För bra länge sedan hade jag en diskussion med en medvandrare om det här med att följa Jesus i vardagen. Någon gång under samtalet sade hon med en suck: ”Tänk om Gud ändå ville släppa ner en papperslapp från himlen varje morgon med direktiv om vad han vill att jag ska göra under dagen!”
”Nja”, svarade jag, ”det där har ju Gud faktiskt redan prövat, och det gick inte så bra!”
”Hur då, vad menar du?”
”Jo, han släppte ju ner två stenlappar på Sinai, men inte hjälpte det så värst”, svarade jag…
Jag fick en fråga om det här med fariséernas och sadducéernas surdeg för ett par veckor sen, och det här inlägget är då andra halvan av mitt svar.
Fariseismen har ju förklarats på många sätt, så jag tänkte egentligen bara ta upp en aspekt på detta mångfacetterade komplex. Men jag tror att det är en viktig aspekt!
Fariseismen startade som en väckelserörelse inom judendomen efter att folket kommit tillbaka till Israel efter den babyloniska fångenskapen. De skriftlärda var mycket medvetna om att den olycka, som drabbat folket, hade kommit som följd av folkets vägran att lyda Guds lag, och de drog den slutsatsen att något måste göras för inget sådant skulle hända igen – folket måste lära sig Mose lag, och de måste lära sig att hålla lagen!
Man skulle alltså kunna säga att det var rädsla och trygghetsbehov som gav startskottet till fariseismen. Man ville säkerställa att man skulle veta att göra rätt, och att folket skulle få undervisning om vad som var rätt, så att ingen ny straffdom skulle komma!
Som en extra försäkring började man småningom också arbeta på det som kom att kallas ”de äldstes stadgar”, detta för att ingen ens skulle komma i närheten av att bryta mot Guds bud!
Tanken var, att innan någon kom så långt att man bröt mot Guds bud, skulle man redan ha brutit mot någon av stadgarna, och blivit vederbörligen korrigerad. På Jesu tid, när det här arbetet redan pågått i typ 400 år, fanns det över sexhundra sådana stadgar!
Man hade alltså från början försökt skapa en slags ram runt buden, där stadgarna var ramen, och buden själva tavlan. Tyvärr blev så småningom ramen viktigare än tavlan.
Det som gjorde de här reglerna tilltalande, var att de gav ett slags trygghet! Allt var så inrutat och begränsat, att man kunde känna sig säker på att ha allt rätt ställt med Gud, och inte riskera att någonsin komma på kant med Honom – bara man höll stadgarna!
Man skulle ju då vänta sig, att när Gud själv småningom kom för att besöka sitt folk, då skulle dessa ivriga gudsdyrkare vara hans främsta bundsförvanter. I verkligheten gick det tvärtom, och det är den aspekten, alltså varför det gick så, och fortfarande går så, som jag ska försöka skriva något om.
Jesus höll nämligen inte stadgarna, tvärtom, han avslöjade dem för vad de var, och därför upplevdes han som ett hot!
Trygghetsbehovet är något väldigt djupt och starkt i oss. Går man och petar på människors trygghet, då får man räkna med reaktioner, och värst blir det om man börjar peta på någons falska trygghet!
Stadgarnas trygghet var nämligen falsk. Långt ifrån att fylla det tänkta syftet, hade de i stället lett till att man hade gjort Guds bud om intet för sina stadgars skull! Ramen hade blivit viktigare än tavlan.
Långt ifrån att förstärka Guds lag, den som var tänkt att vägleda människor att leva på ett sådant sätt, att de inte hade sönder sig själva eller varandra, hade de lett till en situation där de, som höll i de religiösa tömmarna, lade bördor på andra utan att hjälpa till att lyfta dem!
Och Jesus river ner den falska tryggheten. Kallar den en surdeg, och varnar för den.
Eftersom trygghetsbehovet finns kvar i människan, lever också fariseismen vidare i nya skepnader också i de kristna sammanhangen. Det här grunddraget, en trygghet som baserar sig på lärosystem i stället för på Jesus, det finns fortsättningsvis kvar i varje ny skepnad, som fariseismen dyker upp i.
Kravet på att alla, som vill bli godkända, ska hålla de uppställda stadgarna, det finns också kvar. Oviljan att vara med och lyfta bördan finns också kvar – fortfarande vill man inte vare sig lyssna eller försöka förstå andras sätt att tänka och känna.
Kärleken som uppbygger är fortfarande ersatt av kunskapen som uppblåser, där den här jäsningen har kommit igång. Guds bud blir fortfarande satta på undantag – aldrig alla, men alltid några.
