Andens landningsplats

I Johannesevangeliets fjortonde kapitel ger  Jesus  löftet att Anden ska komma, och sedan bli kvar hos oss för alltid! Ändå uppfattar vi  ofta oss själva och varandra som kraftlösa och oandliga i kvadrat, och det här med Guds kraft, och hur vi ska få kraft och gåvor, hur vi ska få det hela att ”fungera”, har blivit något av en evighetsfråga för de troende.

Nu i pingsthelgen skulle jag, med risk för att uppfattas som monoman, än en gång vilja påminna om något som Herren en gång sade till sin tjänare Paulus, när denne hade bett om att få befrias från frestelser och anfäktelser, och istället få leva i kraft och härlighet: ”Min nåd är dig nog, för kraften fullkomnas i svaghet!”

Vi har på senare år talat ganska mycket om det här med Guds kraft i vår arma nordiska kristenhet. Det har skrivits böcker och artiklar, det har hållits möten och konferenser på temat den helige Ande och nådegåvorna, så till den grad att bokborden emellanåt har svämmat över av material om kraften.

Vi har däremot inte varit fullt lika angelägna om att reda ut hurudan den svaghet månne är beskaffad, som kraften enligt Guds utsago ska fullkomnas i. Kanske det är en orsak till att det ofta har blivit som en av mina vänner en gång sade, ”istället för ”ora et labora” har vi fått en massa orerande och laborerande i församlingarna…”

Mycket väsen och litet ull, som man brukar säga.

Det finns gott om ”wannabekarismatiker”, alltså sådana som vet i teorin precis ”hur det ska vara”, men få, som verkligen lever fullt ut i Andens kraft och glädje. Själv får jag väl erkänna, att jag hör mer till den förra kategorin än den senare…

Men, hör ni vänner, här finns en fråga för oss att svara på: Om nu kraften är det som Gud bidrar med, och svagheten det vi skulle bidra med, vilketdera är då angelägnare för oss att tala om och tänka på?

För mig är svaret ganska självklart. Gud sköter nog sitt, kraften finns att tillgå, Anden är utgjuten!

Frågan är:  sköter vi vårt? Lever vi i den svaghet, vet vi ens hur den svaghet ser ut, som den himmelska kraften skulle fullkomnas i ? Vill vi ens veta det, vill vi leva i den?

Jag ställer den frågan för att jag tror att en bra stor bit av den här svagheten handlar om frivilligt vald svaghet! Och sånt är ju jobbigt, åtminstone för den omtalade gamle Adam…

Vi kan  börja vår upptäcktsresa i den frivilligt valda svaghetens land med Jesu befallning om att låta det vi gör ske i det fördolda

Jesus undervisar väldigt skarpt och tydligt om det här i Matt 6, och jag rekommenderar att du inte bara noterar bibelhänvisningen, utan också tar paus från den här artikeln och läser kapitlet! Han säger rakt på sak, att hur bra saker vi än gör, har vi ingen lön att vänta från Fadern, om vi gör det vi gör för att bli sedda av människorna, om vi är ute efter att få uppmärksamhet och beröm av omgivningen!

Om vi däremot väljer att låta det vi gör vara kvar i det fördolda, om vi är villiga att ge, be och fasta i tysthet, då kommer det att resultera i himmelsk välsignelse. Vi väljer att inte söka ära av andra, vilket är att välja svaghet, och Gud ger kraft.

Det har sagts, och det tåls att upprepas: En kristens liv ska vara som ett isberg, en tiondel synligt, resten i det fördolda.

När en människa väljer att gå den vägen, då väljer hon att gå in i en svaghet, för i den här världen betraktas det som en svaghet att inte ha en knippe identitetsskapande prestationer att visa upp.

Kraften fullkomnas i svaghet!

Vi kallas också att gå in i sanningens svaghet.

