Tungotal – bruk och missbruk

Jag har fått ett par följdfrågor angående den nådegåva, som gör det möjligt för mottagaren att tala nya språk, alltså det vi brukar kalla tungotal.

”Tungomål” är ju det gammalsvenska ordet för ”språk”, och ”tungotal” är en förkortning av ”tungomålstal”.

Ungefär som engelskans ”tongue” också är ett gammalt uttryck för ”language”.

Den som ”talar i tungor” talar alltså helt enkelt språk, i detta fall nya språk, som talaren aldrig lärt sig på det vanliga sättet, utan har fått som övernaturlig gåva.

Detta kan då röra sig antingen om jordiska språk, som i Apg 2, eller om rena bönespråk utan jordisk motsvarighet, 1 Kor 13:1, 14:2

Frågorna jag har fått rör dels när man kan tala högt i tungor i församlingen, dels hur det riktigt är med undervisningen om ”krigstungor”, alltså att använda tungotal som vapen mot ondskans andemakter.

Gåvor kan brukas, missbrukas, eller lämnas obrukade.

Detta gäller också andliga nådegåvor!

Det gäller alltså för oss att undvika missbruk, men inte vara så ängsliga, att vi inte ens vågar oss på det rätta bruket av det som Herren ger!

Bibeln ger så pass tydliga anvisningar, att ingen ska behöva känna sig osäker ifråga om hur gåvan att tala nya språk ska användas.

Först av allt kan vi konstatera att Skriften klart särskiljer tre olika typer av gåva i samband med tungotal.

Att tala jordiska språk. Apg 2

Att tala bönespråk, som då är ett språk mellan människan och Gud. 1 Kor 14:2

Att ha gåvan att kunna veta och förklara innebörden i det man säger på ett sätt, som gör det begripligt för andra människor. 1 Kor 14:13, 27-28

I det tredje fallet kan det också vara någon annan av de närvarande som står för uttydningen.

I det första fallet ska man naturligtvis tala så högt att de andra kan höra det, annars är det ju ingen nytta med det! Problemet här är, att om jag plötsligt skulle få gåvan att tala något stamspråk från Amazonas, hur ska jag då kunna veta att det är ett jordiskt språk?

Vi får lita på Andens ledning, och vara trygga i vetskapen att vi bara är lärjungar, och sådana har lov att göra misstag medan de lär sig!

I det andra fallet är situationen den motsatta. Här förväntas vi hålla volymen på en nivå som inte stör omgivningen!

Eftersom vi bara är människor finns förstås frestelsen där, att litet grann visa upp sig för de andra, ”lyssna, jag är också minsann andebegåvad”, men sådan religiös självhävdelse kommer från köttet, inte från anden. Här kan det vara på sin plats att säga nej till sig själv!

Orsaken till att vi får den här anvisningen är att Gud är fridens Gud, och han vill inte att våra sammankomster ska urarta till ett kaos, där uppbyggelsen dränks i en kakafoni av obegripliga stavelser.

I det tredje fallet ska man tala i normal samtalston, tydligt så att de andra hör, men helst utan att övergå till exalterat skrikande, som splittrar de andras koncentration på Herren, och vad han kan tänkas vilja säga församlingen.

Ibland kan man känna maningen att tala högt i tungor under pågående möte.

Då gäller först av allt att man inte rusar på och tvärt avbryter någon annan.

Kärleken uppför sig inte illa! 1 Kor 13:5

Man kan känna sig tveksam, om man inte vet om någon uttydare finns på plats.

Igen får vi lita på Anden. Om han manar dig att tala högt i tungor i samlingen, kan man anta att han nog också vet om någon med uttydningens gåva finns med – eller kanske han just då vill ge den gåvan till någon!

Återigen, vi har tillåtelse att ramla några gånger, medan vi lär oss gå!

Till och med vi, som är onda, låter ju våra barn lära sig gå genom försök och misslyckanden, skulle då inte vår himmelske Fader göra detsamma?

Ifråga om uttydningen ska det påpekas att den sällan är en exakt översättning. Den kan komma som en tanke, som en känsla, som en smärtförnimmelse, som ett bibelord, eller som ett budskap, som återger innebörden i tungotalet.

