Nu i pingsthelgen skulle jag, med risk för att uppfattas som monoman, än en gång vilja påminna om något som Herren en gång sade till sin tjänare Paulus, när denne hade bett om att få befrias från frestelser och anfäktelser, och istället få leva i kraft och härlighet: ”Min nåd är dig nog, för kraften fullkomnas i svaghet!”

Vi har på senare år talat ganska mycket om det här med Guds kraft i vår arma nordiska kristenhet. Det har skrivits böcker och artiklar, det har hållits möten och konferenser på temat den helige Ande och nådegåvorna, så till den grad att bokborden emellanåt har svämmat över av material om kraften.

Vi har däremot inte varit fullt lika angelägna om att reda ut hurudan den svaghet månne är beskaffad, som kraften enligt Guds utsago ska fullkomnas i. Kanske det är en orsak till att det ofta har blivit som en av mina vänner en gång sade, ”istället för ”ora et labora” har vi fått en massa orerande och laborerande i församlingarna…”

Mycket väsen och litet ull, som man brukar säga.

Det finns gott om ”wannabekarismatiker”, alltså sådana som vet i teorin precis ”hur det ska vara”, men få, som verkligen lever fullt ut i Andens kraft och glädje. Själv får jag väl erkänna, att jag hör mer till den förra kategorin än den senare…

Men, hör ni vänner, här finns en fråga för oss att svara på: Om nu kraften är det som Gud bidrar med, och svagheten det vi skulle bidra med, vilketdera är då angelägnare för oss att tala om och tänka på?

För mig är svaret ganska självklart. Gud sköter nog sitt, kraften finns att tillgå, Anden är utgjuten!

Frågan är:  sköter vi vårt? Lever vi i den svaghet, vet vi ens hur den svaghet ser ut, som den himmelska kraften skulle fullkomnas i ? Vill vi ens veta det, vill vi leva i den?

Jag ställer den frågan för att jag tror att en bra stor bit av den här svagheten handlar om frivilligt vald svaghet! Och sånt är ju jobbigt, åtminstone för den omtalade gamle Adam…

Vi kan  börja vår upptäcktsresa i den frivilligt valda svaghetens land med Jesu befallning om att låta det vi gör ske i det fördolda

Jesus undervisar väldigt skarpt och tydligt om det här i Matt 6, och jag rekommenderar att du inte bara noterar bibelhänvisningen, utan också tar paus från den här artikeln och läser kapitlet! Han säger rakt på sak, att hur bra saker vi än gör, har vi ingen lön att vänta från Fadern, om vi gör det vi gör för att bli sedda av människorna, om vi är ute efter att få uppmärksamhet och beröm av omgivningen!

Om vi däremot väljer att låta det vi gör vara kvar i det fördolda, om vi är villiga att ge, be och fasta i tysthet, då kommer det att resultera i himmelsk välsignelse. Vi väljer att inte söka ära av andra, vilket är att välja svaghet, och Gud ger kraft.

Det har sagts, och det tåls att upprepas: En kristens liv ska vara som ett isberg, en tiondel synligt, resten i det fördolda.

När en människa väljer att gå den vägen, då väljer hon att gå in i en svaghet, för i den här världen betraktas det som en svaghet att inte ha en knippe identitetsskapande prestationer att visa upp.

Kraften fullkomnas i svaghet!

Vi kallas också att gå in i sanningens svaghet.

Ja, vi går ju inte omkring och ljuger, vi är ju kristna människor! Men ibland kan vi frestas tycka att sanningen behöver tillrättaläggas, åtminstone om den är väldigt obekväm för en själv! Sånt som är till fördel för en själv betonar man kanske litet extra, och det som är mindre angenämt tonar man ner, och så har man genom den vinklingen skaffat sig en litet bättre position än vad som annars hade varit fallet…

Då har man skaffat sig en styrka! En styrka, som tyvärr sedan är ett hinder för Guds verk i och genom en, för man har skaffat den med metoder, som hör till den ondes domäner, inte till Guds Rike.

Om jag bara rakt upp och ner säger som det är, när jag har klantat mig, då kanske jag inte lyckas rädda så mycket gott anseende i andras ögon, men den svaghet jag då väljer öppnar för Guds kraft!