Ja, vi går ju inte omkring och ljuger, vi är ju kristna människor! Men ibland kan vi frestas tycka att sanningen behöver tillrättaläggas, åtminstone om den är väldigt obekväm för en själv! Sånt som är till fördel för en själv betonar man kanske litet extra, och det som är mindre angenämt tonar man ner, och så har man genom den vinklingen skaffat sig en litet bättre position än vad som annars hade varit fallet…

Då har man skaffat sig en styrka! En styrka, som tyvärr sedan är ett hinder för Guds verk i och genom en, för man har skaffat den med metoder, som hör till den ondes domäner, inte till Guds Rike.

Om jag bara rakt upp och ner säger som det är, när jag har klantat mig, då kanske jag inte lyckas rädda så mycket gott anseende i andras ögon, men den svaghet jag då väljer öppnar för Guds kraft!

Förlåtelse är en av de saker som frigör allra mest av uppståndelsekraften,

Det vet vi ju, att vi ska förlåta varandra, det har vi hört predikas, men vi bör också vara medvetna om att i fråga om Guds kraft fungerar förlåtelse enligt samma princip som övrig frivilligt vald svaghet. Annars kanske vår förlåtelse blir på hälft, och en halvfärdig förlåtelse öppnar inte för någon kraft från ovan.

Säg t ex att man och hustru kommer ihop sig. Sedan lugnar de ner sig, säger förlåt till varandra, och går vidare.

Ett halvår senare drabbar de samman igen. Då får man se hur det egentligen stod till med den givna förlåtelsen!

Alltför ofta tas det nämligen ammunition för den färska konflikten från de gamla grälen! ”Och minns du vad du sade då, och hur du gjorde då, och sån här har du alltid varit, och…”

Att verkligen förlåta, det är att avstå från rätten att anklaga den andre.

Vill man inte göra det, då förlåter man inte.

Man kanske åstadkommer en del lämpliga läten med sin mun, men förlåter, det gör man inte.

Den som frivilligt avstår från sin rätt att anklaga sin motpart går samtidigt in i en svaghet. Detta därför att den, som har något riktigt maffigt att anklaga den andra för, också har en styrkeposition!

En anklagelse fungerar som ett tillhygge, ett vapen att drämma till den andra med när behov uppkommer. Den är också ett fruktansvärt effektivt manipulationsinstrument. Avstå från den styrkan, så går du in i något av den svaghet, som Guds kraft fullkomnas i!

Ett av de härligaste bevis vi har på det här finns omvittnat i Apostlagärningarna. När Saulus blev omvänd på vägen till Damaskus, sade Herren bland annat så här till honom: ”Det är svårt för dig att spjärna mot udden”.

Han hade alltså en udd att spjärna mot. Något som stack och plågade honom. Var hade han fått den ifrån, då? Jo, det var en som skulle ha haft all anledning att förbanna honom, anklaga honom, som istället valde att avstå den rätten, och be om förlåtelse för hans räkning!

Saulus hade tydligen fungerat som åklagare vid rättegången mot Stefanus, eftersom det var vid hans fötter vittnena lade av sig mantlarna, innan de påbörjade stenkastningen. Han var den, som hade allra mest anledning att ta åt sig, när Stefanus bad Herren att inte tillräkna bödlarna denna synd.

Och nog tog han åt sig! Det står att han ”gillade” att Stefanus blev avrättad, och det är ju ett ganska milt uttryck, men kort efteråt hade han förändrats så, att han gick omkring som ett rytande lejon, och andades hot och mordlust mot alla kristna! Man blir av naturliga skäl ganska argsint, om man har en udd att spjärna mot! Det kunde lika gärna ha stått att han gick omkring som en tiger med tandvärk…

Det var inga teorier Paulus sedan kom med, när han i Rom 12 undervisar om att man med hjälp av förlåtelse och välsignelse kan ”samla glödande kol på huvudet” åt folk! Han hade själv en gång gått med sveda på skallen, tills han inte orkade längre. Så gick det till, när den Guds kraft som hade frigjorts av Stefanus’ frivilligt valda svaghet, förde Saulus till omvändelse!

Sedan kan vi nämna tjänandet.

