I min ungdom brukade jag plocka lingon om höstarna, och som jag är hemma från en skärgårdstrakt fanns det i allmänhet stränder i närheten. Ofta när jag i skymningen var på hemväg från skogen, kunde jag höra hur det small, när skjutglada andjägare brassade på i vassarna. Jag minns att jag undrade då och då hur de kunde se något att skjuta på? Det var ju nästan mörkt! Och nog blev det en hel del skadskjutna fåglar, får man misstänka. Det är inte lätt att sikta rätt om inte ljuset räcker!
I föregående inlägg gick jag ganska hårt åt det sätt varpå människor emellanåt värvas till olika uppgifter i församlingsverksamheten, alltså genom att ge dem dåligt samvete för att de gör för litet, och den vägen förmå dem att ställa upp.
Litet till skulle jag vilja stanna upp inför det här med hur vi väljer både ledare och andra arbetare åt oss i församlingarna. Det är ju inte bara genom flammande appeller om alla behov som behöver fyllas, som folk kommer in i olika uppgifter, det går ju via val, via kallelser, via uppmuntran, och via övertalning också.
Och inte faller det alltid så väl ut.
Varför blir det så här? Är det alltid så, att de s k professionella, ”heltidarna”, mot bättre vetande pressar in folk i uppgifter där de inte hör hemma, för att nu ens få någon som gör något?
Det tror jag inte. Istället är det så att vi gör så gott vi kan, använder vårt omdöme och förnuft – och vill inte gärna inse att det ljuset inte räcker!
Bibeln ger ett gott exempel på det här i berättelsen om hur Gud sänder den gamle Samuel att smörja en ny konung över Israel i stället för den självsvåldige Saul. Han fick veta så mycket på förhand, att han skulle gå till Betlehem, och hem till en man vid namn Isai, och att det var en av dennes söner som skulle bli ny härskare i Israel. Problemet var bara det att Isai hade åtta söner, sju vuxna och en tonåring, och Samuel visste inte vilken som var den rätte.
Känns situationen igen? Det finns en uppgift, och det finns några stycken att välja på, som skulle kunna tänkas utföra den. Men vilken ska vi ta?
Nå, Samuel tar sig en titt på de av sönerna som är närvarande, och han fastnar för en som ser ut att vara som klippt och skuren till kung, nämligen Eliab. Och han var dessutom äldst av bröderna, så enligt all ordning borde det ju vara han, tycker Samuel!
Så brukar vi också göra. Vi tittar på meriter och examina, och påverkas dessutom om vad vi hört i andra och tredje hand om våra möjliga kandidater. Plus att det kan väga en hel del om någon person med inflytande backar upp någon av dem! Men vi vet inte, lika litet som Samuel, desto mer om vad som finns på insidan av dem, som vi försöker bedöma.
Samuel kom till rätt val ändå, för han fick ljus. Han brydde sig om vad Herren sade, och han tog sig tid att lyssna, istället för att rusa iväg.
När Herren ger sitt omdöme om den ståtlige Eliab låter det så här: ”Utsidan är nog ok, men inte insidan. För det här jobbet duger han inte.”
En efter en föll de bort, alla Isais stora, starka, tappra, vackra, duktiga söner, och till slut var det bara en kvar, nämligen minstingen, som knappt gått ut barnskorna. Lillpojken, som Isai inte ens hade tyckt vara värd en kallelse till offermåltiden. Lillebror, som bröderna haft som hackkyckling – se bara vilken utskällning han får av storebror i 1 Sam 17!
Var det han som skulle smörjas till kung?
Utan det ljus som Gud gav över situationen, hade Samuel varit utelämnad åt sin egen bedömningsförmåga, och han skulle ha valt fel. När han såg Eliab tänkte han ju: ”Förvisso står här Herrens smorde…”
Nu var ju Samuel en gammal gudsman, och hade varit Israels ledare ända sedan han var ung. Han måste ha haft en gedigen erfarenhet av att se vad människor gick för, och dum kan han definitivt inte ha varit. Och han kände väl till Guds ord, och han kände Herren.
Ändå räckte det ljus han hade inte till för att välja rätt människa till rätt uppgift i Guds församling! Klarar vi inte av att lära oss något av den här berättelsen, vad ska då till för att öppna ögonen på oss?
Jag sade en gång i en predikan, att det enda vi lär oss av historien, det är att vi inte lär oss något av den. Där satt en historiker, professor emeritus, i församlingen, och han kom efteråt och rättade mig. ”Inte är felet det att vi inte skulle kunna lära av historien, felet är att folk inte kan någon historia”, sade han.
Till en del har han rätt. De kristnas kunskaper i det gamla Israels historia är förvisso inte vad de fordom varit. Men till en del har han också fel.
Det tycks ju inte hjälpa, fast vi också har läst och känner till t ex den här berättelsen om Samuel, och hans uppdrag i Betlehem. Vi tycks ändå ha väldigt svårt att dra några slutsatser för egen del av den!
