Då och då får jag frågor om det här, vanligen då dels frågor om vad synd mot den helige Ande egentligen är för något, samt hur man egentligen ska förstå Hebr 6:4-6 och 10:26-27?

De här hebreerbrevstexterna är skrämmande, om man tar dem på allvar – och Bibelns ord ska man alltid ta på allvar!

Det är ändå viktigt att man tar dem på allvar på rätt sätt, förstår dem rätt, annars kan någon börja tro om sig själv att han är ett hopplöst fall, fast det som texterna talar om egentligen inte alls gäller hans situation!

De här texterna meddelar dels vad som ska till för att en människa ska falla ur frälsningen så, att det inte längre finns någon återvändo, dels vad detta sedan leder till för den människa, som är nog olycklig – och dåraktig – att ge sig in på den väg, där man blir ett hopplöst fall.

Det övergripande temat för Hebreerbrevet är det gamla förbundet kontra det nya.
Det är riktat till människor, som konverterat från det gamla förbundet, judendomen, och blivit kristna, och delaktiga i det nya förbundet, därav brevets namn.

Nu befinner de sig uppenbarligen i den situationen, att det nya förbundet inte längre ter sig lika lockande som i början, det har blivit för mycket jobbigheter!
Judendomen, som de förut bekände sig till, hade dock status som en av romarrikets tiotals lagliga religioner, och där fanns den yttre ståten med tempel och offer och prästerskap och ritualer – vilket allt saknades i de kristna församlingarna på den här tiden.

De kristna var ofta både förföljda och föraktade, och hade det till det yttre betydligt sämre ställt än judarna.

Alltså har en och annan börjat droppa av från kristendomen och tillbaka till judendomen!

Detta är alltså den situation och de människor, som varningarna och förmaningarna primärt är riktade till, men vi ska också se på vad sätt vi nutidskristna kan ha nytta och vägledning av dem!

10:39 konstaterar sammanfattningsvis att de som drar sig undan, alltså från kristendomen, gör detta till sitt eget fördärv.
10:26-27 talar specifikt om den synd, som aktivt motstånd mot evangeliet innebär. Det kan man inte undgå att se om man läser noggrant.

Denna synd talar Paulus också om i Tess 2:15-16, där han säger att Guds vredesdom kommer att drabba dem, som ägnar sig åt sådant.

6:4-6 ska förstås i det här sammanhanget.
Här talas om människor som blivit frälsta och pånyttfödda, fått del i den helige Ande, fungerat i nådegåvor, och sedan förkastar alltsammans och gör gemensam sak med evangeliets motståndare, alltså med sådana, som vill förhindra att evangelium överhuvudtaget blir förkunnat!

Det här handlar alltså inte om människor som sitter fast i någon form av bundenhet, inte om människor som blivit ljumma i sin tro, inte om människor, som har intellektuella svårigheter med något i den kristna trosläran.

Det handlar om människor som öppet och medvetet förkastar Kristus, efter att de först har fått del av kunskapen om Honom, del av Hans helige Ande, smakat den tillkommande världens krafter, fungerat i andliga nådegåvor – kort sagt, fått del i allt vad den kristna tron ger här i den här tillvaron – och sedan inte bara förkastar Kristus, utan också gör gemensam sak med aktiva motståndare till evangeliet!

Väljer man, efter att ha fått smaka Guds godhet och nåd,  att frivilligt förkasta evangeliet, och gå in i en sådan grad av förhärdelse, då når ingen kallelse till omvändelse längre fram. Man har passerat en point of no return.

Den som är ett hopplöst fall är det alltså av eget val.

Han var det inte från början – Gud vill att alla ska bli frälsta, och har således inte designat och förutbestämt någon för evig förtappelse.

Man kan alltså åtminstone säga att Gud gör inga hopplösa fall!

Till sådana kan vi människor bara göra oss själva.

Efter att ha varit kristen i fyrtiosex år, och heltidsförkunnare i trettio, kan jag faktiskt inte påminna mig att jag skulle ha träffat på en enda människa, som till alla delar skulle ha svarat mot Bibelns beskrivning av ett hopplöst fall.