Ibland kan det också vara så, att tungotalet fungerar som en ”nyckel i låset”, som öppnar för ett profetiskt budskap.

Vi kunde vara betydligt flitigare att låta tungotal med uttydning flöda i våra sammankomster, så att Herren fick tillfälle att tala direkt till oss!

Här har vi tyvärr hamnat i det som varken är bruk eller missbruk, utan helt enkelt är ”obruk”, en gåva som inte används.

Den som talar tungomål uppbygger sig själv, står det i Skriften, 1 Kor 14:4, och vem av oss har nu inte behov av det? Ändå är det många av dem som har gåvan, som använder den ytterst sparsamt i sin ensamhet.

Sen kommer vi till det här med att tala mot onda andar i tungor.

All undervisning som förespråkar detta är erfarenhetsbaserad.

Människor har haft en upplevelse, gjort något slags andlig erfarenhet, och har sedan gjort teologi av sin erfarenhet, vilket alltid är en riskabel verksamhet.

Det finns inget i vare sig Jesu eller apostlarnas undervisning, som skulle uppmana oss att använda tungomålstal på det här viset, och jag är ytterst tveksam till sådana läror, som vill uppmana mig att göra något på det andliga området, som inte finns beskrivet i apostlarnas undervisning.

Överhuvudtaget har jag stora frågetecken för det mesta av den undervisning om andlig krigföring, som har sitt ursprung i Hagins och Kenyons läror, och som via trosrörelsen kom hit till Norden på åttiotalet. Det värsta missbruk jag har sett på det här området stod paret Whaley för, när de lärde folk att driva ut onda andar genom att skrika rakt ut så högt som möjligt.

”Skrattgudstjänsterna”, där man skulle driva bort den onde genom att skratta åt honom, kom inte långt efter.

Det var som om man helt skulle ha glömt, att Judas brev uttryckligen varnar oss för att smäda andemakter!

Motbön, auktoritetsbön, krigstungor, hela tanken att det är vår sak att hålla koll på den onda andevärlden, att Jesus inte gör något åt saken, för han har gett över allt som gäller den här planeten åt oss, som Hagin säger, allt detta kittlar vårt köttsliga maktbegär, och innebär således en frestelse för oss. Vitmålad, visserligen, men en frestelse likafullt.

Gränsen till ren magi ligger nämligen snubblande nära här.

När man genom sina ritualer och besvärjelser vill kontrollera och behärska andevarelser, då sysslar man i princip med magi. Motbön och krigstungor har betänkliga likheter med detta.

Det var inte detta Jesus avsåg, när han sade att han gett oss auktoritet att trampa på ormar och skorpioner, och förtrampa ovännens härsmakt!

Det ser man av hur apostlarna sedan praktiserar den auktoriteten! De driver ut onda andar ur människor, men de ger sig aldrig i kast med andefurstar över städer, och såna saker. Dem står de bara emot, i enlighet med Ef 6, de går inte emot dem. Det är en viss skillnad!

Det här att ”gå emot” lämnar de åt Mikael, Gabriel och de andra stridsänglarna, som är skapade att slåss med onda andefurstar. Dan 10

Det finns, tragiskt nog, en del exempel på människor som gått i psykos på grund av alltför ivrigt krigande, andra har blivit så fulla av fruktan och ångest, att de knappt fungerar längre. Jag har själv vid några tillfällen fått försöka med Guds hjälp leda sådana missledda syskon tillbaka till ett sunt lärjungaskap, och det har aldrig varit lätt.

De tankebyggnader i form av missledande läror, som finns i deras själsliv, är så fruktansvärt starka, mycket därför att de är så rädda för att släppa taget om dem.

”Vad händer om jag slutar kriga, tänk om jag blir besatt då”, typ.

Jag avråder alltså helt från att undervisa och praktisera något ”krigande i tungor”!

Be i anden, lovprisa i anden, uppbygg dig själv med ditt bönespråk, uttyd tungotal och förmedla Herrens budskap till varandra genom uttydning, och låt det räcka med det! För det räcker och blir över, förutsatt att vi verkligen gör det!