När jag läste genom söndagens texter kom jag att tänka på något, som en av mina vänner i Sverige sade en gång i samtalet efter ett bibelstudium i hans hemförsamling. Bibelstudiet hade handlat om den helige Ande och Andens verk i församlingen, och bibelstudiehållaren hade målat upp en bild, som visserligen stämde gott med Guds Ord, men som inte hade speciellt många beröringspunkter med verkligheten i den församlingen.
”Men vore det inte bäst om vi såg sanningen i vitögat, och erkände först som sist att här i församlingen är det nog försagdhetens ande som styr oss, inte den helige Ande!” Så sade han, min bekanting.
Efter vad han berättade hade bibelstudiehållaren, kyrkoherde i församlingen i fråga, blivit så arg att han var eldröd ända uppe på den kala hjässan…
Söndagens tema är alltså ”Väntan på den helige Ande”.
(Jo, jag vet, bara alltför väl, att det står att de väntar på något annat i kyrkohandboken, men somliga saker bara vägrar jag att citera rakt av. Till dem hör benämningen på det nytillskott i familjen andfåglar, som den höga överheten av mindre höga anledningar har valt att försöka införliva i treenigheten.)
”Jag bidar efter Herren” kunde man ibland få höra människor säga förr. Nuförtiden är ”bidar efter” utbytt mot ”väntar på”, och inget fel i det, orden betyder ju samma sak: ”jag väntar på att Gud ska gripa in, att det ska hända något, att han ska göra något!”
Ibland kan man höra en underton i stil med ”Jag har väntat i tretti år nu, och Han har inte hört av sig än”.
Det här med att folk går i en till synes ändlös väntan på att Herren ska behaga tala till dem på det sätt, som de själva har bestämt är det rätta, det är något, som är anpassningsbart också på Anden.
Många grupper och enskilda har bett länge och ihärdigt om att Anden ska falla, att det ska komma en andlig vårtid, en förnyelse. När inget tycks hända blir man besviken, och ger så småningom upp.
Ibland lägger man skulden för det skenbara misslyckandet på Gud, ibland på sig själv, ibland på pastorn, ibland på domkapitlet och kyrkostyrelsen, för någons fel måste det ju vara, när det inte blir som det var tänkt och önskat! Så tycker vi i alla fall, sökandet efter syndabock tycks vi ha medfött.
Nå, till att börja med får vi väl konstatera, att Jesus har sagt att Fadern ger helig Ande åt var och en som ber honom om det.
Var och en som tror på Jesus har blivit född av Anden. Det vet vi också.
En troende, som har bett om den helige Ande, är alltså både född av Anden, och har fått helig Ande.
Detta bevisas av att det finns troende kristna människor i den här världen!
Ingen av oss skulle nämligen hållas kvar i tron på Jesus en enda dag, om det inte vore så, att Han, som större än den som bor i världen, bor i oss!
Den vi har mot oss är en fallen ärkeängel, en ”vittskuggande kerub”, en av de mäktigaste, starkaste, mest utrustade och intelligenta varelser, som Gud någonsin har skapat.
Plus hela hans härskara av större och mindre andefurstar och demoner, som alla, från chefen själv till den minste av dem, hatar alla kristna mer än något annat.
Om någon tror att han, eller överhuvudtaget någon kristen, skulle kunna stå en enda dag mot en sådan motståndare, om det inte var för att den helige Ande bor i oss, då lever den personen i en falsk tro!
Men nu bor Gud i oss, och ingen ska som bekant rycka oss ur hans hand! Så vad återstår då för den onde att göra, om han inte kan vinna med våld?
Jo, kan man inte vinna med våld, då får man ta till list! Alltså skickar han den andefurste på oss, som kallas fruktans ande, eller slaveriets ande, eller försagdhetens ande – han har många namn, fast han inte är något kärt barn.
Denna andemakt får oss att glömma vilka vi är i Kristus, får oss att glömma vad Gud har gjort för oss, får oss att bli besvikna, rädda, uppleva fördömelse, får oss att tro att Gud inget gör i nutid, och att vi själva inte heller duger till så mycket, så hur skulle det då kunna bli till något?
Sen får han oss att börja försöka få det vi redan har, och bli det vi redan är, och hurdant kristenlivet blir, och hur den församling dysfungerar, där denna andemakt fått in en fot, det är inte svårt att föreställa sig.
I Kiplings ”Djungelboken” låter författaren en av Mowglis vilda vänner, den svarta pantern, som vuxit upp i en bur, uttrycka sig så här: ”Så en dag insåg jag att jag var Bagheera, pantern, och då krossade jag det ömkliga låset med ett slag av min tass och gick min väg!”
Inser vi vilka vi är, har medvetenheten om vår nya identitet i Kristus landat i oss?
Bejakar vi Honom, som redan bor i oss, och väntar på mer erkännande, mer utrymme från vår sida?
Eller fortsätter vi bara att vänta på Honom, att han någon dag ska komma som en sagans riddare och rädda oss ur alla svårigheter och all strid, alltmedan försagdhetens andes ömkliga lås får fortsätta att hålla oss instängda?
”Vi har inte fått en slaveriets ande, för att vi åter ska känna fruktan, nej, vi har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar ”Abba”, ”Fader”!
”Gud har inte gett oss någon försagdhetens ande, Han har gett oss kärlekens och kraftens och självbehärskningens Ande!”
Tempus är fullbordad handling i nutid….