”Och han bad som en predikant!”

Det här med vittnande och evangelisation har ofta varit ett knepigt kapitel för de troende.

Jesus säger i en av dagens texter, Joh 16:5-15, att han ska sända oss en annan Hjälpare, den helige Ande, och att det är han, som ska utföra det avgörande jobbet!

Det är han, som ska överbevisa människorna om synd, rättfärdighet och dom! Vilket då torde innebära, att det inte är vi, som förväntas göra det.

Vår uppgift är att berätta om vad vi sett och hört och varit med om, alltså vad evangeliet har gett oss. Sen har vi gjort vår del! Men det har vi inte alltid så lätt att acceptera.

Många är de kristna, som istället för att bara rätt och slätt vittna för andra, berätta i jag-form hur det är att vara en kristen, att följa Jesus och leva i den trygghet och frihet som Guds nåd ger, också har trott att det varit deras uppgift att  överbevisa den andre om sanningen och nödvändigheten i kristen tro!

Jag minns en gång (av många) när jag själv gjorde det misstaget, det kan väl vara en trettifem år sen, eller så..

Jag arbetade då ännu inom verkstadsindustrin, vilket var ett bra ställe att befinna sig på, om man ville ha många möjligheter att tala om trosfrågor med sådana, som inte var färdigt frälsta.

En av mina arbetskamrater hade en troende hustru, som han tydligen hade många och heta meningsutbyten med, och han kom ofta och ville ställa mig mot väggen med kluriga andliga frågor. Många var de middagsraster som gick åt i hans sällskap…diskussionerna var livliga, och stundtals också aningen överhettade, som det kan bli, när båda är engagerade, och ingen vill ge sig.

En dag kom han så med den knäckfråga som teologerna kämpat med i tvåtusen år: ”Hur kan Gud vara både god och allsmäktig, när det ser ut som det gör i världen?”

Han såg litet skadeglad ut, ni vet, den där ”nu fick du så du teg”-blicken…

Jag olycksalige hade just läst en bok om detta så kallade teodicé-problem, så jag kastade mig med frejdigt mod in i en halvtimmes utläggning över ämnet ifråga – visst såg jag att hans blick blev en aning glasartad vartefter, men jag gick på tills jag ansåg mig vara klar – vilket då betydde, att jag ansåg att han borde vara överbevisad och tystad vid det laget.

I stället för att ödmjukt böja sig inför min överlägsna insikt, gav han mig en förintande blick och sade: ”Ja, prata, det kan du åtminstone!” Sen gick han.

Det är bara att konstatera att gamle Shakespeare hade rätt, när han sade att en man som har blivit överbevisad mot sin vilja ändå kommer att hålla fast vid sin gamla åsikt… ”a man convinced against his will is of the same opinion still”…

Jag hade alltså vunnit diskussionen.

Det är tyvärr inte detsamma som att vinna människan man diskuterar med, snarare tvärtom.

Tänk om jag hade varit nöjd med att vittna istället! Visa på Jesus, som av kärlek till oss människor kom för att dela och bära vår synd och vårt elände, så att vi skulle få möjlighet till ett bättre liv på en bättre plats! Tänk om jag låtit det räcka med att berätta om vad Jesus har betytt för mig i den här världen, även om den ser ut som den gör!

Och sedan lämna det här med överbevisande åt den helige Ande.

Men, jag hade på något dimmigt sätt fått för mig att det var min sak att göra alltsammans, både vittna, överbevisa, och frälsa. Att det var sån en riktig himmelrikets ambassadör skulle vara!

Jag skrev för en stund sen att det är många, som har försökt sig på att överbevisa andra, istället för att bara vittna.

Jag har anledning att tro att det kanske är ännu fler, som aldrig överhuvudtaget kommer sig för att vittna om Jesus, och vad Jesus har gjort för dem, just därför att de blandar ihop vittnesbörd och överbevisande! De är ärliga nog att inse, att de inte har fallenhet för att vinna diskussioner och tvångsövertyga andra, och eftersom de tror, att det är det de borde kunna göra,  låter de helt och hållet bli att säga något.

De, som skulle ha den naturliga fallenheten för att göra det rätt, gör alltså inget alls, eftersom de tror att det de kunde göra inte räcker! Man behöver inte undra länge över vem som kan tänkas ha nån glädje av att det är på det sättet.

Vi ska tala om vad vi har sett och hört och varit med om. Sen räcker det för vår del.

Den helige Ande får sedan ta hand om det som blivit sagt, precis som Jesus säger att han kommer att göra, och överbevisa människorna om att det, som de har fått höra, är sant och verkligt.

Ibland kan vi i och för sig faktiskt lyckas med våra övertalningsförsök, om vi är tillräckligt munviga och övertygande, och har en stark personlighet  - eller åtminstone kan det se ut som att vi lyckas, om vi får människor att ansluta sig till församlingen.

Men, vad blir det av en människa som har blivit övertalad att ansluta sig till kristendomen?

Som resultat av den framgångsrika propagandan får man kanske en människa som både ser ut som en kristen, talar som en kristen, och beter sig som en kristen, när hon är i kristet sällskap. Men, blev hon född av köttet eller av Anden, om det var min mänskliga övertalningsförmåga som ”födde” henne till ett mänskligt omfattande av den kristna läran?

Jag kommer här ihåg en grupp kristna bröder som blivit infiltrerade av en skurk, som lånat pengar av dem, och sedan försvunnit. Han hade lyckats dupera dem genom att kunna Bibeln, och känna till de kristna koderna, och jag minns att en av dem med förorättat tonfall utbrast: ”Och han bad till och med som en predikant!”

Någonstans hade denne skurk lärt sig allt detta. Kanske han var en, som någon gång övertalats av någon överambitiös evangelist , och sedan orkat vara med så länge i kristna sammanhang, att han lärt sig det mesta av de synliga kristna rutinerna?

Problemet, det som gör at det kan gå så här,  är att vi ibland kan övertala andra människor, vi kan ju påverka varandra både intellektuellt och emotionellt, men vi kan inte föda dem på nytt!

Det vi åstadkommer med våra övertalningsförsök och vårt överbevisande, det är något som är fött av kött. Vi kan göra proselyter, inget annat. Det är bara Anden, som kan åstadkomma något som är fött av Ande!

Vi har fått en Hjälpare just för att det inte är Guds mening att vi ska göra proselyter!

Det är bäst för både oss själva och dem vi vill ska få bli frälsta, om vi kan ta ett steg bakåt, när vi har gjort vår del, inte låta oss dras med i några ändlösa och nedrivande ordstrider, utan bara enkelt säga, att nu har jag berättat hur jag har det med Herren, och inte finns det så mycket mer att säga om det!

I en värld, där alla annars går in för att vinna sina debatter, är en sådan attityd verkligen som en fläkt från en annan värld – den där andra världen, vars ambassadörer vi är här på jorden…