Gud är historiens Gud. Det sägs att han styr konungars hjärtan som vattenbäckar, och det är ett uttryck som beskriver hur historien leds åt ett visst håll, precis som lutning och gravitation bestämmer åt vilket håll en vattenbäck ska rinna.
En viktig orsak till att vi som kristna behöver se detta Guds handlande i den här världens händelser, är att det ger oss en ny uppfattning om Guds storhet och suveränitet!
I Guds handlande med sitt folk i historien tycks tiden spela en avgörande roll.
Saker kan inte hända när som helst och hur som helst, allt sker i sin rätta tid, när tiden är inne, när alla yttre omständigheter är förberedda.
Det var t ex ingen slump, att Israels uttåg ur Egypten skedde just när det skedde, inte heller att de erövrade Kanaan just när de gjorde det.
Gud hade omkring år 1880 f Kr gett sitt utvalda folk utrymme att börja växa explosionsartat – från 70 personer till ca 2½ miljon på 430 år – genom att låta dem bosätta sig på ett av de mest fruktbara ställena i Mellanöstern, alltså området Gosen, beläget i sydöstra delen av Nildeltat.
Detta skedde genom att den dåvarande faraonen i Egypten uttryckligen gav dem tillåtelse att bosätta sig där, därtill tämligen prydligt manipulerad av sin storvisir Josef. 1 Mos 46:31-34
Det här var nu ur politisk synvinkel inte bara motiverat av storsinthet. Några årtionden tidigare hade nämligen ett asiatisk-semitiskt blandfolk som gick under namnet hyksos börjat invandra just till Gosenområdet, och det var naturligtvis önskvärt att släktingarna till Josef, som ju kunde förmodas vara lojala mot Farao, också bosatte sig där, som motvikt till den övriga invandringen, vilken antagligen inte föreföll farao vara så där alldeles pålitlig!
Så, vem var det som hade gett hyksos tanken att just då börja invandra just dit, och därigenom bereda jordmånen för att också israeliterna skulle få bo där? Jag tror att det var Gud.
Vi går ca 200 år framåt i tiden, till 2 Mos 1:5-14.
Nu har hyksos tagit makten i Egypten, när vi befinner oss omkring 1650 f Kr, och en ny härskardynasti intar faraonernas tron. Fram till dess hade de tidigare härskarna betraktat israeliterna med välvilja, men hyksos betraktar dem som potentiella fiender, eftersom de stått på god fot med de förra makthavarna. Behandlingen blir därefter.
Men, israeliterna var ju semiter, liksom hyksos! Lika gärna kunde ju den saken ha fått dem att bli välvilligt inställda till Israel, och försöka vinna dem över på sin sida! Varför vägde inte vågskålen åt det hållet?
Jag tror att Gud drog i trådarna där också.
Under gynnsamma förhållanden är det rimligt att anta att antalet israeliter sexdubblades vart femtionde år, och de skulle då ha varit ca 90.000 när hyksos tog makten, tillräckligt många för att ses som ett potentiellt hot. Alltså såg man till att försätta dem i en situation där man hade tummen på dem.
Omkring 530 f Kr , efter 120 år av förtryck, kunde hyksos-härskarna konstatera att israeliterna, långt ifrån att befinna sig säkert under deras tumme, nu hade växt till den grad i antal att det skulle bli rena katastrofen, om de skulle gå ihop med de egyptiska prinsar från de gamla dynastierna, som ännu höll området väster om nildeltat, och göra uppror.
Även om man kan räkna med att befolkningstillväxten inte varit fullt lika snabb som tidigare, var israeliterna antagligen ca två miljoner starka vid det här laget, och farao tar till en desperat åtgärd, han startar projekt utrota alla manliga israeliter, och sedan assimilera deras kvinnor. 2 Mos 1:15-16
Fast han kan ju inte göra sig av med all sin arbetskraft på en gång, det vore ju en nationalekonomisk katastrof, så han bestämmer sig för att ta det på det långsamma sättet istället, och ta livet av alla nyfödda pojkar vartefter.
Varför fick då hyksos ta makten, och varför fick israeliterna det svårt i Egypten? Jo, Gud lät det hända, för annars hade de knappast haft någon lust eller anledning att ge sig av därifrån, när den tiden skulle komma! Till och med under rådande svåra omständigheter utvecklade de ju senare förvånansvärt snabbt en längtan tillbaka till köttgrytorna i Egypten, så snart de tuggat damm i öknen ett par dagar.
Mose föds strax efter att farao kört igång sin slutliga lösning på judeproblemet, (låter det bekant?) alltså omkring 530 f Kr.
Efter det är händelseförloppet i Egypten aningen oklart. Härskardynastierna hade en dålig vana att utplåna alla inskriptioner och dokument, som talade om deras motståndare, när de väl hade segrat, så dokumentationen är milt sagt fragmenterad.
Vad det verkar tog de ”riktiga” egyptierna tillbaka makten över nedre Egypten någon gång kring 1470 f Kr, och fördrev hyksos-faraonerna till övre Egypten.
Detta skulle då innebära, att det var en hyksosprinsessa, som tog hand om Mose, och att hans flykt från Egypten ägde rum medan hyksos ännu regerade.
När Mose sedan återvänder 40 år senare har hyksos drivits bort, och en ny farao, en egyptisk farao, sitter på tronen. Den här tanken styrks av 2 Mos 4:19.
Mose får alltså möta en farao, som inte känner honom, och som han inte känner, en som han inte har några band till, och som inte heller har några gamla anklagelser mot honom.
Detta får man säga är ytterst lägligt ordnat!
Historiens Gud…
Denne nye farao har naturligtvis behållit israeliterna i slavtjänst, allt annat hade varit dålig ekonomi. Efter 430 år var minnena av varför de från början kom till Egypten väldigt avlägsna och dimmiga, åtminstone hos egyptierna!
Orsaken till att Israels folk kan tänkas vara villiga att bryta upp från Egypten, slaveriet och förtrycket, kvarstår alltså.
Och nu, efter denna långa förberedelsetid och alla dessa händelser, var äntligen tiden inne!
Amoréerna, de folk som bebodde Kanaans land, hade slutligen fyllt sina synders mått, och förvandlats till en lem med kallbrand, som måste skäras bort från mänskligheten innan sjukan sprider sig ännu mer. 1 Mos 15:16
Israel har blivit tillräckligt talrikt för att befolka Kanaan – det vore ju ingen idé att ge ett landområde om grovt uppskattat 40.000 kvadratkm åt ett par hundra människor! 5 Mos 32:8
En ledare, Mose, har gått igenom en åttioårig skolning för sin uppgift. Apg 7:23, 30
En annan ledare, Farao, har tillåtits bli fartblind och storhetsvansinnig av sin framgång, och kommer därför att vägra att böja sig för Guds befallning. 2 Mos 9:16
Därmed öppnar han för att Israel ska få börja lära sig vad det innebär att Gud är med dem.
Det som började med att några bröder blev avundsjuka ca 470 år tidigare, och i följd av det sålde sin bror Josef som slav till Egypten, och som fortsatte med att det blev hungersnöd i Kanaan 20 år efter det, hade nu nått sin fullbordan. 1 Mos 37, 1 Mos 42
Ett av de mäktigaste direkta gudsingripandena i världshistorien kunde börja, för tiden var inne, scenen var förberedd för uttåget!