Detta kan ju förstås antagligen bero på att den människa, som verkligen befinner sig i den situationen, är så förhärdad att hon är totalt likgiltig för sin andliga belägenhet, och då knappast kommer att uppsöka någon själasörjare för att fundera på sin situation…

Den som ännu bryr sig, ännu oroar sig, han har också en väg tillbaka, den väg som kallas omvändelse – och ibland är det också så, att man oroar sig därför att Åklagaren öst in anklagelser i ens sinne, och man har gjort misstaget att tro på hans lögner, inte för att man faktiskt skulle ha något att oroa sig för!

Den frågan har jag fått då och då.

Jag tror att detta sker, när man slutar framhålla nödvändigheten av att både höra och göra, nödvändigheten av omvändelse och bättring, och övergår till att bara tala om ”tro”. Man skulle ju tycka, att t ex Jakobs brev effektivt skulle bromsa alla försök att avskaffa omvändelsen, men det tycks nu vara så att vi människor så väldigt gärna vill ha en teologi, som gör att vi kan fortsätta som förr, att vi till och med lyckas bortse från klara bibelord.

Ett exempel på ett bibelställe, som slätas över och tonas ner, finns i dagens evangelietext.

Där framställer Jesus en av sina kraftigaste varningar för att strunta i att hjälpa dem som har det svårt. Orsak och verkan beskrivs i osminkade ordalag, och det han berättar i Luk 16:19-31 borde vara tillräckligt kraftig kaliber för att ruska om vem som helst, tycker man! Beskrivningen av den rike mannens öde, som han drabbas av i direkt följd av att själv ha levt i lyx, likgiltig för den fattige Lasarus, som låg döende utanför hans port, är ju fruktansvärd läsning!

Jesus ger här information om vad som händer en människa direkt efter det hon dör, vilket ju är något som borde vara av vitalt intresse för oss alla, eftersom vi alla är på väg mot graven med en hastighet av sextio minuter i timmen.

Antingen kommer ens själ till en viloplats, där man får invänta uppståndelsens dag, eller så kommer den till ”helvetet”, dödsrikets mörka avdelning, vilket är allt annat än en viloplats. I båda fallen är det fråga om en medveten tillvaro.

Dessa två existenstillstånd är skilda från varandra av en klyfta, som inte kan passeras åt någotdera hållet.

Den rike mannen hamnar efter sitt frånfälle på det sämre stället, och inser där att hans fem bröder, som ännu lever kvar på jorden, kommer att hamna i samma elände som han själv, om de fortsätter sin nuvarande livsföring. Alltså anhåller han om att Lasarus, som kommit till paradistillvaron i Abrahams sällskap, ska bli sänd tillbaka till jorden för att varna hans bröder, att om de inte gör bättring kommer det att gå illa för dem.

Abraham vägrar, med motiveringen att varningen ju redan är given, och många gånger om. De har ju Guds ord! Det ska de ta till sig, det ska de lyssna till och lyda, då behövs inget annat!

Den rike mannen vet alltför väl, att hans bröder har ungefär lika stort intresse för Gud och hans Ord som han själv hade under sitt eget jordeliv, så han försöker få Abraham att förstå att det behövs en kraftigare varning än så, om bröderna ska kunna räddas.

”Om någon kommer tillbaka från de döda för att varna dem, då kommer budskapet att gå fram, då kommer de att omvända sig”, säger han.

Men Abraham vet, att det inte är så det fungerar. Någon kraftigare varning än den som Gud ger i sitt Ord finns inte att ta till. Den som inte låter sig övertygas av ”Mose och profeterna” kommer inte heller att omvända sig av att det sker tecken och under!

Visst, man kan bli intresserad, fascinerad, tycka det är häftigt och spännande, när det händer övernaturliga saker! Man kan rentav ta för vana att åka på häftiga möten, kanske rentav lösa flygbiljett, och bege sig på exkursioner till platser, där det verkar att verkligen hända något!

