Dags att titta litet på det andliga ledarskap, som fanns på Jesu tid, det som vi ibland brukar tala om som ”det religiösa ledarskapet”, alltså de skriftlärda och fariséerna.
En av de fallgropar som finns för det andliga ledarskapet är nämligen att övergå till att vara ett religiöst sådant.
I Lukas 15, liknelsen om den förlorade sonen – eller om man vill säga ”den återvändande sonen”, eller ”den hemmavarande sonen”, eller ”den väntande fadern”, det går väl lika bra med de rubrikerna – försöker Jesus få de religiösa ledarna att förstå vad som går snett i deras tänkesätt.
I berättelsen delar fadern sin egendom mellan sönerna.
Den yngre tar ut sin mindre del och sticker.
En judisk son, som bar sig åt på det sättet, bröt sig ut ur all god ordning.
Tillämpningen i det praktiska livet blir att en människa tar sin begåvning och sin jordiska egendomar, vilket ju allt är Guds gåvor, och använder allt för sina egna syften, inget för att tjäna Gud.
Den äldre blir kvar, och ska tjäna sin far.
Fadern har delat sin egendom mellan bröderna, och den äldre hade då enligt judisk lag fått en dubbel arvslott.
Ändå upplever den äldre brodern sig som oavlönad arbetskraft.
Han har inte förstått sin ställning i faderns hus, att han är arvtagaren.
Här har vi alltså en bild av en människa, som har en ledande ställning, och försöker tjäna Gud, men gör det halvhjärtat, och med missnöjet jäsande inombords, och inte tycker sig ha fått lön efter förtjänst.
Jesus berättar liknelsen för att försöka få de skriftlärda att förstå nåden.
Det är liknelsens huvudpoäng.
Dels att få fram att Gud älskar också de misslyckade, och gläder sig när en syndare vänder om, och att han tar emot en sådan med öppna armar, dels att få fram att det är detta, att man väljer att vara hos Fadern, som gör en delaktig i välsignelsen och glädjen, inte hur hög ställning man har, eller hur väl man presterar fromhet och goda gärningar där i fadershuset.
Ibland får man höra tolkningar, som går ut på att den hemmavarande sonens problem var att han inte hade ”tagit ut i tro” vad som honom tillhörde.
Då inställer ju sig frågan vad det är i kristenlivet, som vi får utan ansträngningar, och vad det är man måste försöka litet extra för att få tillgång till?
Ja, vad är det vi får, och vad är det vi ska ta?
Vad jag begriper, blir det bara blockeringar, om vi börjar försöka ta.
Det där med ”ta ut i tro” är i princip ett uttryck för bristande tro!
I stället för att vila i sin tro, menar man att man måste prestera andligt, om det ska lossna.
Den läran har skapat oändligt med krav och missnöje, och känsla av misslyckande i många troendes liv.
Ett uttryck för bristande tillit till Gud är det också, om den troende, även om man inte ställer direkta krav på Gud, aldrig vågar vila i sin tro och bara vara glad över Guds nåd och villkorslösa kärlek. Det leder också i allmänhet med tiden till missnöje. Den som inte vilar i sin tro är nämligen sällan nöjd med sig själv och vad man åstadkommer, och tycker dessutom att andra kristna också borde bjuda till litet mera….
Det är inte svårt att förstå, vad den här sortens tankar och inställning leder till, om den finns hos en andlig ledare! Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen om.
Här har den onde haft goda angreppsmöjligheter på Guds folk.
Missnöje, oavsett om man är missnöjd med sig själv, andra människor eller Gud, innehåller nämligen alltid anklagelser, och sådana är att betrakta som Djävulens brinnande pilar. Dem ska vi varken släppa in eller skjuta vidare!
Om ledarskapet börjar använda sig av mer eller mindre förtäckta anklagelser för att hålla igång verksamheten, då använder vi oss i princip av Djävulens metoder för att hålla igång Guds församling.
En del appeller man får höra från talarstolarna är som gjorda för att ge åhörarna dåligt samvete.
Sen är det tydligen meningen att det dåliga samvetet ska fungera som drivkraft för att få folk att göra saker.
Det är raka motsatsen till det som står i 2 Kor 5: ”Kristi kärlek tvingar oss”, och det som sägs i Gal 5: ”Allt beror på att man har en tro som är verksam i kärlek”.
Den äldre sonens bristande tillit till fadern kommer fram i det faktum att han tydligen aldrig insett att det ur faderns synvinkel var helt ok om han slappnade av litet, och hade det litet festligt mellan varven. Han trodde att det bara var att tjäna, tjäna, ”för det är väl vad gubben förväntar sig, att jag ska jobba ihjäl mig innan jag får komma till himlen….”
Och detta resulterar i att han anklagar fadern, beskyller honom för partiskhet, när lillebror kommer hem, och får den glädje han själv kunde ha haft hela tiden!
Det är så det blir, när religionen tagit över.
Då jämför man sig ständigt med andra, då smyger avundsjukan sig på.
Missnöjet och avundsjukan är nämligen födda tvillingar.
Som ledare får man se upp med sina prioriteringar.
