En av texterna före den här söndagen innehåller de kända orden, som Petrus och Johannes uttalar inför Stora Rådet, när de får predikoförbud: ”Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än Honom!”

Det här med lojalitet är ingen enkel sak.

En människa kan lätt gå vilse i virrvarret av människor, partier, organisationer, och både religiösa och världsliga makthavare, som alla kräver sin del av ens lojalitet och samarbetsvilja!

Ännu svårare blir det genom att de flesta av oss har en inbyggd önskan att vara till lags, att vara omtyckta, att få signaler om att vi är godkända, inne, med! Den önskan kan få oss att blunda för sådant vi innerst inne vet är fel, ja, den kan i värsta fall få oss rentav aktivt medverka till det!

”Människofruktan har med sig snaror”, sägs det i Ordspråksboken, och en av de värsta snarorna ligger gömd i  den delade, dubbla lojaliteten.

”Ingen kan tjäna två herrar”, säger Jesus själv i Bergspredikan, och vi gör klokast i att ta Honom på orden i fråga om den saken, precis som i fråga om allt annat! Var och en som försöker vara till lags åt flera håll samtidigt, som försöker vara lojal både mot Gud och mot de krafter som står Honom emot, och tror att detta är det rätta kristna handlingssättet, behöver tas ur sin vanföreställning så fort som möjligt. De behöver förstå att det, som de i själva verket gör är det, som profeten Elia kallar för att halta på båda fötterna!

Det är bra och önskvärt att vi ”ger kejsaren vad kejsaren tillhör”, att vi betalar skatt, att vi lyder landets lagar och så vidare, men om landets lagar kommer i konflikt med Guds lag, då är det Guds lag som gäller för den kristne! ”Jag lydde bara order”-ursäkten duger inte inför Gud!

Det är bra och önskvärt att vi underordnar oss de ledare som finns i våra kyrkor och församlingar, att vi lyssnar till deras förmaningar och tar till oss deras undervisning. Men detta gäller bara så långt som de själva håller sig till Herren och Hans Ord!

Blinda ledare ska vi inte rätta oss efter, det har vi klara besked om av Jesus. Vi ska inte följa dåliga föredömen! Och om någon delar sin lojalitet så, att det blir viktigare för honom att hålla sig väl med folkviljan än med Gud, då har den personen blivit ett dåligt föredöme.

I dagens evangelitext säger Jesus inte bara att vi ska ge kejsaren vad som tillhör kejsaren, han säger också att vi ska ge Gud vad som Gud tillhör.

Vi har ibland förandligat det här, och sagt att det handlar om att att vi inte ska dyrka och tillbe någon annan än Gud, och visst är detta sant!

Man får dock inte använda den tanken som en ursäkt för att sätta sin tro i ett rum och sitt dagliga liv i den här världen i ett annat, så att man lever på världens villkor när det är enklast och lättast att göra så, och reducerar sitt kristna liv till några ceremonier då och då.

Petrus och Johannes tycks ju mena att detta att ge Gud vad som är Guds handlar om just lojalitet – en hel, odelad lojalitet till Herren i alla livets förhållanden!

Lyder vi ”kejsaren”, då är detta en del av vår lojalitet till Gud, ett uttryck för respekt för den samhällsordning Han har gett oss, en ordning som trots sina brister är oändligt att föredra framom total anarki. Det är alltså INTE ett uttryck för lojalitet mot kejsaren!

Om vi ser detta, förstår detta, då blir det ingen lojalitetskonflikt och inget problem med att vägra ”kejsaren” lydnad den dag samhällets krav på oss  befinner sig i uppror mot Honom, som gav den världsliga statsmakten uppdraget att upprätthålla något slags samhällsstruktur i denna fallna värld medan vi väntar på Kristi återkomst.

Lyder vi det andliga ledarskapet, då gör vi det för att de är Guds tjänare, satta av Honom till att betjäna oss. Vårt underordnande under dem är ett uttryck för vår lojalitet mot Gud, inte mot dessa ledare, och det underordnandet upphör den dag, då de inte längre är lojala mot Herren!

Att älska Herren, vår Gud, av allt hjärta, hela sin själ, all sin kraft och allt sitt förstånd, det innebär att vara lojal mot Honom, och bara Honom, och att tjäna Honom med allt vad han gett av kraft och resurser.

Jag har alltså, som sagt, vissa problem med den här söndagens tema.

