Jesus frågar vid ett tillfälle: ”Varför säger ni Herre, Herre, till mig, när ni inte gör det jag säger?”
Ja, vad är det för mening i att kalla Jesus Herre, om man inte är villig att ställa sig under det herraväldet? Och varför gör man det överhuvudtaget, varför kallar man Honom Herre, om man i praktiken inte vill ha Honom som Herre?
Den frågan aktualiseras varenda gång människor, som bär det kristna namnet, vill införa sådana seder och bruk och ordningar i den kristna församlingen, som Herren redan har sagt att Han inte vill veta av.
Den är alltså synnerligen aktuell mest hela tiden nuförtiden.
Den, som vill vara optimist kanske vill mena, att det kan finnas goda anledningar till att många kristna inte vill ta allt vad Herren och hans apostlar säger så på blodigt allvar. Man pekar på behovet av dialog med dem som tror annorlunda, behovet av att behålla kontaktytorna till världen, och man tar fram det till felaktigt slagord förvandlade Jesusordet om att inte döma. Och så menar man sig ha bevisat, att det inte är i någon ond avsikt man åsidosätter Guds Ord!
Nej, kanske det inte görs i ond vilja mot dem man vill vara till lags, alltså folket.
Men den som vill vara världens/folkets vän, han blir fortfarande Guds ovän!
Man kan inte ge sig hän åt både Gud och hans motståndare.
Man kan inte samtidigt både tillhöra dem som vill bort från Egypten, och de som vill återvända dit.
Välmeningen mot folket blir lika med en ond vilja mot Gud i det ögonblick Hans vilja åsidosätts för att majoriteten bland folket ska få som den vill.
Och när så sker, då byter Guds hus ägare, och blir Folkets hus.
Sedan spelar det ingen roll om vi talar om folkkyrka eller frikyrka, där den här mekanismen kommer i funktion, där blir resultatet ett ”folket dikterar” – som Laodicea, stadsnamnet från Uppenbarelsebokens tredje kapitel, betyder.
Sändebrevet till Laodicea i Uppb 3 är, det är jag övertygad om, skrivet rakt in i folkkyrkosituationen av idag – som också en bit i taget håller på att bli frikyrkosituationen av idag!
Det finns en orsak till att budet om att älska Gud över allt kommer före budet om att älska sin nästa som sig själv!
Det är för att frestelsen att vara andra människor till lags är så stark!
Älskar jag min nästa mer än Gud, då kommer jag att vilja låta alla mina medmänniskor få som de vill i tur och ordning, i toleransens och den laglösa kärlekens namn, tills alla utom Gud har fått sin vilja fram.
Och hela tiden medan denna process pågår, fortsätter orden ”Herre, Herre” att höras under valven i Folkets hus… medan Jesu fråga kvarstår, glömd, förträngd, och obesvarad.