En överläkare avfärdade häromdagen abortmotståndarnas nöd över det pågående avlivandet av barn som ”krokodiltårar”, och uppmanade dem att istället ägna sin omsorg åt världens nödlidande barn.
Man skulle ha lust att säga gomorron, yxskaft. Är man inte nödlidande, om man blir avrättad utan att ha begått något som helst brott? Det är ju vad som händer de barn, som dödas i moderlivet.
Det blir liksom ganska selektivt, det här med vem man ska bry sig om eller inte i dagens samhälle. Om tiotusen ofödda barn dödas per år i landet, och någon säger att detta är förskräckligt, då kallas det krokodiltårar. Om en mamma i förvirrat tillstånd dödar sina barn när de är två eller tre år gamla, då tycker alla att detta är förskräckligt, och ingen blir anklagad för att fälla några krokodiltårar, när man uttrycker sin bestörtning!
Sen kom då den omskrivna riksdagsomröstningen om medborgarinitiativet för könsneutral äktenskapslag. Den representativa demokratin meddelade att den gillade förslaget ifråga.
Sen skrev 13.000 personer ut sig ur kyrkan. Orsak: ärkebiskopen uttryckte glädje och tillfredsställelse över riksdagsbeslutet, och signalerade därmed än en gång att det här med äktenskap som ett förbund mellan man och kvinna inte är något han fäster någon större vikt vid.
Nå, riksdagens beslut, som ju baserar sig på den så kallade folkviljan, berättade bara det vi redan visste: att Finland inte är något kristet land. (Finns det sådana, förresten?)
Inte har ju någon konservativ kristen avsagt sig sitt finländska medborgarskap för den sakens skull, lika litet som Paulus i tiden avsade sig sitt romerska medborgarskap, även om Rom var ett hedniskt rike. Utskrivningarna handlar alltså inte om riksdagsbeslutet som sådant!
All den här spelade förvåningen, som nu kommer till synes i massmedia, över att folk skriver ut sig i kyrkan på grund av ett riksdagsbeslut, det är bara dimbildning. Det är på grund av de kyrkliga prelaternas inställning och uttalanden, som folk skriver ut sig den här gången! Men si, det tycks ingen vilja kännas vid! När det inte går att skylla på Päivi Räsänen väljer man att spela oförstående.
Ärkebiskopen uttrycker ”sorg” över utskrivningarna.
Inte har ju kyrkan fattat något beslut i frågan, nej, för all del, där är synen kantänka oförändrad!
Sen ställer en annan biskop till det och säger, att även om äktenskapslagen ändras, så inte kommer det att innebära någon samtidig förändring i kyrkans syn. ”Det tar länge att genomföra förändringar i en så stor apparat”.
Klart besked alltså: vi jobbar för en förändring, men det tar nu tyvärr sin tid! Och så länge den kyrkliga överheten bara jobbar för en förändring, och den ännu inte är genomförd, är det förstås önskvärt att de, som sedan inte kan leva med den förändringen, ändå nu stannar kvar under kyrktaket så länge som möjligt, och betalar sin kyrkskatt, och är med och finansierar förändringsarbetet!
De som vill tro som Bibeln lär ställer bara till en massa problem för ärkebiskopen & co, så inte tror jag att Kari Mäkinen sörjer fast de försvinner ur registret. Där kan man kanske tala om krokodiltårar.
Däremot tror jag nog att det faktum att skattepengar försvinner kan vara en viss källa till både oro och sorg. Hur var det profeten sade?
”De har ångest för sin säd och sitt vin, men de ropar inte till mig av hjärtat”.
Är dendär inrättningen de kallar kyrka det samma som Gud menar med församling? Dess enda uppgift är ju kärlek (=begärelse) och att sköta socialens arbete. Bibeln behöver man inte bry sig om. Vore det inte bättre om alla som verkligen vill vara kristna skrev ut sig? Vad hae de där att göra?
Jesus har bara en församling, och den består av dem, som tror på honom som Herre och Frälsare, oavsett vilket jordiskt samfund de råkar vara skrivna i.
