Hur går det egentligen till, när saltet mister sin sälta?
Den frågan har jag fått då och då.
Jag tror att detta sker, när man slutar framhålla nödvändigheten av att både höra och göra, nödvändigheten av omvändelse och bättring, och övergår till att bara tala om ”tro”. Man skulle ju tycka, att t ex Jakobs brev effektivt skulle bromsa alla försök att avskaffa omvändelsen, men det tycks nu vara så att vi människor så väldigt gärna vill ha en teologi, som gör att vi kan fortsätta som förr, att vi till och med lyckas bortse från klara bibelord.
Ett exempel på ett bibelställe, som slätas över och tonas ner, finns i dagens evangelietext.
Där framställer Jesus en av sina kraftigaste varningar för att strunta i att hjälpa dem som har det svårt. Orsak och verkan beskrivs i osminkade ordalag, och det han berättar i Luk 16:19-31 borde vara tillräckligt kraftig kaliber för att ruska om vem som helst, tycker man! Beskrivningen av den rike mannens öde, som han drabbas av i direkt följd av att själv ha levt i lyx, likgiltig för den fattige Lasarus, som låg döende utanför hans port, är ju fruktansvärd läsning!
Jesus ger här information om vad som händer en människa direkt efter det hon dör, vilket ju är något som borde vara av vitalt intresse för oss alla, eftersom vi alla är på väg mot graven med en hastighet av sextio minuter i timmen.
Antingen kommer ens själ till en viloplats, där man får invänta uppståndelsens dag, eller så kommer den till ”helvetet”, dödsrikets mörka avdelning, vilket är allt annat än en viloplats. I båda fallen är det fråga om en medveten tillvaro.
Dessa två existenstillstånd är skilda från varandra av en klyfta, som inte kan passeras åt någotdera hållet.
Den rike mannen hamnar efter sitt frånfälle på det sämre stället, och inser där att hans fem bröder, som ännu lever kvar på jorden, kommer att hamna i samma elände som han själv, om de fortsätter sin nuvarande livsföring. Alltså anhåller han om att Lasarus, som kommit till paradistillvaron i Abrahams sällskap, ska bli sänd tillbaka till jorden för att varna hans bröder, att om de inte gör bättring kommer det att gå illa för dem.
Abraham vägrar, med motiveringen att varningen ju redan är given, och många gånger om. De har ju Guds ord! Det ska de ta till sig, det ska de lyssna till och lyda, då behövs inget annat!
Den rike mannen vet alltför väl, att hans bröder har ungefär lika stort intresse för Gud och hans Ord som han själv hade under sitt eget jordeliv, så han försöker få Abraham att förstå att det behövs en kraftigare varning än så, om bröderna ska kunna räddas.
”Om någon kommer tillbaka från de döda för att varna dem, då kommer budskapet att gå fram, då kommer de att omvända sig”, säger han.
Men Abraham vet, att det inte är så det fungerar. Någon kraftigare varning än den som Gud ger i sitt Ord finns inte att ta till. Den som inte låter sig övertygas av ”Mose och profeterna” kommer inte heller att omvända sig av att det sker tecken och under!
Visst, man kan bli intresserad, fascinerad, tycka det är häftigt och spännande, när det händer övernaturliga saker! Man kan rentav ta för vana att åka på häftiga möten, kanske rentav lösa flygbiljett, och bege sig på exkursioner till platser, där det verkar att verkligen hända något!
Men omvänder man sig av sånt?
Ändrar man sin livsstil, börjar man dela med sig av sina jordiska skatter för att få en skatt i himlen?
Låter man sig förvandlas genom sinnets förnyelse, så att man inte längre blint hänger med och härmar efter den här världens tänkesätt, moral, och konsumtionsmönster?
Nej, säger Abraham, det lyckas inte på den här vägen, häftiga andliga upplevelser ger inte den frukten i människors liv!
Att ge människorna något annat än det budskap Gud ger i lag och evangelium är alltså att vilseleda dem. Gud är rättfärdig, evangeliet kallar till rättfärdighet, Guds Rikes sätt att leva är nytt och annorlunda!
Låt ingen bedra er med tomma ord, säger aposteln. Ingen otuktig eller oren eller girig ska ärva Guds och Kristi rike!