Och de hårda reaktionerna, när någon petar på stadgetryggheten, de finns också kvar.
Vad händer då med korset, och vårt förhållande till korset, när församlingsdegen kommer i fariseisk jäsning? Jo, det skyms bort, och vårt förhållande till det förvänds. Som väntat.
Det skyms bort av den falska tryggheten, där man inte längre i verkligheten litar uteslutande på Guds nåd i Kristus, litar så helt på den att man har råd att visa Kristi sinne mot sina medmänniskor.
Det skyms bort, där man själv avskiljer sig från andra för att inte riskera att på något sätt bli ”besmittad”, och också vill avskilja sina anhängare från andra, för att de med desto större iver ska hålla sig till en själv – ett beteende, som Paulus i Gal 4:17 inte har något gott att säga om.
Det försvinner i den ära, som man söker och får av varandra inom den likasinnade gruppen, försvinner därför att man inte längre söker och är nöjd med den ära, som kommer från Honom som ensam är Gud, äran att få kallas Hans barn och kristen! Joh 5:44
Det försvinner i den egna rättfärdighet som visar sig i uppblåsthet över den egna kunskapen och insikten, en attityd där man aldrig kommer fram till den kapitulation inför Herren, som säger. ”Allt det som förut var mig en vinning, det räknar jag nu som avskräde för att vinna Kristus, lära känna Honom, och bli delaktig i kraften från Hans uppståndelse!” Fil 3:7-9
Och lever man inte under korset, då har man ingen sann vila för egen del, och inte heller har man längre den äkta tryggheten i Honom, som kallar oss till sig för att vi ska få ro, varken för egen del eller att erbjuda andra.
Evangelium har nämligen ingen annan trygghet att erbjuda än den, som blev fullbordad för oss på Golgata, och det frågar inte efter något annat än att man tror på Honom som dog där, tror att Gud har uppväckt honom från de döda, och bekänner honom som Herre!
Stentavlorna hjälpte inte. Papperslappar från himlen hjälper inte. Stadgar hjälper inte. Det hjälper inte, fast människan har än så klart systematiserat precis vad Gud vill, för vi saknar förmågan att göra det goda så perfekt och fullkomligt att det skulle duga inför Gud!
Den vinning, som Paulus säger han har räknat som avskräde, det var just alla hans religiösa företräden, hela hans försök att i egen kraft leva ett liv till Guds ära.
Luther hade förstått hur det här ligger till, när han uttalade de kända orden: ”När jag gör mitt bästa gör jag synd”.
När en farisé kommer till en hjärtats insikt om detta, då upphör han omedelbart att vara en farisé.
Men så länge man delar upp sitt liv i goda gärningar, som man kan känna sig belåten över och litet grann glänsa med, och dåliga saker, som man kan behöva förlåtelse för, så länge håller man också dörren på glänt för fariséernas surdeg.
Fariséernas visa kan tänkas gå så här:
”Hos oss är man försiktig, och håller väl ihop
vår lära, den är riktig, hos oss hörs inga rop
på förnyelse och bättring – jodå, för de andra!
som i sitt mörker vandra,
och inte vill förstå
att de ju borde gå
till oss för att få ljus!
(Fast vi umgås ej med skurkar, och hedningar och turkar)
Bristerna, dem gömmer vi bak putsade fasader
och syndarna, dem dömer vi just efter lagens rader
och syndare är alla, som inte är som vi
på alla sorters villoandar kan vi sätta pli
Myggorna, dem väljer vi att noga sila bort
kamelerna, dem sväljer vi, om de är av den sort
som vi inte kom ihåg
i vår syndakatalog”
Den som känner Guds enorma godhet, är inte rädd för hans ledning, för hans kraft.
Det är just där problemet ligger – det finns så mycket, både inom och omkring oss människor, som gör att många har väldigt svårt att se och lära känna Guds godhet.
Det är inte utan orsak, som Skriften talar om ”tankebyggnader och höga befästningar, som reser sig upp mot kunskapen om Gud”!
Och har man svårt att se och ta till sig den verkliga tryggheten, och ändå har ett behov av trygghet, då blir följden att man skaffar sig surrogat.
Abraham skaffade sig en Ismael för att trygga sitt behov av en arvtagare, och det surrogatet blev så kärt för honom, att när sedan Herren tretton år senare sade att det var dags för den verklige löftessonen, Isak, att födas, då säger Abraham: ”Måtte endast Ismael få leva inför Dig!”
Den historien har sedan upprepat sig i många skepnader…