Någon gång kring jul fick jag för mig att börja gå igenom undervisningen från bibelskolan, som jag och min hustru gick på för trettiotre år sedan.
Den hette ”Trons Ord”, och var verksam under några år i början på åttiotalet. Den fanns i Mölndal, och drevs gemensamt av alla fyra församlingarna där, och var således stabilt allkristen, även om själva undervisningen försiggick i pingstkyrkans utrymmen.
När vi skulle åka därifrån, insåg vi att vi antagligen skulle glömma bort det mesta vi fått lära oss alldeles för fort, om vi inte hade något stöd för minnet – även om vi gjort anteckningar under lektionerna, fanns det ju ändå stora luckor! Som väl var hade all undervisning bandats, så vi köpte ett försvarligt lass med C-kassetter (det var den tiden) och släpade med oss hem till Finland.
Följande år tillbringade jag med att lyssna genom kassetterna och komplettera mina anteckningar, och när det var klart hade jag tillgång till undervisningen i skriftlig form, lättillgängligt och överskådligt. Sen dess har jag visserligen konsulterat dem mer eller mindre regelbundet, men aldrig gått igenom dem ordentligt från början till slut någon gång.
För det kommer ju så mycket nytt hela tiden, nya böcker, nya konferenser och möten, nya undervisningar, nytt , nyare, nyast! Och den som ska hänga med i allt nytt får inte mycket tid att gå tillbaka till något gammalt!
Nu har jag studerat mina gamla anteckningar i tre månader, och nyupptäckt hela block av det, som Herren skulle ha velat att jag hade haft medvetet med mig hela tiden, men som jag låtit nytt för dagen-sjukan stänga mig ute från.
Rubriken för det här inlägget kommer från Apg 17:21, där det sägs om folket i Aten att ”de inte hade tid och håg för något annat än att att tala om eller höra på något nytt för dagen”.
Den karaktäristiken passar in på fler än antikens greker!
Uppmaningen i 2 Tim3:14 går åt rakt motsatt håll: ”Förbli vid vad du har lärt och fått visshet om!”
En gång för länge sedan visade Herren mig en bild.
Två män befann sig på en äng, båda utrustade med spadar. Den ene gick och hackade upp en torva än här, än där, den andre stod och grävde på ett ställe. Den tanke som kom till mig när jag såg det här lät så här: ”Vilken av dessa två tror du finner vatten?”
Den bilden borde jag ha tagit bättre vara på än jag har gjort. Alltför mycket tid har gått åt till planlöst hackande än här än där, tid som jag kunde ha använt till att gräva på ett ställe och komma ner på djupet.
Och detta är ett misstag, som jag inte är ensam om att ha begått. Det massiva utbudet i dagens kristenhet på sånt som är nytt för dagen, nytt att läsa, titta på, lyssna till, tala om, det tenderar att splittra oss och förytliga oss, om vi inte är medvetna om risken och handskas med det på ett visligt sätt.
Jag behöver inte hänga med i allt nytt.
Jag behöver inte se och höra allt som är nytt för dagen,
Gud är densamme som han alltid har varit, så det jag har hört och fått visshet om för länge sedan, det duger fortfarande – och jag har inte på långa vägar nått ner till botten av de djupen än!