Förlåtelse är en av de saker som frigör allra mest av uppståndelsekraften,

Det vet vi ju, att vi ska förlåta varandra, det har vi hört predikas, men vi bör också vara medvetna om att i fråga om Guds kraft fungerar förlåtelse enligt samma princip som övrig frivilligt vald svaghet. Annars kanske vår förlåtelse blir på hälft, och en halvfärdig förlåtelse öppnar inte för någon kraft från ovan.

Säg t ex att man och hustru kommer ihop sig. Sedan lugnar de ner sig, säger förlåt till varandra, och går vidare.

Ett halvår senare drabbar de samman igen. Då får man se hur det egentligen stod till med den givna förlåtelsen!

Alltför ofta tas det nämligen ammunition för den färska konflikten från de gamla grälen! ”Och minns du vad du sade då, och hur du gjorde då, och sån här har du alltid varit, och…”

Att verkligen förlåta, det är att avstå från rätten att anklaga den andre.

Vill man inte göra det, då förlåter man inte.

Man kanske åstadkommer en del lämpliga läten med sin mun, men förlåter, det gör man inte.

Den som frivilligt avstår från sin rätt att anklaga sin motpart går samtidigt in i en svaghet. Detta därför att den, som har något riktigt maffigt att anklaga den andra för, också har en styrkeposition!

En anklagelse fungerar som ett tillhygge, ett vapen att drämma till den andra med när behov uppkommer. Den är också ett fruktansvärt effektivt manipulationsinstrument. Avstå från den styrkan, så går du in i något av den svaghet, som Guds kraft fullkomnas i!

Ett av de härligaste bevis vi har på det här finns omvittnat i Apostlagärningarna. När Saulus blev omvänd på vägen till Damaskus, sade Herren bland annat så här till honom: ”Det är svårt för dig att spjärna mot udden”.

Han hade alltså en udd att spjärna mot. Något som stack och plågade honom. Var hade han fått den ifrån, då? Jo, det var en som skulle ha haft all anledning att förbanna honom, anklaga honom, som istället valde att avstå den rätten, och be om förlåtelse för hans räkning!

Saulus hade tydligen fungerat som åklagare vid rättegången mot Stefanus, eftersom det var vid hans fötter vittnena lade av sig mantlarna, innan de påbörjade stenkastningen. Han var den, som hade allra mest anledning att ta åt sig, när Stefanus bad Herren att inte tillräkna bödlarna denna synd.

Och nog tog han åt sig! Det står att han ”gillade” att Stefanus blev avrättad, och det är ju ett ganska milt uttryck, men kort efteråt hade han förändrats så, att han gick omkring som ett rytande lejon, och andades hot och mordlust mot alla kristna! Man blir av naturliga skäl ganska argsint, om man har en udd att spjärna mot! Det kunde lika gärna ha stått att han gick omkring som en tiger med tandvärk…

Det var inga teorier Paulus sedan kom med, när han i Rom 12 undervisar om att man med hjälp av förlåtelse och välsignelse kan ”samla glödande kol på huvudet” åt folk! Han hade själv en gång gått med sveda på skallen, tills han inte orkade längre. Så gick det till, när den Guds kraft som hade frigjorts av Stefanus’ frivilligt valda svaghet, förde Saulus till omvändelse!

Sedan kan vi nämna tjänandet.

Igen ser vi samma sak, samma mönster som framträder. Den som är villig att tjäna avstår från makt och position, alltså  från styrka, och väljer istället svaghet, den svaghet där kraft fullkomnas.

Den som vill härska, som vill dominera, manipulera, på olika sätt få andra att göra som man själv vill, han har valt denna världens styrka, och därmed förkastat Guds väg till kraft.

Till sist vill jag nämna bikten.

Att bekänna sina synder för en medkristen är visserligen motbjudande för den gamla människan, men ack så hälsosamt! Den sorts styrka man får genom att gå omkring och låtsas vara något annat och bättre än man i verkligheten är, den hindrar Guds kraft från att uppenbaras i ens liv.

Jakobs brevs sista kapitel ger handfasta anvisningar för den här sidan av kristenlivet! ”Bekänn era synder för varandra, och be för varandra, så att ni kan bli helade”.