Men omvänder man sig av sånt?

Ändrar man sin livsstil, börjar man dela med sig av sina jordiska skatter för att få en skatt i himlen?

Låter man sig förvandlas genom sinnets förnyelse, så att man inte längre blint hänger med och härmar efter den här världens tänkesätt, moral,  och konsumtionsmönster?

Nej, säger Abraham, det lyckas inte på den här vägen, häftiga andliga upplevelser ger  inte den frukten i människors liv!

Att ge människorna något annat än det budskap Gud ger i lag och evangelium är alltså att vilseleda dem. Gud är rättfärdig, evangeliet kallar till rättfärdighet, Guds Rikes sätt att leva är nytt och annorlunda!

Låt ingen bedra er med tomma ord, säger aposteln. Ingen otuktig eller oren eller girig ska ärva Guds och Kristi rike!

Redan i den första kristna tiden fanns det alltså en tendens att predika att allt skulle komma att gå bra, även om man inte omvände sig.

”Fortsätt bara  med otukten, fortsätt med orenheten, fortsätt med girigheten, fortsätt att strunta i dem som har det svårt, lägg bara beslag på de tillgångar Gud har gett er att förvalta, och slösa bort dem på er själva, Gud är ju god och förlåter synder, så det är ingen fara….”

Detta är att vattna ur saltet, spä ut det, tills det har så litet sälta kvar att det inte kan hindra förruttnelsen att sprida sig.

Berättelsen om den rike mannen och Lasarus har ärende till oss. Det får inte tonas ner, inte bortförklaras.

”Jamen, det här är ju bara en liknelse, inte ska man ta den bokstavligt!”

Nej, det är just det den inte är! Att påstå något sådant är rent vilseledande verksamhet – och tyvärr har till och med kyrkohandbokens redaktörer gått i den här fällan. Där inleds nämligen dagens text med de här orden: ”Jesus framställde denna liknelse”.

Därigenom får både predikant och församling intrycket att den här berättelsen är en liknelse, men detta är lögn och bedrägeri. Det står inte ett knäpp i bibeln om att det här skulle vara någon liknelse, inte ens i Bibel 2000, där man annars tar ut svängarna mer än lovligt ibland!

Där, som i alla andra biblar, och naturligtvis också i den grekiska grundtexten, inleds berättelsen om den rike mannen och Lasarus med orden ”Det var en rik man…”

I grundtexten understryks till yttermera visso att den här berättelsen handlar om en viss rik man, och om en viss fattig tiggare, vilket ger en ännu tydligare bild av att detta är en verklighetsbaserad berättelse.

Detta har t ex King James Version observerat, och översätter ”There was a certain rich man and a certain beggar”.

Åkesson, med sin passion för att allt ska vara så ordagrant som möjligt, översätter med ”en viss rik man”.

Tydligen har handboksredaktörerna inte klarat av att ta till sig att detta, som Jesus här berättar är bister verklighet, så här är det.

Man har uppenbarligen försökt bortförklara och förmildra (läs: vattna ur) det Jesus säger med att göra ett sånt här ”Jesus framställde en liknelse”-tillägg.

Och om man nu i kyrkan läser upp deras tillägg ur handboken, då får ju menigheten intrycket att ”det här är ju bara en liknelse, inte kan det väl på riktigt vara så här svartvitt”.

Och går det så, då vilseleder man ju människorna istället för att varna dem!

Det Jesus beskriver i dagens text är exakt den verklighet som väntar oss alla när vi har vandrat jordevandringen färdigt. Så det gäller att satsa på framtiden genom att inte vara alltför självupptagen och missunnsam i nuet, alltså genom att omvända sig och göra bättring från girigheten…

”Är det för att du är rädd för att hamna i helvetet när du dör annars? Ni säger ju att den, som tror på Jesus, kommer till himlen, och de andra hamnar på det andra stället…”

Det kändes litet deprimerande att höra, faktiskt. Alltså, att folk tror, att vi som tror på Jesus, inte har någon annan anledning att göra det, än att vi är rädda för helvetet, det tyder nog på något slags kris i både förkunnelse och kristet liv!

