Tre fingrar

Ulf Ekman har äntligen, får man väl säga, tagit steget ut och konverterat till katolicismen. Jag säger äntligen, eftersom det redan en längre tid stått klart var han står, och det är alltid bäst att vara helt ärlig och öppen. Annars skapar det bara en massa frågetecken och förvirring.

Dock har jag kunnat konstatera, att också hans öppna ställningstagande uppenbarligen har skapat en hel del frågetecken och förvirring! Jag har fått massor av frågor kring detta den senaste tiden. Den allmänna tonen har varit ett ”Men hur kan han, gå till Rom, där de har så många okristliga seder och bruk…

Ja, vad jag har för tankar om den saken har jag skrivit utförligt om här på sidan redan för åratal sedan, så det ser jag ingen anledning att upprepa. Hela den här Ekman-diskussionen har faktiskt fått mig in på ett annat tankespår, ett jag också varit inne på tidigare, och många gånger, nämligen: har vi nu så rent mjöl i påsen själva, vi som hör till den protestantiska delen av kristenheten?

Vi har lätt för att se dragen av avgudadyrkan i kulten kring Maria och helgonen, men ser vi de avgudar vi har på närmare håll? Nu kommer jag att göra som det står i Rom 15:15, och skriva ganska djärvt, så den som inte vill reta upp sig på mig kan lämpligen sluta läsa här!

Jag minns från den tid när Kyrkpressen-bloggen var igång, att inlägg som behandlade vissa ämnen alltid fick massor av kommentarer och sidvisningar. T ex sådana, som handlade om homosexualitet, var givna vinnare i diskussionsstatistiken.

Där fanns också en bloggare, som skrev ett otal inlägg om de kristnas okristliga sätt att förhålla sig till pengar och egendom. Det var sällan någon överhuvudtaget kommenterade de inläggen, och de få som gjorde det verkade vara i försvarsposition. Det föreföll som om alla skulle ha känt sig träffade, när det blev tal om dyrkan av den stora avguden Mammon.

Jag samtalade en gång med en broder i Herren, som berättade att han hittat det för hans del optimala sättet att förhålla sig till pengar. ”Först ger jag tionde” sade han. ”Det är ju Guds pengar från början, så behåller jag dem stjäl jag från Gud! Sen, när jag vill köpa något jag egentligen inte så där oundgängligen behöver, eller resa nånstans eller så, då kollar jag först om jag har pengar så att jag kan ge bort lika mycket som jag slösar på mig själv, och kan jag inte det får det vara!”

Vilket är en helt biblisk och kristlig inställning- det är ju Guds vilja att en utjämning ska ske! 2 Kor 8:13-15

Men hur många av dem, som med stort patos tar avstånd från påvekyrkans villfarelser, lever enligt kristlig ordning vad det gäller de egna pengarna, prylarna, nöjena, resorna? Man pekar med ett finger på någon annan, men tre fingrar pekar tillbaka på en själv!

Jag samtalade också en gång med en representant för en lokalavdelning av en kristen förening. Han beklagade sig över att de inte längre hade råd att hålla sig med någon anställd predikant.

”Hur många medlemmar har ni här?” frågade jag.

En hundratretti stycken” svarade han.

”Ni är väl medvetna om att det räcker med att femton människor med normala inkomster ger tionde? Det räcker till både lön och sociala avgifter för en heltidsanställd förkunnare”, svarade jag.

Då bytte han samtalsämne. Att ta sådana funderingar på allvar kunde ju inkräkta på ens planer att resa till södern två veckor per vinter, eller att byta en köksinredning, som det inte är något annat fel på än att den har tio år på nacken. Inte kan man börja ge bort de pengar man ”behöver” för att kunna byta bil vartannat år, eller för att betala amorteringar på ett hus med dubbelt mer bostadsyta än man egentligen behöver!

Ibland kan jag också nästan se rött när folk lägger ut texten om sina årliga vallfärder till lövhyddohögtider och påskfirande i Jerusalem, när jag vet att det finns Herrens tjänare, människor som brinner för att föra ut evangeliet här på hemmaplan, som mer eller mindre lever på svältgränsen, för att Guds folk inte vill begripa att arbetarna är värda sin lön!

Men inte kan man ju börja ge av de pengar man skulle satsa på egna religiösa upplevelser, nej, för all del!

Det är min allvarliga övertygelse, att Gud inte ser med större välbehag på vår mammonsdyrkan, vårt sätt att lägga beslag på tillgångar som tillhör Kristus, och planlöst konsumera dem för vårt eget nöje, njutning och bekvämlighet, än han ser på katolikernas mariakult.

När man ser på diskussionen och uttalandena om Ulf Ekman och hans färd mot Rom ser man än en gång hur lätt det är att engagera sig och uttala sig om något, som inte direkt griper in i ens eget sätt att leva och vara. Det är inte svårt att predika mot något som varken man själv eller det stora flertalet av ens åhörare har några egna problem med!

Men när udden vänds mot mina egna åsiktsfränder, eller rakt mot mig själv, när det blir fråga om att just jag skulle få lov att beräkna priset för att verkligen följa och lyda Herren, då blir det värre.

Minsta motståndets lag gäller. Vatten rinner neråt, och det tycks människor också göra. Resultatet blir ofta att vi gör det ena – tar ställning i de frågor som inte kostar annat än att de som är av annan åsikt blir arga – men underlåter det andra, alltså de ställningstaganden där det inte längre räcker med att bara säga eller skriva något, utan där det man säger också griper in i ens eget sätt att leva och handla.

Nu är det inte min mening att säga att frågan om vilket kyrkosamfund man väljer att tillhöra, eller frågan om vilken vägledning som ges i de här frågorna överhuvudtaget, är någon oviktig fråga. Jag är i sak överens med dem, som inte tycker att katolicismen är något bra alternativ för dem som tröttnat på liberalismen och urvattningen i de lutherska folkkyrkorna.

Det är just den här obalansen som stör mig. Varför har vi alltid så lätt att se flisan i andras ögon, medan bjälken i det egna ögat inte alls tycks störa – och inte ens får påtalas? Varför använder vi så gärna pekfingret, utan att lägga märke till de andra tre fingrarna?

Om det är så att vi nog gärna gör det ena, kritiserar andras avgudar, men helst underlåter det andra, att vända om från de egna, då träffar Jesu ord oss rakt på!

”Det ena borde ni göra, men inte underlåta det andra!” 

Dixi et salvavi animam meam.