På senare år har det varit populärt med överlevnadskurser, ni vet, när man ska klara sig i vildmarken med ett minimum av utrustning. Fast det är sällan överlevnadsfärdigheterna testas i sådan omgivning där det utom hunger och kyla också finns stora och hungriga rovdjur att se upp med! Att ställas inför utmaningen att försöka överleva i vargmarker – eller varför inte grizzlybjörnsrevir – skulle höja färdighetskraven till en helt annan nivå!
Som kristen är det just i sådan terräng jag befinner mig. Vargen kommer för att slakta, stjäla och förgöra, den onde går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon han kan komma åt. Under sådana omständigheter är det helt befogat att säga tack, gode Gud, jag har överlevt den här veckan också!
Ondskan angriper oss på tre fronter, dels via ondskan vi bär inom oss, den vi kallar den köttsliga naturen, dels via onda människor, och dels får vi tampas med ondskans andemakter direkt. Somliga veckor är det mer av det ena, andra är det mer av det andra, och nån vecka kan de låta det vara lugnt, antagligen för att man ska invaggas i en falsk säkerhet och sänka garden.
(Jodå, det finns nog onda andar här i Finland också, fast vi är så ”civiliserade” här. Ibland stöter jag på människor som har problem med denna ”andliga influensa”, ibland råkar jag ut för närgången uppvaktning själv.)
I en situation som denna, med en hänsynslös fiende med lejontänder och vargnatur, som ständigt är ute på rond för att se vem han eventuellt ska lyckas sluka, kan man minsann behöva överlevnadsstrategier!
Det viktigaste för ett får som inte vill bli vargmat torde vara att hålla sig till herden.
Ibland möter jag en inställning hos kristna som ungefär låter så här: ”Hur långt bort från Jesus kan jag gå, och ändå fortfarande vara en kristen?” Den inställningen är rent djävulsk. Har man en sån inställning till sin Herre och Gud är man nog mer allmänreligiös än kristen. Och rejält i farozonen för att bli lammstek!
Om jag får ställa en närgången fråga: Vem är det egentligen du älskar, om du inte vill komma närmare Jesus, utan hellre vill hålla distans för att få fortsätta att gå dina egna vägar? I Bibeln står det något om människor som älskar sina njutningar mer än de älskar Gud… njutningar som fungerar som lockbete för att få oss inom räckhåll för den som lurar i buskarna.
Det näst viktigaste är att hålla sig till flocken. När vargen ska ha fårstek, då söker han efter ensamma får, såna som har kommit bort från de andra fåren och bort från herden. Många kristna tycker att de kan strunta i församlingsgemenskapen. ”Det går väl bra ändå, och förresten tycker jag mina medkristna är en samling förstockade idioter, vad skulle jag med dem till?” Så både tänker och säger många, som kallar sig kristna.
Resonerar du så skulle jag vilja fråga dig några saker, bara några, fast där kunde finnas många frågor att ställa om det här: Om du tycker att det är bekvämast att vara privatkristen, vem är då din herde? Vem ber för dig, och står till ditt försvar? Vem uppmuntrar dig när du är nere? Vem förmanar dig när du är på väg åt fel håll, rakt i gapet på rovdjuren?
Högmod går före fall, och att tro sig klara sig utan hjälp av andra, det är rätt och slätt högmod.
Jag har överlevt den här veckan, tack och lov!
Inte för att jag är något slags andlig kampsportare, som kan slå ner allt motstånd jag möter. Utan för att jag har de här tre sakerna som min överlevnadsstrategi:
Jag håller mig till Jesus. Hans rättfärdighet. Hans sanning. Kraften i hans blod och hans namn. Glädjen över att få ha mitt namn skrivet i himlen. Herren är min herde!
Och jag har förebedjare. Människor som så att säga håller en bönesköld över mig. De är en sån otrolig gåva från Gud, de som på detta sätt skyddar och bär mig!
Och jag har ett par stadiga, rättframma bröder i Herren, som jag gör räkenskap inför, och som vid behov tar mig i nacken.
Jag behöver både Herren och mina syskon i Herren, om jag ska överleva här i vargmarkerna.
Gud bevare mig från att någonsin bli så förvirrad att jag börjar tro att jag klarar mig utan dem!