Men, visst har det under en del perioder i kyrkans historia varit så, att det här med evigt straff och helvetets eld har tagit väldigt stor plats i människornas föreställningar om Gud och tro.

När man ser bakåt i tiden, har t ex den söndag vi idag har kommit fram till i kyrkoåret, alltså domsöndagen,  upplevts väldigt olika i olika tider, och också i olika sammanhang. Ibland har den spridit skräck, ibland glädje och förväntan, beroende på var människorna har upplevt sig stå inför den yttersta dom, som texter som Matt 25 beskriver.

Och visst hade den unge mannen rätt i att man kan ha anledning att vara rädd för tanken på den kommande domen!

Och visst hade han rätt i att det är klokast att få det rätt ställt med Gud innan domedagen kommer! Det var bara den här tanken, att detta kantänka skulle vara enda anledningen att bli och vara kristen, som kändes mörk och ensidig.

Men vi kan ju ändå börja med att ställa frågan var vi står idag, du och jag?

Har vi det klart för oss, då vet vi också om vi ska se fram mot domen med skräck,  eller med en glad förväntan, som ger utrymme för många andra glada aktiviteter, medan man väntar på att få möta sin Frälsare!!

Jesus säger ju till sina lärjungar, att de ska betrakta dagen när Han kommer tillbaka som sin befrielsedag, som den dag då de blir befriade, förlösta, förvandlade, den dag då de får gå in i sin Herres glädje, in i det rike, som stått färdigt för dem sedan världen skapades!

Till de andra, de som inte vill veta av honom,  säger han att det kommer att gå illa för dem, om de inte omvänder sig.

Han lämnar alltså tillsvidare dörren öppen också för dem! Det är det, som kallas nådatid. Gud ger tid, tid att tänka om, tid att byta riktning!

”Tro på Herren Jesus, så blir du frälst” säger aposteln till fångvaktaren i Filippi.

För att det löftet ska ha sin rätta betydelse för oss, behöver vi ha en aning om både vad vi blir räddade från och vad vi blir räddade till.

Skriften talar om för oss att hela världen är i den ondes våld.

Den säger också att hela jorden är full av Herrens härlighet!

I den här världen finns det vänskap och kärlek. Här finns det godhet och skönhet, här kan man hitta barmhärtighet och hjälpsamhet. Här finns gemenskap och samhörighet. Allt detta är uttryck för Herrens härlighet.

Men om man skulle ta bort allt detta från jorden, vad blir då kvar? Fiendskap och hat, misstänksamhet och ondska, fulhet och förvridenhet, grymhet och egennytta, ensamhet och övergivenhet. Det är vad den onde fyller världen med, med benägen hjälp från den fallna mänsklighet som befolkar den.

I nästa tillvaro, den som kommer efter fysisk död och evig dom, där är inte de båda rikena längre synliga på samma ställe som nu. Där är de åtskilda. Inget ont eller orent kommer någonsin att komma in i Guds Rike, inte heller kommer något av Guds härlighet att mildra tillvaron på det andra stället.

Vi kan alltså se oss omkring i den värld vi nu lever i, och ställa oss frågan i hurudan värld vi vill tillbringa vår evighet!

Vi har en svag spegling från båda rikena här och nu, tillräckligt för oss att se, tillräckligt för att vi ska kunna välja. En svag spegling, säger jag, för i nästa tillvaro, där kommer både det onda och det goda, härligheten och eländet, att vara så många gånger om förstärkt att vi inte ens kan göra oss någon föreställning om det.

Det liv jag vill leva  i nästa värld, det kallas jag att leva i redan i den här! Det är det, som är kristet liv!

Jag försökte förklara för konfirmandpojken, att jag inte är kristen bara för att slippa undan förtappelsen.