Visst är det en händelse som ser ut som någons onda tanke, att vi blivit så mycket mer inriktade på att begära förbön än på att bekänna våra synder? Någon, jag tror det var Dietrich Bonhoeffer, har någon gång uttryckt det så här: ”När jag bekänner mina hemligaste synder för en kristen medbroder, då dör min gamla människa en smädlig död inför hans ögon”.

Det är bra när så sker! När vi nu talar om uppståndelsekraften, måste vi komma ihåg, att det är sällsynt med uppståndelse utan föregående död!

Den Guds kraft som väntar på att få uppenbaras ibland oss, den handlar inte bara om kraftgärningar, tecken och under. Den handlar också, och framför allt, om att Gud vill förändra oss till att bli, och sedan också  förbli mer gemenskapsdugliga!

Ju mer av den här sortens svaghet vi lever i, desto bättre blir förutsättningarna för gemenskap, den sorts gemenskap Jesus kallar oss till. Den gemenskapen har plats för och inbjuder alla, därför att den bärs av den kärlek, som inte frågar vad den kan vinna på att älska sin nästa.

Den som strävar efter styrkepositioner kan inte leva i kärlek, för att söka styrka är detsamma som att söka sitt eget, och kärleken söker som bekant inte sitt eget!

Helgelse är ett begrepp vi lägger många olika innebörder i.  Som jag förstår det är just den här växelverkan mellan kraft och svaghet något för oss att tänka på, be över och rannsaka oss ifråga om, om vi ska komma djupare i vår personliga helgelse.

Att välja svaghet är att dela Kristi lidanden. Den som vill göra det, frivilligt väljer att göra det, har löfte om att också få dela Hans härlighet!

För typ tretti år sedan var det ganska vanligt att förbundet Kyrkans Ungdom här i Österbotten bjöd in norska karismatiska förkunnare, ofta lutherska präster, och anordnade möteshelger med dem. Jag minns speciellt en sak som en av dem sade, för direkt han sade det kände jag hur Guds Ande bekräftade det i mitt hjärta.

”Alla nådegåvor är korsmärkta” sade han. ”Vi kan inte vandra i Ande utan att bära korset!”

Just så är det. Utan svaghet ingen kraft. Utan kors ingen härlighet.

För korset, det är just det instrument som tar bort vår egen kraft, därigenom att det tar ifrån oss allt det vi använder för att stötta upp illusionen av egen kraft, och lämnar oss fattiga och nakna och i brinnande behov av Guds nåd och blodets rening.

När vi ber om att Anden ska falla, då behöver vi också minnas och vara medvetna om var Anden har sin landningsplats!

Den informationen finns tydligt presenterad i 3 Mos 14:25-28. Smörjelseoljan, som symboliserar den helige Ande, kunde inte smörjas på syndaren förrän han först hade blivit smord med blodet från skuldoffret, förebilden till Jesu blod, som rann för att våra synder ska kunna bli förlåtna! Sedan smordes oljan ovanpå blodet.

Anden faller på blodets grund.

Bara den som är villig att förbli svag, förbli i sitt behov av frälsning och förlåtelse, förbli i sitt behov av det korset gav, kan komma in i och förbli i det rika kristenliv, som livet i Andens kraft är…

”Tungomål” är ju det gammalsvenska ordet för ”språk”, och ”tungotal” är en förkortning av ”tungomålstal”.

Ungefär som engelskans ”tongue” också är ett gammalt uttryck för ”language”.

Den som ”talar i tungor” talar alltså helt enkelt språk, i detta fall nya språk, som talaren aldrig lärt sig på det vanliga sättet, utan har fått som övernaturlig gåva.

Detta kan då röra sig antingen om jordiska språk, som i Apg 2, eller om rena bönespråk utan jordisk motsvarighet, 1 Kor 13:1, 14:2

Frågorna jag har fått rör dels när man kan tala högt i tungor i församlingen, dels hur det riktigt är med undervisningen om ”krigstungor”, alltså att använda tungotal som vapen mot ondskans andemakter.

Gåvor kan brukas, missbrukas, eller lämnas obrukade.

Detta gäller också andliga nådegåvor!

