Om tungotal

”Jag har en fråga: några av mina kristna vänner håller stenhårt på att om man har fått den helige Ande talar man i tungor, och den som inte har den gåvan har inte heller Anden. Det här känns ganska jobbigt för mig. Jag tror på Jesus och bekänner honom som Herre, men jag talar inte i tungor. Har jag blivit halvvägs i min tro?”

Det här med att anse tungotal som det avgörande tecknet på om en människa har Guds Ande eller inte går tillbaka till pingstväckelsens barndom för hundra år sedan.

Före det finns inte den tanken dokumenterad någonstans, såvitt jag vet.

Och detta beror då inte på att det inte skulle ha funnits tungotal före det!

Folk talade i tungor i metodistväckelsens början, i The Great Awakening, i väckelsen i Wales, osv.

Men sen kom då väckelsen på Azusa Street, och allt som sedan följde. I detta väldigt dynamiska skeende dök det oundvikligen upp både lärare och läror, som var mer ägnade att profilera det nya  mot det gamla, än att främja Guds verk.

Eftersom tungomålstalandet av någon anledning hade blivit en skiljelinje mellan de äldre samfunden och pingstvännerna redan från början, blev det just detta, som man inom pingströrelsen kom att ta fasta på, och med stöd från Apostlagärningarna började man hävda att detta var det avgörande beviset på att en människa verkligen hade fått Anden.

En gammal frikyrkopastor jag kände en gång sade vid ett tillfälle med en suck: ”Tänk om pingstvännerna skulle ha tagit Gal 5:22 som beviset på Andens dop istället för att låsa fast sig vid enbart Apostlagärningarna!”

Jag instämmer av hela mitt hjärta. Hur kunde det gå så, att det bara blev tal om Andens gåvor, och till och med bara om en av gåvorna, när man sökte tecken på Andens närvaro i en människas liv? Hur kunde vi glömma bort Andens frukt så totalt?

Var det för att det är så mycket lättare att att tala i tungor, än att gå igenom Herrens karaktärsdanarskola?

Gud gav ju profetisk gåva åt en åsna på en sekund, det var inte svårt, men det tog honom 40 år att göra en saktmodig människa av våldsmannen Mose!

Men. Eftersom vi inte ska gå utöver vad skrivet är, så låt oss se vad Skriften har att säga om saken!

I Gal 5:22 räknar aposteln upp något han kallar ”Andens frukt”. Här nämns inga nådegåvor överhuvudtaget, det handlar om karaktär och andlig mognad från början till slut.

I 1 Kor 12, nådegåvskapitlet framom alla, får vi lära oss att alla kristna har fått Anden, v13, att alla har fått någon gåva, v11, och att ingen har fått alla gåvor, v8-11, utan var och en har fått sin gåva.

(I dessa förvirringens tider måste man väl också påpeka det självklara, att det är den som i sitt hjärta tror att Gud har uppväckt Jesus från de döda, och med sin mun bekänner honom som Herre, som är frälst, och därmed kristen. Rom 10:9)

I v 30 uttalas tydligt att det är med tungotalet som med de andra gåvorna, alla har det inte.

Går man vidare till 14:13 ser man, att den som talar tungor också ska be om att kunna uttyda det han säger. Formuleringen här visar tydligt, att Paulus inte räknar med att alla i Korintförsamlingen har tungotalets gåva – vilket han ju redan sade i kap12!

Men hur är det då med texterna i Apostlagärningarna, som den gamla pingstsynen grundar sig på?

I Apg 2:4 sägs det att alla närvarande började tala nya språk, när Anden föll.

Vad vi lätt missar här, är att det inte var fråga om tungotal i den meningen vi talar om tungotal!

V6-11 ger besked om att de talade jordiska språk, åtminstone femton olika, av uppräkningen att döma, språk som de aldrig hade lärt sig.

Om vi ska ha detta som tecken, att man ska tala ett jordiskt språk man aldrig lärt sig, innan man passerar nålsögat och blir godkänd som andefylld kristen, då blir det nog väldigt många av dem, som nu förespråkar tungotalet som tecken, som själva faller genom!

I Apostlagärningarna 8 har vi ett annat tillfälle, där apostlarna lägger händerna på människor, och de får ta emot helig Ande. Här sägs inget alls om tungotal. 8:14-17

Nästa ställe finns i Apg 10:44-48, där de första hedningarna blir andedöpta.

Det sägs att ”de hörde dem tala med tungor och prisa Gud”.

Dock sägs det inte att alla både talade tungor och prisade Gud. Det tar vi liksom bara för givet, och lyckas undgå att se, att vi därmed får problem med 1 Kor 12.

Sen har vi Apg 19:1-6. Samma sak där, av texten framgår inte om de alla både talade tungor och profeterade, eller om somliga talade tungor och andra profeterade.

Det är  lätt att dra förhastade slutsatser, om man har en knippe förutfattade meningar!

Är man dessutom litet grann motiverad av självhävdelse, och vill framhäva sin egen andlighet genom att nedgradera en annans troserfarenhet, då är scenen beredd för läror och påståenden av den sorten, som frågeställaren drabbats av!

Summan av allt detta blir, att om en människa verkligen har fått den helige Ande, då kommer det att märkas på ett eller annat sätt, på något av alla de sätt som Bibeln talar om. Människan själv kanske inte märker det, men hennes omgivning nog!

Påpekas bör också, att gåvor utan frukt tenderar att fungera på samma sätt som skönhet utan vett – de blir som en gyllene ring i svinets tryne.

Det är därför som Gud har låtit 1 Kor 13 stå mellan 1 Kor 12 och 1 Kor 14.

Gåvor och kraft utan karaktär och mognad fungerar som en formel 1-motor i en T-Ford: det går med fart fram till första kurvan, men sen bär det till skogs…