Nu börjar det vara dags att se på de vanligaste frestelserna som ledare brukar drabbas av. Vi börjar med den, som gör en ledare sårbar för alla de andra, nämligen:
Ofelbarhetskomplex
När en ledare drabbas av det här, tar det sig uttryck i att han aldrig kan erkänna ett fel, eller i varje fall har väldigt svårt för det.
Han tror att hans ledarställning försvagas, om han erkänner att han gjort fel, om han ber någon om förlåtelse, eller erkänner en missuppfattning.
Jag har då och då stött på det här. Om t ex en församlingsmedlem påpekar för pastorn att han i en predikan sagt något, som definitivt inte stämmer med Bibeln, då börjar pastorn svänga sig med luddiga hänvisningar till grekiskan, eller med att säga att erfarenheten visar att det nog är som jag säger, eller med att spydigt fråga hur många år frågeställaren studerat teologi.
Eller så blir han arg och säger att du ska vara tyst och underordna dig, du har en upprorisk ande om du ifrågasätter din Pastor!
Ofelbarhetskomplex är ett tecken på osäkerhet, omognad och andligt högmod.
Det får en församlingstjänare att börja uppträda som om han vore herre över hjorden, och det bygger inte upp.
Som ledare behöver man vara medveten om att man inte förlorar i respekt genom att erkänna när man har fel, eller har gjort fel, man vinner!
Nära släkt med det här är något vi skulle kunna kalla osårbarhetskomplex.
Det drabbas man av, när man börjar uppfatta sig själv som så andligt mogen, att man inte längre tycker sig vara i riskzonen för att falla för någon frestelse. Då har man tappat kontakten med verkligheten. Alla kan frestas, alla kan falla, alla har sin svaga punkt någonstans!
Tro aldrig att dina försvarsmurar är så starka, att vaktposterna kan dras in!
Ensamvargen
En ensamvarg i ledarställning löper stor risk att så småningom också börja bete sig mer som varg än som herde mot sina får.
Kännetecknande för ensamvargen är att han jobbar ensam, kör sitt eget race, och han gör det också då han till det yttre ingår i ett team.
Han har svårt att underordna sig, och lyssnar egentligen inte på någon, annat än om det som sägs stämmer med vad han själv tycker.
Han har också, förstås, en släng av ofelbarhet…
Var alltid ansvarig inför andra!
De enväldiga kungarna förr i tiden sade att de var ”härskare av Guds nåde”, och menade då, att de inte var ansvariga inför någon annan än Gud själv.
Den andlige ledaren är ingen kung, han är inte enväldig, och han har att underordna sig andra ledare, om han vill vara en lem i Kristi kropp.
Personlig ambition
Vi behöver ledare med visioner, men definitivt inte ledare med ambitioner.
Skillnaden är att den som har en vision kan stiga åt sidan och låta en annan ta över, han kan dela sin vision med andra, och han ger äran för det goda som sker åt Gud.
Den som har en ambition har sig själv i centrum för det som ska göras, och ser sig själv som oumbärlig i förverkligandet av den. Han lånar också litet av glansen om det går bra…
Den som har en vision är brinnande i anden. Den ambitiöse brinner bara i själen. Någon har någon gång sagt, att ett av problemen i församlingarna är, att vi har för många eldsjälar, och för få, som är brinnande i anden. Jag är böjd att instämma.
Ställ dig två frågor då och då vad det gäller det Herren gett dig att jobba med för tillfället:
”Är jag beredd att lägga ner det här direkt när Herren säger att det haft sin tid?”
”Är jag beredd att när som helst ge över det här till någon annan och stiga åt sidan?”
Svarar man ärligt på de frågorna, då vet man också var man står på ambitionsskalan.
Droger
Alla slags droger, både alkohol och andra, bör undvikas av en andlig ledare – och självfallet av alla kristna. I ledarens fall är det extra viktigt – han/hon är ju ett föredöme för andra! Droger har också en otrolig förmåga att ta omdömet från människor, trälbinda dem, och göra dem odugliga till att göra Guds vilja.
Det här är en verklig frestelse, framför allt för dem som inte lever öppet inför andra ledare och har ställt sin tjänst under andras överinseende.
Ett så intensivt och påfrestande liv, som vi här talar om, kan göra det svårt att slappna av och vila, och då ligger det nära till i den drogkultur vi lever i, att ta till kemiska hjälpmedel både för att kunna vila och för att orka.