Det är precis som om vi trodde att vi har blivit så mycket bättre och klokare nu med våra analyser och lämplighetstester och kvalificerade utbildningar, att vi inte längre behöver något annat ljus än det vi själva kan tillhandahålla! Men det ljuset räcker inte. Vi har fått mer av fel sorts ljus, det är allt!
Vi satsar fel så länge vi satsar på andra saker än på vad som finns i människors hjärtan.
Gåvor och begåvningar är en sak – karaktär något helt annat!
En människa som vet allt, kan allt, har all tro och massor av nådegåvor, men inte har kärlek är – ingenting. 1 Kor 13 är inte den vackra poesi för bröllopshögtider vi har gjort det till. Den texten är en påminnelse om Guds prioritering, en påminnelse om vad Herren söker efter i sina lärjungar, och kanske framför allt då i de människor, som ska fungera i tjänst i Hans församling.
Det tillbringas ofta för litet tid på knä, när vi ska till att utse ledare, det är den bistra sanningen.
Istället för att vi funderar och diskuterar, och väljer och kallar, skulle vi med fördel kunna använda tiden till att försöka få reda på vem Gud har utvalt!
När han har valt sina redskap, har han visat mycket litet intresse för sådant som är stort och viktigt i människors ögon, till och med gått så långt, att han utvalt sådana, som i världens ögon inte har varit någonting alls att satsa på!
På samma gång har han gjort klart att för honom är det, som är stort i världen, ingenting.
Så hur är det? Lär vi oss något av historien? Eller tror vi fortfarande att vårt eget stackars förståndsljus räcker till för att se vad vi behöver se, när vi ska till att tillsätta tjänster och vidtala frivilliga?
Jag kan tänka mig att någon läsare skakar på huvudet, och undrar om den där Rönn överhuvudtaget vet någonting om att i praktiken arbeta i församling. ”Det låter nog bra, det där, men i praktiken går det inte att förverkliga. Ska vi alls få någon att ställa upp, ska vi alls få någon vald och tillsatt, då får vi nog göra som hittills.”
Du får förlåta mig, men jag uppfattar den tanken som ett uttryck för vår önskan att gå vår egen väg.
Att avvisa tanken att vi helt enkelt inte är kapabla att se tillräckligt klart, det är att tro att vi kan bygga Guds hus med egna ritningar.
Jesus säger att det är Han som ska bygga församlingen.
Vi är inte arkitekterna. Vi är byggnadsmaterialet! Undra sedan på att det står en hel del om nödvändigheten av att fortlöpande konsultera Arkitekten i de ”ritningar” Herren gett…
Det faller sig tyvärr mycket naturligare för oss människor att samla medarbetarna och ha en brainstorming, och sedan göra en lista på ”resurspersoner” som kan kontaktas för olika uppgifter, än det faller sig för oss att samlas till fasta och bön för att få klart för oss vad Herren vill, och vem han har utvalt, och det här är en tendens vi får se upp med!
En annan sida av det här är att många av de människor, som Gud kallar och väljer, många gånger inte vågar bejaka sin kallelse. De får ju ingen bekräftelse från församlingens sida, utan tvärtom ges de det intrycket att man måste vara hurtig och duktig och vältalig och välutbildad för att duga att tjäna Herren. Det är ju sån man ska vara för att anses vara en ”resursperson”!
Tro nu inte att jag menar att det är något fel att vara duktig och välutbildad! Men i Guds församling finns det egentligen bara en resursperson, och det är den helige Ande. Och eftersom Gud har lovat ge helig Ande åt var och en som ber Honom, har ju alla möjlighet att på något sätt vara med!
Undervisar vi klart om Guds resurser, istället för att bara ensidigt inventera våra egna, då kan ett Guds barn få den uppmuntran, som behövs för att man ska börja våga tro att Gud faktiskt har användning för en , fast man själv tycker sig kunna peka ut tio andra som vore mer lämpade…
Det är ju annars ganska bedrövligt, att först kan vi ropa till Gud om skördearbetare, och sedan, när Han sänder sådana, kan det gå så att vi inte tar emot dem och understöder dem, därför att de inte uppfyller våra kriterier på hur en sådan ska vara!
”Vi gick alla vilse som får, för vi ville allesammans gå vår egen väg”, står det i Jes 53.
På ett annat ställe står det att ”var man tycker att det är just hans väg som är den rätta”.
Och här tar var man fel. Det som alla våra egna vägar har gemensamt är att de är fel. Det finns bara en rätt väg i Guds rike. Hans väg.
När vår omtyckte lärare Sven Reichmann skulle ge oss elever ett ord på vägen vid bibelskolans avslutning anno 1983, sade han bara ett enkelt ”Sök alltid Herrens väg!”
Det är intill denna dag det bästa andliga råd jag fått, och inte minst viktigt är det att minnas då, när ledare ska tillsättas och bekräftas!
Amen!