kristen förening. Han beklagade sig över att de inte längre hade råd att hålla sig med någon anställd predikant.

”Hur många medlemmar har ni här?” frågade jag.

En hundratretti stycken” svarade han.

”Ni är väl medvetna om att det räcker med att femton människor med normala inkomster ger tionde? Det räcker till både lön och sociala avgifter för en heltidsanställd förkunnare”, svarade jag.

Då bytte han samtalsämne. Att ta sådana funderingar på allvar kunde ju inkräkta på ens planer att resa till södern två veckor per vinter, eller att byta en köksinredning, som det inte är något annat fel på än att den har tio år på nacken. Inte kan man börja ge bort de pengar man ”behöver” för att kunna byta bil vartannat år, eller för att betala amorteringar på ett hus med dubbelt mer bostadsyta än man egentligen behöver!

Ibland kan jag också nästan se rött när folk lägger ut texten om sina årliga vallfärder till lövhyddohögtider och påskfirande i Jerusalem, när jag vet att det finns Herrens tjänare, människor som brinner för att föra ut evangeliet här på hemmaplan, som mer eller mindre lever på svältgränsen, för att Guds folk inte vill begripa att arbetarna är värda sin lön!

Men inte kan man ju börja ge av de pengar man skulle satsa på egna religiösa upplevelser, nej, för all del!

Det är min allvarliga övertygelse, att Gud inte ser med större välbehag på vår mammonsdyrkan, vårt sätt att lägga beslag på tillgångar som tillhör Kristus, och planlöst konsumera dem för vårt eget nöje, njutning och bekvämlighet, än han ser på katolikernas mariakult.

När man ser på diskussionen och uttalandena om Ulf Ekman och hans färd mot Rom ser man än en gång hur lätt det är att engagera sig och uttala sig om något, som inte direkt griper in i ens eget sätt att leva och vara. Det är inte svårt att predika mot något som varken man själv eller det stora flertalet av ens åhörare har några egna problem med!

Men när udden vänds mot mina egna åsiktsfränder, eller rakt mot mig själv, när det blir fråga om att just jag skulle få lov att beräkna priset för att verkligen följa och lyda Herren, då blir det värre.

Minsta motståndets lag gäller. Vatten rinner neråt, och det tycks människor också göra. Resultatet blir ofta att vi gör det ena – tar ställning i de frågor som inte kostar annat än att de som är av annan åsikt blir arga – men underlåter det andra, alltså de ställningstaganden där det inte längre räcker med att bara säga eller skriva något, utan där det man säger också griper in i ens eget sätt att leva och handla.

Nu är det inte min mening att säga att frågan om vilket kyrkosamfund man väljer att tillhöra, eller frågan om vilken vägledning som ges i de här frågorna överhuvudtaget, är någon oviktig fråga. Jag är i sak överens med dem, som inte tycker att katolicismen är något bra alternativ för dem som tröttnat på liberalismen och urvattningen i de lutherska folkkyrkorna.

Det är just den här obalansen som stör mig. Varför har vi alltid så lätt att se flisan i andras ögon, medan bjälken i det egna ögat inte alls tycks störa – och inte ens får påtalas? Varför använder vi så gärna pekfingret, utan att lägga märke till de andra tre fingrarna?

Om det är så att vi nog gärna gör det ena, kritiserar andras avgudar, men helst underlåter det andra, att vända om från de egna, då träffar Jesu ord oss rakt på!

”Det ena borde ni göra, men inte underlåta det andra!” 

Dixi et salvavi animam meam.

För ett par dagar sedan läste jag en notis i dagstidningen där det stod att betalningstiderna hela tiden ökar, och folk nu tar i genomsnitt tre månader på sig att betala sina räkningar – om de alls betalar.

Det var inte så svårt att se vilket bud som var tillämpbart på det här fenomenet.

”Du ska inte stjäla”.

Tänk dig följande situation: Någon vill ha en ny köksinredning, eller nya tapeter i huset, eller en ny hemsida, eller renoverat badrum, eller vad som helst annat, som man anlitar något slags hantverkare för. Så anlitar man en företagare, han kommer och gör jobbet, och så får man en räkning.

Så tittar man på räkningen, och ryser litet grann. Och lägger den i högen, och ska nog betala, så snart man bara har råd.

Men då var det ju det här att man tycker sig behöva nya kläder för att hänga med i modet, och man hade ju tänkt resa till södern en vecka nu i kalla vintern, och barnen vill ha varsin ny I-phone, för alla andra har, och….

Så räkningen som badrumsfixaren gav får ligga kvar till nästa lön, tänker man, eller kanske till och med till lönen efter det.

Och sen har det redan kommit så många andra, färskare räkningar, att den får ligga tills nån indrivningsfirma slutligen får överta den.

Men att beställa ett jobb, och sedan inte betala, det är lika med stöld.

Det är hantverkarens pengar, som ligger på beställarens konto, inte beställarens egna, om man en gång har fått det beställda jobbet gjort och räkning i handen!

Och det är värre än så! När denne någon, som beställde jobbet, inte betalar, då hindrar han samtidigt också den som gjorde jobbet från att betala sina räkningar! När han inte får betalt för sitt arbete, då kan han ju inte i sin tur betala det han är skyldig andra! I princip tvingar man här andra att bryta mot sjunde budet samtidigt som man gör det själv.

Jag hör till den generation som blev uppfostrad att se det som något mindre hedrande att inte betala vad man var skyldig andra – helt i enlighet med det Skriftens ord som säger att vi inte ska vara någon något skyldig. Vad har det blivit av den grundinställningen?

Jag har inga svårigheter att känna med och förstå de företagare, som utan egen förskyllan har hamnat i den situationen att de inte kan betala sina räkningar, därför att deras kunder struntat i att betala dem för deras arbete.

Inte heller har jag någon avsikt att kasta sten på människor som i följd av sjukdom eller arbetslöshet hamnat i en situation där de har svårt att uppfylla sina ekonomiska förpliktelser.

Men jag har ingen som helst förståelse för människor som gladeligen beställer och köper allt vad de tycker de vill ha, utan att först räkna över om de har råd att betala, utan att sedan prioritera betalandet av det redan införskaffade framom ännu fler anskaffningar, och ibland utan att ens ha någon allvarligare avsikt att nånsin betala något.

Detta är att bryta mot sjunde budet, mot ett av de tio bud som Herren har gett som grund för alla våra mellanhavanden.

Är det någon som tror att sådant har någon välsignelse med sig, då lever han i en falsk tro.