De jordiska samfunden är närmast att betrakta som byggnadsställningar.
Står de tillräckligt nära Kristi församling, om de alltså utför det arbete Gud vill ha gjort, då är de med och bygger upp den verkliga församlingen.
Om byggnadsställningen flyttas för långt bort från det som skulle byggas upp, då blir den oanvändbar.
Men eftersom man ju fortsätter att bygga någonting, fast man förkastat de riktiga ritningarna, alltså Guds Ord, så blir resultatet ett svartbygge, som står i vägen för det Gud ville bygga.
Hur ska då en kristen göra, om man märker att det samfund, i detta fall lutherska kyrkan, man tillhör inte längre är med och bygger upp Kristi församling i lydnad för Gud?
(Egentligen borde man inte tala om ”lutherska kyrkan” längre, jag tror inte Luther skulle vilja ha något att göra med dagens version, och dessutom sade han på sin ålderdom att han absolut inte ville att något samfund skulle uppkallas efter honom)
En del är av den åsikten att det bästa vore om alla, som tror som Gud lär, skulle lämna kyrkan, för så länge man är med ger man ju på ett sätt sitt godkännande till det som händer, och dessutom är man med och finansierar eländet..
Andra säger att det ju vore detsamma som att lämna fältet helt fritt för fördärvarna, de troende måste stanna kvar och kämpa för det som är rätt och sant inför Gud.
Andra åter menar att det ju fortfarande finns lokalförsamlingar, som har troende präster och en bra linje i arbetet, och hör man till en sådan finns det ingen anledning att skriva ut sig.
Någon har sagt att för att vara säker på att man inte är med och understöder ogudaktigheter med sina skattepengar, är det bäst att skriva ut sig, oavsett om den lokalförsamling man tillhör är bra eller dålig, och sedan, om man trivs i sin församlingsgemenskap, fortsätta att vara med där, och med sina pengar understöda enbart det som görs på lokalplanet.
Sen är det väl upp till vars och ens samvete hur man handlar.
Själv lämnade jag kyrkan för snart åtta år sedan, efter att redan ha varit med där ett bra tag efter att utvecklingen passerat smärtgränsen för min del.
För den, som är med i en bra luthersk lokalförsamling, där Guds ord hålls i ära, och församlingsgemenskapen fungerar, skulle jag väl rekommendera att man stannar där man är. Vill man vara säker på att ens pengar inte går till fel ändamål kan man ju alltid skriva ut sig ur kyrkan, och ge pengar direkt till lokalarbetet istället.
Däremot ser jag ingen tillräcklig anledning att stanna i en församling, där Guds Ord inte längre är högsta auktoritet, och människor således blir vilseledda.
Emedan inget av våra samfund är identiskt med Kristi kyrka, så vill jag mena, att om någon har hittat en församlingsgemenskap där man känner sig hemma, då är det där man ska vara. Det finns då ingen anledning att av någon slags missriktad lojalitet mot ”fädernas kyrka” fortsätta att vara skriven i ett sammanhang där man mår dåligt och känner sig främmande.
”Fädernas kyrka” har för övrigt i princip upphört att existera här i landet. Gökungen har puffat den ur boet.
Bilden med byggnadsställningen var ny för mig, men ger en bra förklaring till förhållandet mellan den församling jag står medlem i, och Guds församling som jag är del av genom min tro.
Köpte igår ett ex av pingstkatekesen, trons hemlighet. Där kan man läsa på sidan 113;
”I den svenska pingströrelsen har den lokala församlingens suveränitet alltid framhållits som viktig. Den synen grundar sig på tron att varje enskild församling utgör Kristi kropp i dess fullhet”.
Vad ska man säga?
Suck, till exempel?
En Ande, en kropp, det blev nog väldigt utelämnat här.
Är då Kristus delad?
Eller har han många kroppar?
Har Jesus en församling, eller sexton miljoner?
Men, finns en sån teologi i botten, då kan man förstå både det ena och det andra som kommit i spåren – alltifrån Knutby till det huvudlösa utnämnandet av apostlar i minut och parti.