Igen ser vi samma sak, samma mönster som framträder. Den som är villig att tjäna avstår från makt och position, alltså  från styrka, och väljer istället svaghet, den svaghet där kraft fullkomnas.

Den som vill härska, som vill dominera, manipulera, på olika sätt få andra att göra som man själv vill, han har valt denna världens styrka, och därmed förkastat Guds väg till kraft.

Till sist vill jag nämna bikten.

Att bekänna sina synder för en medkristen är visserligen motbjudande för den gamla människan, men ack så hälsosamt! Den sorts styrka man får genom att gå omkring och låtsas vara något annat och bättre än man i verkligheten är, den hindrar Guds kraft från att uppenbaras i ens liv.

Jakobs brevs sista kapitel ger handfasta anvisningar för den här sidan av kristenlivet! ”Bekänn era synder för varandra, och be för varandra, så att ni kan bli helade”.

Visst är det en händelse som ser ut som någons onda tanke, att vi blivit så mycket mer inriktade på att begära förbön än på att bekänna våra synder? Någon, jag tror det var Dietrich Bonhoeffer, har någon gång uttryckt det så här: ”När jag bekänner mina hemligaste synder för en kristen medbroder, då dör min gamla människa en smädlig död inför hans ögon”.

Det är bra när så sker! När vi nu talar om uppståndelsekraften, måste vi komma ihåg, att det är sällsynt med uppståndelse utan föregående död!

Den Guds kraft som väntar på att få uppenbaras ibland oss, den handlar inte bara om kraftgärningar, tecken och under. Den handlar också, och framför allt, om att Gud vill förändra oss till att bli, och sedan också  förbli mer gemenskapsdugliga!

Ju mer av den här sortens svaghet vi lever i, desto bättre blir förutsättningarna för gemenskap, den sorts gemenskap Jesus kallar oss till. Den gemenskapen har plats för och inbjuder alla, därför att den bärs av den kärlek, som inte frågar vad den kan vinna på att älska sin nästa.

Den som strävar efter styrkepositioner kan inte leva i kärlek, för att söka styrka är detsamma som att söka sitt eget, och kärleken söker som bekant inte sitt eget!

Helgelse är ett begrepp vi lägger många olika innebörder i.  Som jag förstår det är just den här växelverkan mellan kraft och svaghet något för oss att tänka på, be över och rannsaka oss ifråga om, om vi ska komma djupare i vår personliga helgelse.

Att välja svaghet är att dela Kristi lidanden. Den som vill göra det, frivilligt väljer att göra det, har löfte om att också få dela Hans härlighet!

För typ tretti år sedan var det ganska vanligt att förbundet Kyrkans Ungdom här i Österbotten bjöd in norska karismatiska förkunnare, ofta lutherska präster, och anordnade möteshelger med dem. Jag minns speciellt en sak som en av dem sade, för direkt han sade det kände jag hur Guds Ande bekräftade det i mitt hjärta.

”Alla nådegåvor är korsmärkta” sade han. ”Vi kan inte vandra i Ande utan att bära korset!”

Just så är det. Utan svaghet ingen kraft. Utan kors ingen härlighet.

För korset, det är just det instrument som tar bort vår egen kraft, därigenom att det tar ifrån oss allt det vi använder för att stötta upp illusionen av egen kraft, och lämnar oss fattiga och nakna och i brinnande behov av Guds nåd och blodets rening.

När vi ber om att Anden ska falla, då behöver vi också minnas och vara medvetna om var Anden har sin landningsplats!

Den informationen finns tydligt presenterad i 3 Mos 14:25-28. Smörjelseoljan, som symboliserar den helige Ande, kunde inte smörjas på syndaren förrän han först hade blivit smord med blodet från skuldoffret, förebilden till Jesu blod, som rann för att våra synder ska kunna bli förlåtna! Sedan smordes oljan ovanpå blodet.

Anden faller på blodets grund.

Bara den som är villig att förbli svag, förbli i sitt behov av frälsning och förlåtelse, förbli i sitt behov av det korset gav, kan komma in i och förbli i det rika kristenliv, som livet i Andens kraft är…