Det gäller alltså för oss att undvika missbruk, men inte vara så ängsliga, att vi inte ens vågar oss på det rätta bruket av det som Herren ger!

Bibeln ger så pass tydliga anvisningar, att ingen ska behöva känna sig osäker ifråga om hur gåvan att tala nya språk ska användas.

Först av allt kan vi konstatera att Skriften klart särskiljer tre olika typer av gåva i samband med tungotal.

Att tala jordiska språk. Apg 2

Att tala bönespråk, som då är ett språk mellan människan och Gud. 1 Kor 14:2

Att ha gåvan att kunna veta och förklara innebörden i det man säger på ett sätt, som gör det begripligt för andra människor. 1 Kor 14:13, 27-28

I det tredje fallet kan det också vara någon annan av de närvarande som står för uttydningen.

I det första fallet ska man naturligtvis tala så högt att de andra kan höra det, annars är det ju ingen nytta med det! Problemet här är, att om jag plötsligt skulle få gåvan att tala något stamspråk från Amazonas, hur ska jag då kunna veta att det är ett jordiskt språk?

Vi får lita på Andens ledning, och vara trygga i vetskapen att vi bara är lärjungar, och sådana har lov att göra misstag medan de lär sig!

I det andra fallet är situationen den motsatta. Här förväntas vi hålla volymen på en nivå som inte stör omgivningen!

Eftersom vi bara är människor finns förstås frestelsen där, att litet grann visa upp sig för de andra, ”lyssna, jag är också minsann andebegåvad”, men sådan religiös självhävdelse kommer från köttet, inte från anden. Här kan det vara på sin plats att säga nej till sig själv!

Orsaken till att vi får den här anvisningen är att Gud är fridens Gud, och han vill inte att våra sammankomster ska urarta till ett kaos, där uppbyggelsen dränks i en kakafoni av obegripliga stavelser.

I det tredje fallet ska man tala i normal samtalston, tydligt så att de andra hör, men helst utan att övergå till exalterat skrikande, som splittrar de andras koncentration på Herren, och vad han kan tänkas vilja säga församlingen.

Ibland kan man känna maningen att tala högt i tungor under pågående möte.

Då gäller först av allt att man inte rusar på och tvärt avbryter någon annan.

Kärleken uppför sig inte illa! 1 Kor 13:5

Man kan känna sig tveksam, om man inte vet om någon uttydare finns på plats.

Igen får vi lita på Anden. Om han manar dig att tala högt i tungor i samlingen, kan man anta att han nog också vet om någon med uttydningens gåva finns med – eller kanske han just då vill ge den gåvan till någon!

Återigen, vi har tillåtelse att ramla några gånger, medan vi lär oss gå!

Till och med vi, som är onda, låter ju våra barn lära sig gå genom försök och misslyckanden, skulle då inte vår himmelske Fader göra detsamma?

Ifråga om uttydningen ska det påpekas att den sällan är en exakt översättning. Den kan komma som en tanke, som en känsla, som en smärtförnimmelse, som ett bibelord, eller som ett budskap, som återger innebörden i tungotalet.

Ibland kan det också vara så, att tungotalet fungerar som en ”nyckel i låset”, som öppnar för ett profetiskt budskap.

Vi kunde vara betydligt flitigare att låta tungotal med uttydning flöda i våra sammankomster, så att Herren fick tillfälle att tala direkt till oss!

Här har vi tyvärr hamnat i det som varken är bruk eller missbruk, utan helt enkelt är ”obruk”, en gåva som inte används.

Den som talar tungomål uppbygger sig själv, står det i Skriften, 1 Kor 14:4, och vem av oss har nu inte behov av det? Ändå är det många av dem som har gåvan, som använder den ytterst sparsamt i sin ensamhet.

Sen kommer vi till det här med att tala mot onda andar i tungor.

All undervisning som förespråkar detta är erfarenhetsbaserad.

Människor har haft en upplevelse, gjort något slags andlig erfarenhet, och har sedan gjort teologi av sin erfarenhet, vilket alltid är en riskabel verksamhet.

Det finns inget i vare sig Jesu eller apostlarnas undervisning, som skulle uppmana oss att använda tungomålstal på det här viset, och jag är ytterst tveksam till sådana läror, som vill uppmana mig att göra något på det andliga området, som inte finns beskrivet i apostlarnas undervisning.