Dessutom, när en människa står under det vi brukar kalla ”Andens smörjelse”, upplever man ett lyft, en kick, en eufori, som gör att man för en stund tycker sig ha huvudet i himlen, och när sedan möteslokalen töms och ljusen släcks, kan det vara litet jobbigt när smörjelsen inte längre är närvarande på samma sätt. En och annan har fallit för frestelsen att försöka rekonstruera den himmelska upprymdheten med hjälp av en mycket jordisk whiskypinne.
Det brukar bli fler vartefter…
Sex
Sex har fått många andliga ledare att stupa.
Här gäller det för ledaren att dels veta vad Guds Ord säger om otukt och äktenskapsbrott, dels att ha någon, som man regelbundet talar fullständigt öppet om sitt liv och sina frestelser med.
En gift man eller kvinna bör aldrig börja jobba väldigt nära ihop med någon annan person av motsatt kön än sin egen make!! Vi ska inte servera Djävulen tillfällen på silverbricka!
Själavårds- eller mentorskapsrelationer som visar tecken på att börja spåra ur till man-kvinna-relationer bör genast avbrytas om endera parten är gift! De tecknen ser man inte alltid själv, så var lyhörd för andras varningar!
Här ska vi inte heller vara rädda för att säga ifrån, om vi ser att det är på väg att spåra ur för något syskon i Herren. Den sorts finkänslighet, som låter andra gå ut på svag is utan att varna dem, för att ”man inte vill lägga sig i”, har inget med kristen hänsyn att göra, det är bara feghet.
Överdrifter
Överdriv inte när du berättar om din tjänst i Guds rike, och vad Gud har gjort genom dig!
Lögn för med sig förbannelser av många slag, och överdrift är lögn!
Vi behöver inte ”hjälpa Gud” genom att säga att det var femti mänskor på mötet om där bara var tretti, inte heller genom att säga att ett ben växte ut med fem cm, om det i verkligheten var två.
Undvik att lägga på moms i dina vittnesbörd!
Du kanske kan lura människor, men både Gud och Djävulen vet sanningen, så din trovärdighet i andevärlden går på minus av det här.
Sen är jag nog av den meningen, att det är den som blev helad eller på annat sätt hjälpt, som ska vittna om saken, inte den som förmedlade underverket.
Pengar
De allra flesta andliga ledare får lov att handskas med penningmedel på ett eller annat sätt. Se till att alla pengar du handskas med alltid är ordentligt och lagenligt redovisade!
Smit inte undan skatt genom att ta emot ”gåvor”, som i verkligheten är lön för arbete du gjort.
Vi ska ge kejsaren vad kejsaren tillhör. Jesus är mycket tydlig på den punkten, när han blir tillfrågad om hur det är med skatten till de världsliga myndigheterna! Gör vi inte som han säger, då begår vi synd.
Och salta aldrig en räkning! Stöld är brott mot Guds bud! Om man kommer överens på förhand om ett arvode, och sen skriver något annat på räkningen, då är man en löftesbrytare.
Judas` förräderi började med att han var oärlig med pengar! Och vi vet ju hur det slutade…
Längden på och innehållet i kollekttalen brukar vara en bra indikator på hur det står till med en eller annan ministry. Det där med att försöka tjäna både Gud och Mammon kommer i allmänhet smygande litet i taget, så det gäller att ha akt på sig själv och vad man sysslar med!
Smicker
Använd dig aldrig av smicker för att komma i goda papper med andra människor.
Smicker är också ett slags lögn! Och lögn, det är den ondes område. Vi kan inte bygga Guds Rike med djävulens metoder!
Ärlig uppmuntran och uppskattning är sen en helt annan sak.
Det är också viktigt att inte själv slicka i sig andras smicker, sånt har en tendens att bli beroendeframkallande, och efter ett tag börjar det styra vad man säger och gör – för man vill ju inte gå miste om sin dagliga dos av vackra ord!
Framgång och makt
Tilläggas kan det som redan nämnts i det tidigare, nämligen maktens frestelse, samt den ondes ständiga försök att få oss att prioritera fel. Det står faktiskt att vi ska älska Gud över allt, inte att vi ska älska den tjänst, de gåvor, den kraft, den framgång, eller ens den församling, som han gett oss att förvalta, mer än Honom själv.