Jag är en kristen för att Jesus är en så mycket bättre Herre att tjäna än den onde, för att det liv han låter mig leva är ljus och kärlek, värme och barmhärtighet, och det är det livet vi människor är gjorda för!

Jag är en kristen för att få leva himlen, inte bara för att undgå helvetet!

Den som följer uppmaningen att tro på Herren Jesus, han kan se fram mot dagen då Jesus kommer tillbaka med förväntan och glädje. Jesus har ju sagt att den som tror på honom inte kommer under någon dom, utan har övergått från döden till livet, och det till ett liv som är så mycket mer levande än det vi har nu, att vi inte kan tänka eller föreställa oss något sådant!

 Det är inga märkvärdiga saker som krävs för att vår himmelske Fader ska öppna himlaporten för ett människobarn. Han vill ju att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen, Han har inte behag till någon syndares död, han vill att syndaren ska omvända sig och få leva!

Det räcker med att vi tar emot den Han sänt, Jesus!

Och det gör man genom enkelt säga till Honom: ”Jesus, jag är en syndare, och jag behöver förlåtelse, jag behöver få bli född på nytt, jag vill vara din lärjunge här på jorden, och jag vill få tillbringa evigheten tillsammans med Dig! Så nu ber dig att ta hand mig och mitt liv, och jag bekänner dig som Herre och Frälsare!”

Men för den som vägrar erkänna sin synd som synd, den som vägrar omvända sig, den som inte anser sig behöva varken förlåtelse eller frälsning, den som struntar i Guds bud om att älska Honom över allt och sin nästa som sig själv, och kanske rentav förnekar att det alls finns någon Gud, eller något sådant som synd, för en sådan människa kan slutet bara bli ett: De kommer att bli straffade med evigt fördärv, bort från Herrens ansikte och Hans härlighet och makt.

Dörren stod öppen för dem, men de vägrade gå in.

Den, som har det så ställt, har all anledning att tänka på den kommande domen med skräck!

Och jag hoppas verkligen att de skulle göra det ofta, att de skulle ligga sömnlösa om nätterna och fundera! Det skulle kanske kunna få dem att börja tänka om!

Alla kommer nämligen att ställas inför Herren Jesus på domens dag, om de sen vill det eller inte. Jesus är Herre över allt och alla, oberoende om de tror eller inte tror, vill underordna sig eller gör uppror, erkänner eller förnekar. Gud är ingen subjektiv idé, som bara finns för dem som omfattar den. Kristus är verkligheten själv!

En gammal god vän till mig dog igår för några år sedan. Vi råkade då befinna oss på samma ställe, och när sjukdomsattacken kom blev det så att jag transporterade honom i min bil tills vi mötte ambulansen. Han dog bara några minuter efter att ambulanspersonalen hade tagit hand om honom.

Jag minns fortfarande det märkliga uttrycket i hans ansikte de sista minuterna där i min bil.

Där fanns ingen skräck. ingen dödsångest. Ont hade han i bröstet, men i hans ögon fanns en slags förundran, en slags gryning, svår att beskriva. Jag tror han visste att han var på väg att bryta upp från det här jordelivet, och som den varmt troende Jesu lärjunge han var kände han ingen fasa inför detta.

Samme Herre, som han tjänat här, var han nu på väg att möta på andra sidan, och det mötet innebar för honom bara glädje, bara frihet, bara förlossning från alla de begränsningar, som livet i denna fallna värld lägger på oss!

Sådana sista minuter önskar jag själv att få när det blir min tur att lägga av mig mitt fysiska skal, sådana sista minuter skulle jag unna varje människa!

 Den eviga elden, som dagens text från Matt 25 talar om, den är tillredd åt Djävulen och hans änglar.

Gud har gjort frälsning åt mänskligheten, så att ingen människa skulle behöva hamna där!

