”Jesus säger att vi ska akta oss för fariséernas och sadducéernas surdeg, Matteus 16:6. Vad innebär detta för oss kristna idag? Vad är det vi ska akta oss för?”
Vi tar en surdeg i taget, och börjar med det som Jesus kallar ”sadduceernas surdeg”.
Detta religiösa parti i Jesu samtid var lika mycket politiskt som religiöst.
De stod på god fot med de romerska makthavarna, och de satt på de höga posterna i templet – översteprästen Kaifas var sadducè, om jag minns rätt. De hade också vad vi idag skulle kalla en liberal tolkning av Skrifterna – de trodde inte på änglar och andar, inte heller på någon uppståndelse från de döda. Deras teologi var följaktligen inriktad på jordelivet, så de förstod sig på att samla skatter och ära på jorden, i alla fall! Det var deras affärer Jesus förstörde, när han piskade ut kommersen ur templet…
I Filipperbrevet står det om människor, som vandrar som fiender till Kristi kors, och som har ”buken till sin Gud” – är inställda på jordiska njutningar, och det vi brukar kalla detta livets goda.
De är inte nödvändigtvis fiender till det som korset ger! Nejdå, visst kan man ta emot syndernas förlåtelse och evigt liv, och visst kan man vara nöjd med att få vara ett Guds barn! Bara det inte inkräktar på målsättningen att få som man vill, och bli så lycklig som möjligt med världens mått mätt, så!
Fiendskapen mot korset sticker upp huvudet när det blir fråga om det som korset vill göra med oss. För den gamla syndanaturen är korset ett ohyvlat , frånstötande, smärtsamt avrättningsredskap.
När det blir fråga om att ta upp sitt kors och följa Jesus, när det blir fråga om att ändra sina gärningar och sin livsstil, att gå mot strömmen av tidsanda och allmän opinion, när det är dags att bära Kristi smälek, då vill den som är påverkad av sadducéernas surdeg inte vara med längre.
När man konfronteras med det faktum att världens vänskap är detsamma som Guds ovänskap, och utifrån det måste välja vem man hellre vill vara vän med, då dyker fiendskapen mot korset upp i oss alla, mer eller mindre, för vi bär alla på en köttslig natur, som absolut inte vill det Gud vill!
Om den här sortens fiendskap får jäsa i församlingsdegen ett tag, då börjar efterföljelsen försvinna! Då får vi ett alltmer marknadsanpassat evangelium, ett som gärna vill tala om för oss hur Jesus älskar alla barnen och hur Gud välsignar allt och alla, och i förlängningen också ibland falskeligen utlovar att alla nog kommer till himlen till slut, oavsett vad de tror och hur de lever, men som talar väldigt tyst om Jesu kallelse att ta på oss vårt kors och säga nej till oss själva!
Så här går sadduceernas sång:
”Vi följer med vår tid, så vi kan styra färden
så som det passar oss, och Djävulen, och världen
vi håller fingret vått, och känner vart det fläktar
och när vi kursen fått, vi hastigt av oss häktar
kappan, som vi än en gång ska vända
för sådan vändbarhet vi blivit kända!
Predikan om synden och domen är lagisk, så den tar vi bort
och svartvita evangelister, dem bör man nog hålla kort!
Inte kan den vara hård, kärleken som är så tålig
vi satsar på den slags vård som säger ”du är ej så dålig!”
Sen orkar du än några dar
fastän du har skuldbördan kvar
Bara vi hittar en krycka, som passar dig, kan du gå
och skulle dig ändå nåt trycka, serverar vi billig nåd!”
Så, vad är det vi ska akta oss för? Jo, att sätta sanningen på undantag när den börjar kännas obekväm. Att höra, men låta bli att göra, om det känns jobbigt. Att försöka vara vän med både Gud och världen.
Ibland tycks de troende resonera som Ronja Rövardotter, ungefär: om man ska akta sig för något måste man först gå så nära faran som möjligt. ”Hur långt från Jesus och hans Ord kan jag gå, och fortfarande vara en kristen?”
Det råd Barnabas ger i Apg 11:23 går åt rakt motsatt håll! Han uppmanade dem alla att hålla sig till Herren av hela sitt hjärta! Gör man det, då faller det sig naturligt att hålla sig borta från sadducéernas lära och inställning.