Är inte Jesus vårt livs främsta prioritering, då kommer det andra också att gå snett.
Bristande trohet
Vi frestas att inte vara trogna i det lilla. ”Det där är det väl inte så noga med, småsaker!” Så viskar den onde i ditt öra…”
Vi frestas att förfalska Guds ord av vinningslystnad. Man låter helt enkelt bli att predika om sånt man vet att folket inte vill höra. Alla som arbetar med predikande och undervisning frestas i något skede att marknadsanpassa sitt budskap.
Alltså, att anpassa det efter vad man vet/antar att åhörarna vill höra.
Det här är förödande för ens tro. ”Hur skulle ni kunna tro, ni som söker ära av varandra, och inte söker den ära som kommer från Honom som ensam är Gud”, säger Jesus.
Vi frestas att stjäla Guds ära. Något sådant som ”Herrens store tjänare” finns inte! Är man en tjänare är man inte stor, är man stor är man ingen tjänare. Den som börjar använda sin tjänst för att upphöja sig själv tjänar inte längre Herren, utan sig själv.
Och vi frestas att syssla med folkräkning. Att inte satsa lika helhjärtat på tio åhörare som på hundra. Detta är också en del av att vara eller inte vara trogen i det lilla!
Partiväsende
Vi frestas att gå in i ett sekteristiskt väsende.
Om jag leder den grupp, som Herren har anförtrott åt mig, till att börja tycka att vi är väldigt speciella, att vi har någon insikt som andra kristna inte har, att vår lära eller församlingsmodell, eller något annat som vi har på programmet, är bättre än alla andras, och jag i följd av detta börjar avskilja dem från andra kristna, och lär dem att se ner på och förakta dem, som inte är med på våra noter, då har jag skapat en sekt.
Ordet ”sekt” kommer från latinets ”secta”, som betyder ”parti”.
Då har jag åstadkommit en söndring i Kristi kropp. och sysslar jag med sådant, då har jag missbrukat mitt ledarskap å det grövsta!
Ledare, som lägger sig till med favoriter och har anseende till personen, bygger inte församlingen, de bygger sitt eget hov.
Bristande omvändelse
Det är fullt möjligt att vara en fullärd teolog, eller att ha gått genom en komplett pastorsutbildning, utan att någonsin ha omvänt sig, så det är skäl att ställa sig de här tre frågorna med jämna mellanrum:
* Vem lever jag inför?
Jag lever nämligen inför den jag vill vara till behag! Det är den personen jag är vänd till!
Det går dåligt att leva med Kristus utan att ha dött med honom först.
Det är sällsynt med uppståndelse utan föregående dödsfall.
Omvändelseprocessen är en dödsprocess, där allt som varit oss en vinning i denna värld helt plötsligt ska räknas som sopor. Och detta att vilja vara människor till behag hör hemma i den sopsäcken! Fil 3
Vi lever inför alla möjliga människor så länge vi inte omvänt oss. Församling, medkristna, pastor, äldstekår, man, hustru, vänner, arbetsgivare, arbetskamrater o s v.
Allt detta hindrar en från att vara sig själv, man satsar ju hela tiden på att se ut att vara något annat och bättre än man är.
Detta behöver vi befrias från, för öppenheten, ärligheten, vandringen i ljuset är en grundförutsättning för att kunna fungera rätt i ett andligt ledarskap!
* Vem är mitt liv?
Vi kan utmärkt väl vara kristna utan att Kristus har desto mer utrymme i oss.
”Se, jag står vid dörren och knackar” säger Herren till en kristen församling, Laodicea i Uppb 3.
Kristus var inte deras liv, fast de hade fått liv genom honom!
Vi kan praktiskt klarlägga vad vi har vårt liv i genom att se på vad som upptar våra tankar, planer och prioriteringar.
Gärna då med hjälp av någon som känner oss väl, för det är fortfarande lättare att se flisan i sin broders öga än bjälken i det egna!
Vi får fråga oss om vi tänker mer på allt det vi ska göra för Jesus än vi tänker på Jesus själv?
Har han blivit en bifigur som ska ställa upp och välsigna mig så det går bra för mig, men annars vet jag inte vad jag ska ha honom till?
Vad vi har vårt liv i kommer också fram i hur stort vårt kontrollbehov är.
