Jesus varnar oss för att se oss om, och han påminner oss om hur det gick för Lots hustru.
Hon såg sig som bekant tillbaka på den stad hon just hade lämnat, där hon hade haft hela sitt liv, och förvandlades omedelbart till natriumklorid.
Jag var nyligen på en bönesamling där en av de närvarande delgav följande ord från Herren: ”Rädda mitt folk!” ”Befria mitt folk!”
Vilket ju i princip är den marschorder Mose fick vid den brinnande busken. Folket skulle räddas från egyptierna, och befrias ur Egypten.
Det gick också enligt ritningarna, ända till dess både räddningen och befrielsen var ett faktum, och folket befann sig utanför Egyptens gränser, ute i Sinaihalvöns ödemarker. Då tittade folket i backspegeln, och då såg plötsligt Egypten ut som ett bra mycket trevligare ställe, än det hade gjort bara några veckor tidigare!
Och visst, Egypten var ett bra land, med tillgång på bröd och fisk, kött och grönsaker! Rena hälsokostbutiken!
Det kan man förstå att de kom ihåg.
Men uppenbarligen var tillbakablicken av det mer selektiva slaget, för de såg inte längre egyptierna!
De såg inte längre slaveriet, förnedringen, männen med piskor, som obevekligt krävde fullgjorda arbetskvoter, de såg inte Faraos hejdukar, som tog livet av alla nyfödda israelitiska pojkar, de kom inte ihåg det de hade blivit räddade från!
Och då såg de ju inte heller längre befrielsen som något att ta vara på och hålla fast vid. Det gick till slut så långt att de ville avskeda Mose och Aron, och välja nya ledare åt sig, ledare, som skulle ta dem tillbaka till Egypten!
Det är så det fungerar, när vi ser i den backspegel den onde tillhandahåller, och lyssnar till hans förslag.
”Gå tillbaka till Egypten bara, du kan ju ha det bästa från två världar, du kan ha både mannat från himlen, och köttgrytorna från jorden!”
Men i Egypten finns egyptierna kvar, och går du dit, då är du på deras territorium!
”Rädda mitt folk!”
Det finns många, som har hört om Jesus, tagit steget att bli en i hans folk, men aldrig gått ut ur ”Egypten”, aldrig riktigt lämnat det världssystem, som befinner sig i uppror mot Gud, och är i den ondes våld, de som aldrig omvänt sig från sina onda vägar, kanske inte ens fått höra att detta är nödvändigt, utan nu fortsatt att leva som förr, ungefär.
Man bor kvar på törnåkern, så att säga och den kommer att kväva en, bara den får tid på sig.
Den som går för att rädda människor från förtappelsen får inte lämna jobbet halvvägs, och säga att ”vad fint, nu är du frälst, allt klart!”
De behöver räddas från ”egyptierna”, de behöver bli fria från all slags träldom, innan frälsningen också är en synlig verklighet i deras liv!
”Befria mitt folk!”
Det finns också de, som tagit steget vidare in i befrielsen, lämnat Egypten med friskt mod för att börja leva det nya livet i Kristus, men så har det blivit jobbigt på olika sätt, det här med att följa Jesus visade sig kosta mer än man riktigt ville betala, och så har man gått tillbaka till det mera lagom-artade livet i Egypten.
Där väntar då ”egyptierna” för att se till att det inte blir någon frukt av återvändarnas liv! Stengrund, stengrund.
Det gäller för befrielseförkunnarna att inte måla upp någon guld och gröna skogar-bild av efterföljelsen!
Jesus säger till människorna att de ska beräkna kostnaden, att det finns ett kors med i efterföljelsen, att den här världen, ”Egypten”, kommer att hata dem som lämnat den! Det är inte meningen att det ska komma som någon total överraskning, när det blir hett och torrt och dammigt ute i öknen!
För kommer detta som en överraskning, då ligger nog titten i backspegeln alltför nära till!
Med förutsägbart resultat. Man ser allt det lockande och åråvärda som ”Egypten” har att erbjuda, men ”egyptierna”, världens förslavande makter, dem ser man inte längre!
Rädda mitt folk. Befria mitt folk. Där finns det både kallelse och utmaning så det räcker!