Outsägligt tragiskt är det att så många människor ändå dömer sig själva till en evighet skilda från Gud, när det finns frälsning och förlåtelse att få för var och en som vill…

Med tanke på vilken enorm kapacitet för självbedrägeri vi människor besitter är det här en alltid lika aktuell varning, faran finns ju alltid där. Men vad gäller saken här, vad är det för ett slags självbedrägeri som Guds Ande genom aposteln varnar för? Eftersom saken inte gäller något mindre än vem som ska få ärva Guds Rike, är det av minst sagt vitalt intresse att vi har kläm på vad det gäller!

”Vet ni inte att inga orättfärdiga ska få ärva Guds Rike? Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller äktenskapsbrytare, eller de som utövar homosexualitet, eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare ska ärva Guds Rike!”

Här sägs att inga orättfärdiga ska ärva Guds Rike. Sedan kommer några axplock, förtydligande exempel, på vad som menas med orättfärdiga människor. Listan är på inget sätt komplett, det ser  man genast om man t ex jämför med Uppb 21:8, och inte heller är den avsedd att vara det, det är bara några exempel på vad som gör en människa orättfärdig och oduglig att ärva Guds Rike.

Sedan fortsätter aposteln så här:  ”Sådana var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande.”

I det föregående har han just talat dels om girighet, dels om sexuell otukt. En del av adressaterna hade sysslat med sådant innan de kom till tro, andra hade haft andra svagheter.

Men nu hade något hänt, som gjort att de blivit dugliga att ärva Guds Rike:  De hade vänt om från sina synder, blivit renade i Jesu blod, och förklarade rättfärdiga i Kristus!

Det första och viktigaste steget i omvändelsen är att man ger Gud rätt, erkänner att det som Gud säger är synd också faktiskt är synd, ett beteende som Gud kallar oss att vända om ifrån.

Den som vägrar ge Gud rätt, den som framhärdar i sina synder, han utestänger sig därmed från förlåtelsens gåva.

Och det är här självbedrägeriet kommer in.

När en människa väldigt gärna vill fortsätta med ett beteende eller en livsstil, som Gud säger är synd, då är det dags för alla bortförklaringarna, alla ”skulle då Gud ha sagt”, och alla andra konster vi tar till för att slippa ta på oss omvändelsens kors och följa Herren.

Så länge en människa ger Gud rätt är hon inte utestängd från Guds Rike, även hon i sin mänskliga svaghet kanske  faller i samma synd gång efter annan. Även om vi är villiga att överge vår synd, är synden minsann inte så villig att överge oss!

Men det finns ingen fördömelse för den som förblir i Kristus, förlåtelsen finns där för den som bekänner sina synder!

Det är de som framhärdar, de som förhärdar sig, de som håller fast vid sin synd och vägrar erkänna att de gör något fel, det är de som hamnar utanför.

Det har varit en del skriverier om Finska Missionssällskapets tilltag att välsigna ett homopar för missionärsuppdrag   i Fjärran Östern.

FMS grundades i tiden för att föra människor in i Guds Rike.

Nuförtiden sysslar man med att utestänga människor från samma rike!

De två män det gäller har bedragit sig själva, visst, men den faran lurar på oss alla, om inte i första hand ifråga om sexuella synder så ifråga om något annat. Men när så sker, då skulle det vara den kristna gemenskapens sak att hjälpa oss att inse vårt självbedrägeri, och vart det håller på att föra oss, och så hjälpa de bedragna tillbaka in på vägen till Guds Rike!

FMS har nu svikit dessa två män, som Kristus har lidit döden för, på det nedrigaste, eländigaste och skamligaste sätt.

I stället för att hjälpa dem till självinsikt och omvändelse, har man välsignat dem i deras livsstil, gett grönt ljus, förklarat att allt är OK, och därmed i värsta fall, om de på grund av detta aldrig kommer till någon omvändelse, utestängt dem från syndernas förlåtelse och Guds Rike!

Var och en får fundera på vem som sedan är de större syndarna, de vilseledda eller vilseledarna.

Den som av gammal vana har brukat ge pengar till FMS bör vara medveten om hur den verksamhet man stöder har förändrats.

Vi uppmanas att ge i överflöd till allt gott verk, inte till något annat. Det FMS nuförtiden sysslar med kan inte kallas något gott verk.