Är det naturligt för mig att delegera åt andra? Är det OK för mig att Gud gör vad han vill, när han vill och hur han vill, både med mitt liv och i min församling? Eller vill jag själv hålla i alla trådar? Då håller jag också själv i mitt liv och bevarar det av alla krafter…
* Lever jag aktivt i syndernas förlåtelse?
En herde behöver älska mycket. Den som ständigt lever i medvetande om hur mycket han fått förlåtet, hur stor Guds nåd över oss syndare är, han kan också älska alla andra bristfälliga och besvärliga människor.
Ser man sitt eget skuldbrev fastspikat vid korset, då ser man att de andras också är där.
Då kan man bara förundras över hur totalt Jesus älskar oss alla!
För bråttom för att hinna be
Herden, och vi håller i minnet att alla ledaruppgifter grundar sig på herdetjänsten, är kallad till förebedjare.
Det ingår i bedjarens uppgift att bära både församling och icketroende omgivning inför Gud.
Ju tydligare man ser behoven och nöden, ju mer man reagerar på lögn och ogudaktighet, desto starkare är kallelsen till att bli en bönekämpe.
En av den ondes favoritmetoder är att stapla viktiga uppgifter på oss, tills vi drunknar i dem.
”Jag hinner aldrig be eller läsa Bibeln ordentligt, för jag har så bråttom med allt församlingsarbete”. Många herdar upplever sin situation just så.
Vi kunde kanske sätta upp berättelsen om Marta och Maria på anslagstavlan?
”Ett är nödvändigt”, säger Jesus.
Kritik och dömande
Det blir också lätt så, att vi tar det som Anden visar oss för att kalla oss till förbön, och gör om det till kritik och hårda domar.
”Detta folk som inte känner lagen, det är förbannat”, sade fariseerna.
En kristen ledare som kritiserar, dömer, föraktar och ser ner på sitt folk bör antingen omvända sig, eller också byta jobb. Han förmedlar inget av Guds kärlek, så länge han har den inställningen, och det är ju det som är varje kristen ledares främsta uppgift!
Det är också viktigt att ledaren inser sitt eget behov av förbön. Han ska stå i välsignelsen, inte över den!
Ledarens exempel är grundläggande för att församlingen ska komma in i bönens liv.
Det är också grundläggande för att de, som han leder, ska komma ut ur kritikens och missnöjets slaveri.
Vi ser hur lärjungarna till sist kommer till Jesus och ber om att få lära sig be, när de sett hans exempel tillräckligt länge.
Att de inte skulle fördöma andra, det fick de lära sig redan under de allra första lektionerna.
”Icke utöver vad skrivet är”
Det här kan ju tyckas vara självklart.
Inte tar vi ju bort något från Guds Ord, skulle aldrig falla oss in!
Om vi nu inte är s.k. liberalteologer förstås…
För den i princip bibeltrogne ledaren har den onde andra frestelser på lut.
I stället för att ta bort något från Skriften lägger vi till.
Jag syftar då på det som händer, när vi gör teologi av våra erfarenheter.
”Eftersom Gud gjorde så på det stället och under de omständigheterna, är det vad Gud alltid kommer att göra, om de yttre omständigheterna ser ungefär likadana ut” Så luras vi ibland att tänka.
Det här tänkesättet leder då ofta till att vi aktivt försöker återskapa de yttre förhållandena, för att på den vägen kunna få en återupprepning av ett andligt skeende.
Det här är en indikation på att något av det ondaste, som finns i oss, sticker upp sitt fula tryne – nämligen vår lust att behärska, kontrollera och styra Gud.
Gud låter sig inte manipuleras.
Han är ingen godisautomat som ger vad vi vill ha, bara vi lär oss trycka på de rätta knapparna!
Vi ska inte försöka styra Honom.
Det är inte vi som ska leda Anden, vi ska låta oss ledas av Honom!
Gud gör nytt. Det får vi vara med i, bara vi inte låter våra erfarenheter blockera oss.
Detta var då några axplock av vad en andlig ledare behöver se upp med – och nog är det väl ganska självklart, att vi behöver varandras hjälp, om vi ska kunna stå emot den ondes listiga angrepp, och behålla fältet vi har fått oss anförtrott?
Så där övergripande kan påpekas att frestelserna alltid siktar på någon av våra köttsliga begärelser, gamle Adams målsättningar, vilka bland annat är makt, njutning, att betyda något, att ha det bekvämt, och att se rättfärdig ut inför andra.