Redan i den första kristna tiden fanns det alltså en tendens att predika att allt skulle komma att gå bra, även om man inte omvände sig.
”Fortsätt bara med otukten, fortsätt med orenheten, fortsätt med girigheten, fortsätt att strunta i dem som har det svårt, lägg bara beslag på de tillgångar Gud har gett er att förvalta, och slösa bort dem på er själva, Gud är ju god och förlåter synder, så det är ingen fara….”
Detta är att vattna ur saltet, spä ut det, tills det har så litet sälta kvar att det inte kan hindra förruttnelsen att sprida sig.
Berättelsen om den rike mannen och Lasarus har ärende till oss. Det får inte tonas ner, inte bortförklaras.
”Jamen, det här är ju bara en liknelse, inte ska man ta den bokstavligt!”
Nej, det är just det den inte är! Att påstå något sådant är rent vilseledande verksamhet – och tyvärr har till och med kyrkohandbokens redaktörer gått i den här fällan. Där inleds nämligen dagens text med de här orden: ”Jesus framställde denna liknelse”.
Därigenom får både predikant och församling intrycket att den här berättelsen är en liknelse, men detta är lögn och bedrägeri. Det står inte ett knäpp i bibeln om att det här skulle vara någon liknelse, inte ens i Bibel 2000, där man annars tar ut svängarna mer än lovligt ibland!
Där, som i alla andra biblar, och naturligtvis också i den grekiska grundtexten, inleds berättelsen om den rike mannen och Lasarus med orden ”Det var en rik man…”
I grundtexten understryks till yttermera visso att den här berättelsen handlar om en viss rik man, och om en viss fattig tiggare, vilket ger en ännu tydligare bild av att detta är en verklighetsbaserad berättelse.
Detta har t ex King James Version observerat, och översätter ”There was a certain rich man and a certain beggar”.
Åkesson, med sin passion för att allt ska vara så ordagrant som möjligt, översätter med ”en viss rik man”.
Tydligen har handboksredaktörerna inte klarat av att ta till sig att detta, som Jesus här berättar är bister verklighet, så här är det.
Man har uppenbarligen försökt bortförklara och förmildra (läs: vattna ur) det Jesus säger med att göra ett sånt här ”Jesus framställde en liknelse”-tillägg.
Och om man nu i kyrkan läser upp deras tillägg ur handboken, då får ju menigheten intrycket att ”det här är ju bara en liknelse, inte kan det väl på riktigt vara så här svartvitt”.
Och går det så, då vilseleder man ju människorna istället för att varna dem!
Det Jesus beskriver i dagens text är exakt den verklighet som väntar oss alla när vi har vandrat jordevandringen färdigt. Så det gäller att satsa på framtiden genom att inte vara alltför självupptagen och missunnsam i nuet, alltså genom att omvända sig och göra bättring från girigheten…
Om tron är äkta ingår där väl ett visst mått av goda gärningar o en omvändelse från tidsandan, men hur mycket av detta ska ingå för att vi ska vara säkra på att vi är frälsta? Om man inte når upp till 90p, vilket Paulus kanske nådde upp till, räcker det då med t ex 35 poäng? Eller går gränsen vid 42 p? Tänk om jag då bara når upp till 40 p? Slutresultatet av resonemanget blir, som jag kan se det, att frälsningen i själva verket är ett resultat av tro och gärning o att man aldrig kan vara säker på om man är tillräckligt omvänd. Denna bild får jag dessvärre av flertalet av de texter jag läser på denna blogg. Kanske läser jag fel, men så blir det i allt högre grad
Ja, Luther uppmanar till daglig ånger och bättring, vilket då betyder precis det som sägs – man blir aldrig färdig med omvändelsen.
Alltså blir man aldrig frälst, om det hänger på att man är färdig med omvändandet, alltså på att man har lyckats bli fullkomlig.
Jag har lagt märke till att när man börjar säga något om omvändelse, och om de frukter som hör samman med omvändelsen, blir ofta reaktionen att människor börjar undra om de nu ens är frälsta.
Man blandar alltså ihop frälsningen och lärjungaskapet.
Frälsningen innebär en kallelse till efterföljelse, och det är något jag emellanåt har framhållit i det jag skriver här, det stämmer.
Men det är inte efterföljelsen som frälser!
Förstår man det så har man spänt kärran för hästen.