Det är lätt hänt att Herrens tjänst blir viktigare än tjänstens Herre, att man börjar uppfatta sig mer som anställd arbetskraft än som barn i huset. Då är det ett ganska kort steg till hemmasonsmentaliteten!
Till och med om jag går in för att i enlighet med Jesu ord söka Guds Rike och hans rättfärdighet för att få allt det andra, blir det fel, för då söker jag ju ändå innerst inne allt det andra i alla fall! Det var ju i princip det, som hemmasonen hade gjort i alla år!
Jesus säger ju inte ”för att få”, han säger ”då ska ni få”!
Det är först när man avstår varje tanke på privilegier, så som den yngre gör, när han säger att han är nöjd om han bara får finnas i huset som en av drängarna, att han avstår från varje tanke på sonliga privilegier och VIP-behandling, som man verkligen söker Guds Rike och inget annat.
Då, när man säger ett ”ske din vilja, Gud, du får bestämma vilken del av arvet som kommer nu, och vad som kommer senare, för nu har jag dig i himlen, och då frågar jag efter intet på jorden”, när man inget kräver, och inget försöker ta ut, då lever man i tro.
Då öppnar man för nåden!
Den kan varken krävas eller tas ut, den kan bara tas emot som fri gåva.
Och nåden, den är först och främst att jag, som egentligen skulle ha hört hemma i helvetet i evig skuld och eviga plågor, har fått allt förlåtet, har fått plats i himlen, får kallas Guds barn!
Detta är givet här och nu, åt varje frälst människa.
Det ska vi glädja oss åt, säger Jesus, att våra namn är skrivna i himlen, inte åt hur vi lyckas eller vad framgång vi har här på jorden!
Allt vad som kan tillfalla oss utöver det som redan är givet, är ju ändå bara småsaker jämfört med det som vi redan har fått!
Ledare och förkunnare, som verkligen lever i nåden, har en alldeles speciell ton i sin förkunnelse. De är så upptagna med att tala om Jesus, och frälsningen, och Guds godhet, att de liksom inte har tid att tala om för församlingen allt de borde och måste, och hur dåligt det är med engagemang och offervilja, och att alla borde ställa upp litet mera, och alla de övriga standardanklagelserna…..
Den glädjen, som Jesus vill att vi ska satsa på, den tappade hemmasonen bort i sitt missnöje och sin kravmentalitet.
”Den som har fått litet förlåtet älskar också litet”, säger Jesus i en annan av Lukas berättelser, som har stora likheter med den i Luk 15! Där var det också en knippe ledare, som hade svårt att begripa sig på nåden, eftersom de aldrig själva hade ansett sig behöva den.
En av de viktigare kvalifikationerna för andligt ledarskap blir alltså, att man lever så i kontakt med sig själv och sin egen mänsklighet, att man aldrig tappar bort hur mycket man får förlåtet varje dag som går!
Den som själv lever av nåd, lever fri från krav, har ett gott skydd mot missnöjet, och unnar också nåden åt andra, istället för att kväva dem med anklagelser och krav!
Jag är tacksam över att ni skriver det jag bara vågat tänka.
Frågan är hur jag kan få den hemmavarande sonen väckt? Fadern älskar även honom.
Den förlorade sonen får uppleva sitt värde.
Hur skall jag få den hemmavarandes hjärta berört?
Ja, säg det!
Jesus själv hade stora svårigheter att nånsin få nån rätsida på fariséerna.
Den ende farisé vi känner till, som kom igenom till en total befrielse från sitt gamla tänkesätt var Paulus, och det skulle till extraordinära saker för att det skulle hända.
I berättelsen om de två sönerna får vi inte veta om den äldre lugnade sig och gick in, eller om han fortsatte att framhärda i sin ilska och avund.
Den innersta frågan är väl hur man får en en hemmason att överge alla sina identitetsskapande religiösa prestationer?
Hur får man en, som satsat hela sitt liv på att bygga upp sin egen helighet, att inse, att alltsammans, som varit en sån vinning och källa till egenrättfärdighet och stolthet för honom, egentligen hör hemma på sophögen? (Fil 3)
Paulus kom till sin omvändelse som resultat av att en, som hade haft all anledning att förbanna honom, istället valde att be för honom och välsigna honom. Stefanus, alltså. Som svar på den bönen gav Gud Saulus en udd att spjärna mot, och av den berättelsen lär vi oss åtminstone det, att det inte är någon smärtfri process vi talar om!
Det gör ont att komma underfund med att man blivit lurad på det bästa i livet kanske under många år….
Ibland börjar hemmasönerna och döttrarna må så dåligt, att de söker sig till själavård, och då finns det en chans.
Så länge de är nöjda med att fortsätta i sitt självpåtagna martyrskap kommer man inte åt dem.
Vi lär oss också från Saulus omvändelse, att det som intelyckas via undervisning, diskussioner eller debatter, det kan lyckas om ärendet lämnas in till Gud i bön.
Men några garantier finns inte. Det här är svårt att komma ur, när man väl har hamnat där.
Därför skrev jag det här inlägget, det är främst tänkt som ett varnande ord till dem som är riskzonen