Överhuvudtaget har jag stora frågetecken för det mesta av den undervisning om andlig krigföring, som har sitt ursprung i Hagins och Kenyons läror, och som via trosrörelsen kom hit till Norden på åttiotalet. Det värsta missbruk jag har sett på det här området stod paret Whaley för, när de lärde folk att driva ut onda andar genom att skrika rakt ut så högt som möjligt.

”Skrattgudstjänsterna”, där man skulle driva bort den onde genom att skratta åt honom, kom inte långt efter.

Det var som om man helt skulle ha glömt, att Judas brev uttryckligen varnar oss för att smäda andemakter!

Motbön, auktoritetsbön, krigstungor, hela tanken att det är vår sak att hålla koll på den onda andevärlden, att Jesus inte gör något åt saken, för han har gett över allt som gäller den här planeten åt oss, som Hagin säger, allt detta kittlar vårt köttsliga maktbegär, och innebär således en frestelse för oss. Vitmålad, visserligen, men en frestelse likafullt.

Gränsen till ren magi ligger nämligen snubblande nära här.

När man genom sina ritualer och besvärjelser vill kontrollera och behärska andevarelser, då sysslar man i princip med magi. Motbön och krigstungor har betänkliga likheter med detta.

Det var inte detta Jesus avsåg, när han sade att han gett oss auktoritet att trampa på ormar och skorpioner, och förtrampa ovännens härsmakt!

Det ser man av hur apostlarna sedan praktiserar den auktoriteten! De driver ut onda andar ur människor, men de ger sig aldrig i kast med andefurstar över städer, och såna saker. Dem står de bara emot, i enlighet med Ef 6, de går inte emot dem. Det är en viss skillnad!

Det här att ”gå emot” lämnar de åt Mikael, Gabriel och de andra stridsänglarna, som är skapade att slåss med onda andefurstar. Dan 10

Det finns, tragiskt nog, en del exempel på människor som gått i psykos på grund av alltför ivrigt krigande, andra har blivit så fulla av fruktan och ångest, att de knappt fungerar längre. Jag har själv vid några tillfällen fått försöka med Guds hjälp leda sådana missledda syskon tillbaka till ett sunt lärjungaskap, och det har aldrig varit lätt.

De tankebyggnader i form av missledande läror, som finns i deras själsliv, är så fruktansvärt starka, mycket därför att de är så rädda för att släppa taget om dem.

”Vad händer om jag slutar kriga, tänk om jag blir besatt då”, typ.

Jag avråder alltså helt från att undervisa och praktisera något ”krigande i tungor”!

Be i anden, lovprisa i anden, uppbygg dig själv med ditt bönespråk, uttyd tungotal och förmedla Herrens budskap till varandra genom uttydning, och låt det räcka med det! För det räcker och blir över, förutsatt att vi verkligen gör det!

Det här med att anse tungotal som det avgörande tecknet på om en människa har Guds Ande eller inte går tillbaka till pingstväckelsens barndom för hundra år sedan.

Före det finns inte den tanken dokumenterad någonstans, såvitt jag vet.

Och detta beror då inte på att det inte skulle ha funnits tungotal före det!

Folk talade i tungor i metodistväckelsens början, i The Great Awakening, i väckelsen i Wales, osv.

Men sen kom då väckelsen på Azusa Street, och allt som sedan följde. I detta väldigt dynamiska skeende dök det oundvikligen upp både lärare och läror, som var mer ägnade att profilera det nya  mot det gamla, än att främja Guds verk.

Eftersom tungomålstalandet av någon anledning hade blivit en skiljelinje mellan de äldre samfunden och pingstvännerna redan från början, blev det just detta, som man inom pingströrelsen kom att ta fasta på, och med stöd från Apostlagärningarna började man hävda att detta var det avgörande beviset på att en människa verkligen hade fått Anden.

En gammal frikyrkopastor jag kände en gång sade vid ett tillfälle med en suck: ”Tänk om pingstvännerna skulle ha tagit Gal 5:22 som beviset på Andens dop istället för att låsa fast sig vid enbart Apostlagärningarna!”