Tillbaka till bibeltexten: där talas om att inga orättfärdiga ska ärva Guds Rike.

Det är lätt att peka finger, att tala om de synder man själv inte sitter fast i, och på samma gång bedra sig själv till att tro att allt står väl till med en själv, eftersom man ju inte är en drinkare, en utsugare, eller en praktiserande homosexuell.

Varningen gäller dock  oss alla! Bedra inte er själva!

För att leva i syndernas förlåtelse behöver man ha den attityd som säger: ”Gud, förbarma dig över mig syndare!”

”Jag tackar dig Gud för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där homosexuelle, jag lever ett rättskaffens liv och är en god medborgare”, det är en fariseisk attityd, som leder rätt in i självbedrägeriets förblindelse!

Må Gud hjälpa oss alla att ta Hans varningar på allvar, och inte börja inbilla oss att vi nog sitter i snabbfilen till härligheten, oberoende av hur vi lever och vad vi tror!

Rörelsens motto är: ”Kristi kyrka är till för alla”

Kortprogrammet jag printade ut för att begrunda närmare hade som rubrik ”Näin tehdään tietä Kristukselle”.

Jag frös invärtes när jag läste om hur denna rörelse menar att man ska bereda vägen för Herren – eller till Herren, vilket man nu avser.

Några axplock:

”Förtrycket av kvinnliga präster måste upphöra i alla församlingar”, fastslås det.

Gomorron yxskaft! Jag har inte sett eller hört mycket av något sådant i folkkyrkan på senare tid, däremot nog en mycket målmedveten förföljelse av gammaltroende manliga präster!

Men kanske den väg som ”Kom alla” vill öppna är tänkt att stensättas med nedtrampade sådana.

Är då den kyrka, som ”Kom Alla” skissar upp, verkligen till för alla ens i deras eget tänkande?

Knappast. Inte för dem, som vill ta Gud på allvar, i alla fall.

”De som hör till sexuella minoriteter måste villkorslöst välkomnas som medlemmar och medarbetare i församlingarna”

Vad då ”villkorslöst”? Ingen människa överhuvudtaget, vare hon sedan hetero eller homo eller totalt ointresserad av bådadera, har nånsin välkomnats villkorslöst in i Kristi församling. Ska man in dit, då är villkoret att man omvänder sig och tror evangelium!

Kristi kyrka är inte till för alla, inte på så sätt att man kan stövla in där och ta sig en plats oberoende av hur man lever och tror!

Omvändelse är att omvända sig från allt som Gud säger är i strid med hans vilja.

Den omvändelsen börjar med att ge Gud rätt, om Han säger att något är fel!

Leder den här ”villkorslösa vägen” till Kristus? Aldrig i livet. Det här smakar bara laglöshet och luktar strävan efter att få sin önskan att gå på egna vägar legaliserad och välsignad av kyrkan.

”De livsval som gjorts av dem som skilt sig eller lever i samboförhållanden måste respekteras.”

Man ska alltså bereda väg för Herren genom att respektera synden?

Jesus led alltså enligt ”Kom Alla” döden för att vi skulle få leva hur vi vill, byta partners som man byter kläder, lämna fader- och moderlösa barn efter oss i nyfamilj efter nyfamilj?

Stämmer dåligt med Jesu ord om äktenskapsbrott…

Om jag skulle skriva under på det som ”Tulkaa kaikki” för fram, då skulle jag uppleva det som att jag skriver bort Jesus som Herre och Konung ur mitt liv. Gud lurar vi inte med att säga ”Herre, Herre”, till Honom, och tro att vi kommer undan med det. Han vet nog om vi har haft någon vilja och längtan efter att göra det Han säger, göra det oberoende av om det passar oss eller inte, eller om vi bara har försökt plocka russinen ur frälsningskakan!

Den här ”kom alla”-inbjudan tycks mig verkligen inte vara någon inbjudan till himlen.

Snarare då till det andra stället.