Efesierbrevets andra kapitel har en väldigt klar formulering av det här:
”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen ska berömma sig. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett så att vi ska vandra i dem.”
Här ska vi lägga märke till hur de två orden ”av” och ”till” används.
Vi är inte frälsta av goda gärningar, vi är frälsta till goda gärningar.
Det här förefaller ju vara enkelt och självklart. Om vi bara inte hade den köttsliga naturen, ”gamle Adam” att dras med.
Han vill gärna plocka russinen ur kakan, svälja nåden och spotta ut sanningen, men det är inte tänkt att fungera så.
Jesus är ju full av nåd och sanning.
Nåden frälser, sanningen befriar.
Det här var ett problem redan i urkyrkan, därav varningen för att bli bedragna med tomma ord.
Eller så vill köttet blir rättfärdigt, och satsar på egna gärningar, vilket är lika illa.
Härifrån kommer problemet, alltså att vi har så svårt att få det här med nåden och gärningarna rätt.
Poängsumman vad det gäller frälsningen är alltså 100 för var och en som tror på Herren Jesus.
När Jesus sade att det var fullbordat, då var det fullbordat.
Vad det gäller efterföljelsen, alltså vandringen i de gärningar Gud har berett för oss, befinner vi oss alla på en skala mellan noll och hundra.
Ingen lever ett fullkomligt, syndfritt liv.
Själv brukar jag börja min dag med att be Gud verka vilja och gärning i mig, så att hans goda vilja får ske under dagen jag har framför mig.
Jag tror det är viktigt att ge uttryck för den inställningen inför Gud, ett ”ske Din vilja”.
Jag har varken viljan eller gärningen i mig själv, och det behöver jag erkänna, den hjälpen behöver jag be om.
Men om jag inte vill att Guds vilja ska påverka mig och mitt handlande, om jag bara vill gå min egen väg, bara vill göra som jag själv vill, bara vill leva mig själv till behag och göra allt vad köttet och sinnet vill, som den rike mannen i Jesu berättelse, och inte ens vill bekänna att det är något fundamentalt fel med en sådan inställning, då stannar jag på noll. Då är min tro död. Kan en sådan tro frälsa? frågar Jakob retoriskt.
Att börja poängsätta sin tro finner jag ingen mening i, lika litet som att poängsätta sin – eller andras – efterföljelse.
Men riktningen, grundinställningen, den är viktig!
Det finns gärningar för vart och ett Guds barn, sådant som Gud har berett åt oss.
Oftast märker vi inte ens, att det vi gjorde eller sade var något Gud gav oss.
Huvudsaken är, att vi ger utrymme i våra liv för annat än det vi själva vill, planerar och stressar med – och det är vad jag tror vara omvändelsens huvudsakliga uppgift: att åstadkomma utrymme för det Gud vill verka genom oss.
I omvändelsen säger man nej till sig själv på ett eller annat sätt.
Då skapas utrymme för ett ja till Gud.
Högern och nyliberalismen skydde inte att bryta ned vad fäderna åstadkommit i samhället. Kristna fraktioner drogs med. Skulle jag säga mera sku ampupaasigänge säga avundsjuk. Bra svarat med Efesierbrevets ord Ingmar.
När det gäller folkkyrkans ‘offergåvor’ vs urkyrkans utdelning enbart till de fattiga oberoende av tro så fick man nog som khde förundra sig över medelklasskyrkans centralt stadgade kollektprioriteringar. Och när nu kristna nyliberaler har en stark åtskillnad på andligt och världsligt. Varför då bryta ner arbetarnas rättigheter och lön med möda undfångna? Guds profeter talade till ett helt samhälle. Men vi har haft en satanisk uppdelning av världen, jag kan inte säga sedan när. En som varit präst i vissa trakter berättade åt oss om då man kastar en käpp i en valphop. Från den valp som träffas kommer ylandet. Personligen är jag så överkänsligt allting betraktande och sänd att kommentera så jag ylar med hög röst och känner mig ändå själv alltid träffad. Därför har det ofta varit en stor tröst att andas ut och säga, :Jag fattig syndig människa av ett syndigt släkte bekänner inför dig helige Allsmäktige milde Fader min Herre Jesus Kristus… Osv
Tack för preciseringen. Låter vettigt.