Jag instämmer av hela mitt hjärta. Hur kunde det gå så, att det bara blev tal om Andens gåvor, och till och med bara om en av gåvorna, när man sökte tecken på Andens närvaro i en människas liv? Hur kunde vi glömma bort Andens frukt så totalt?

Var det för att det är så mycket lättare att att tala i tungor, än att gå igenom Herrens karaktärsdanarskola?

Gud gav ju profetisk gåva åt en åsna på en sekund, det var inte svårt, men det tog honom 40 år att göra en saktmodig människa av våldsmannen Mose!

Men. Eftersom vi inte ska gå utöver vad skrivet är, så låt oss se vad Skriften har att säga om saken!

I Gal 5:22 räknar aposteln upp något han kallar ”Andens frukt”. Här nämns inga nådegåvor överhuvudtaget, det handlar om karaktär och andlig mognad från början till slut.

I 1 Kor 12, nådegåvskapitlet framom alla, får vi lära oss att alla kristna har fått Anden, v13, att alla har fått någon gåva, v11, och att ingen har fått alla gåvor, v8-11, utan var och en har fått sin gåva.

(I dessa förvirringens tider måste man väl också påpeka det självklara, att det är den som i sitt hjärta tror att Gud har uppväckt Jesus från de döda, och med sin mun bekänner honom som Herre, som är frälst, och därmed kristen. Rom 10:9)

I v 30 uttalas tydligt att det är med tungotalet som med de andra gåvorna, alla har det inte.

Går man vidare till 14:13 ser man, att den som talar tungor också ska be om att kunna uttyda det han säger. Formuleringen här visar tydligt, att Paulus inte räknar med att alla i Korintförsamlingen har tungotalets gåva – vilket han ju redan sade i kap12!

Men hur är det då med texterna i Apostlagärningarna, som den gamla pingstsynen grundar sig på?

I Apg 2:4 sägs det att alla närvarande började tala nya språk, när Anden föll.

Vad vi lätt missar här, är att det inte var fråga om tungotal i den meningen vi talar om tungotal!

V6-11 ger besked om att de talade jordiska språk, åtminstone femton olika, av uppräkningen att döma, språk som de aldrig hade lärt sig.

Om vi ska ha detta som tecken, att man ska tala ett jordiskt språk man aldrig lärt sig, innan man passerar nålsögat och blir godkänd som andefylld kristen, då blir det nog väldigt många av dem, som nu förespråkar tungotalet som tecken, som själva faller genom!

I Apostlagärningarna 8 har vi ett annat tillfälle, där apostlarna lägger händerna på människor, och de får ta emot helig Ande. Här sägs inget alls om tungotal. 8:14-17

Nästa ställe finns i Apg 10:44-48, där de första hedningarna blir andedöpta.

Det sägs att ”de hörde dem tala med tungor och prisa Gud”.

Dock sägs det inte att alla både talade tungor och prisade Gud. Det tar vi liksom bara för givet, och lyckas undgå att se, att vi därmed får problem med 1 Kor 12.

Sen har vi Apg 19:1-6. Samma sak där, av texten framgår inte om de alla både talade tungor och profeterade, eller om somliga talade tungor och andra profeterade.

Det är  lätt att dra förhastade slutsatser, om man har en knippe förutfattade meningar!

Är man dessutom litet grann motiverad av självhävdelse, och vill framhäva sin egen andlighet genom att nedgradera en annans troserfarenhet, då är scenen beredd för läror och påståenden av den sorten, som frågeställaren drabbats av!

Summan av allt detta blir, att om en människa verkligen har fått den helige Ande, då kommer det att märkas på ett eller annat sätt, på något av alla de sätt som Bibeln talar om. Människan själv kanske inte märker det, men hennes omgivning nog!

Påpekas bör också, att gåvor utan frukt tenderar att fungera på samma sätt som skönhet utan vett – de blir som en gyllene ring i svinets tryne.

Det är därför som Gud har låtit 1 Kor 13 stå mellan 1 Kor 12 och 1 Kor 14.

Gåvor och kraft utan karaktär och mognad fungerar som en formel 1-motor i en T-Ford: det går med fart fram till första kurvan, men sen bär det till skogs…