Jag uppfattar mig inte ha något dubbelt medborgarskap, inte i den meningen att jag skulle höra både till Guds Rike och världen, och ha förpliktelser åt båda hållen, i alla fall! Visst är jag medborgare i republiken Finland, men det kan och får aldrig ställas i jämbredd med mitt verkliga medborgarskap, det himmelska!

Jag säger alltså hellre med Skriftens ord: ”Mitt medborgarskap är i himlen!” än jag bekänner mig till något dubbelt medborgarskap.

Jag är köpt och betalning är given, och nu är jag Jesu egendom.

Ingen annan har längre någon rätt att ställa krav på min lojalitet!

I den händelse det finns fler som inte förstår, så kan jag gärna förklara!

Det är två kriterier som behöver uppfyllas, bara två, sen blir det här bibelstället om att lyda Gud mer än människor väldigt aktuellt, också fast du råkar leva i mönsterdemokratin Finland!

Det första är att landet börjar grunda sin lagstiftning på folkviljan istället för på Guds bud.

Förr hette det att all lag utgår från just Guds bud, nu heter det att all lag utgår från folket.

När lagstiftningen börjar grundas på folkviljan kommer den rätt snart att börja avvika från Guds bud i både det ena och det andra avseendet. När så har skett är det första kriteriet uppfyllt: man har en lagstiftning som på en del punkter står i strid med Guds Ord.

Det andra kriteriet är att det blir förenat med sanktioner av olika slag att inte åtlyda dessa lagar, sanktioner i stil med att få sparken från jobbet, få böter, eller rentav hamna i fängelse.

Som läkare är Päivi Räsänen naturligtvis mycket medveten om att båda dessa kriterier för länge sedan uppfyllts här i Finland. Abort är lagligt, och sjukvårdpersonal har inte rätt att vägra att delta i utförandet av sådana.

Abort är brott mot Guds bud ”Du skall inte dräpa”.

Finland har alltså lagstiftat i strid med Guds bud, och kräver nu av sina medborgare att de ska lyda staten mer än Gud.

Och sen kommer KD:s ungdomsordförande och kan inte förstå varför Päivi tar upp det här i ett tal här i Finland. Jag för min del kan bara konstatera att jag inte heller kan förstå – alltså varför han inte förstår! Jag hoppas verkligen att det inte är den politiska korrektheten, som håller på att vinna terräng i de kristdemokratiska korridorerna!

Den här gången konstaterade hon att det finns tillfällen, när en kristen får så lov att lyda Gud mer än människor, och tog den händelse i Apostlagärningarna, där Stora Rådet förbjuder apostlarna att predika evangelium, som exempel.

Detta är då något, som är så självklart för en kristen – eller åtminstone borde vara det – att man kan ha svårt att begripa reaktionerna, inte bara det att folk skriver ut sig ur kyrkan, utan också de uttalanden som har kommit från de kyrkliga makthavarna.  Ärkebiskop Mäkinen har t ex gått ut med ett avståndstagande från Räsänens tankar. Han är tydligen av den meningen att Finlands lag alltid ska gå före det Gud har förordnat i sitt Ord.

Hur har kristna människor kunnat hamna så vilse?

Jag misstänker att orsaken till en del  får sökas i det som kallas tvåregementsläran, alltså Luthers uppdelning av Guds styre här på jorden i ett andligt och ett världsligt regemente. Nu tror jag inte att Luther för ett ögonblick menade att statens lag alltid skulle köra över Guds lag, men om man driver den här läran på ett ensidigt sätt, då blir detta ändå det resultat man får. Det såg vi bland annat i Hitlertyskland, där de kristna med få undantag fogade sig i alla Hitlers ogudaktiga och antikristna påbud.

Till en annan del får orsaken väl sökas i att man på många håll i dagens så kallade kristenhet helt enkelt inte vill lyssna till och lyda det som kyrkans Herre säger! Undra sen på om saltsmaken i Päivi Räsänens uttalanden blir för kraftig för dem som blivit vana att bli matade med snömos och vattvälling från predikstolar och biskopsmöten. Så nu spottar de och fräser och skriver ut sig ur kyrkan.

Vackert så, säger jag! För vad har människor som inte vill tro på  Jesus eller lyda det Han säger att göra i en kristen kyrka? En sådan är till för dem, som tror i sitt hjärta att Gud har uppväckt Jesus från de döda, och med sin mun bekänner Jesus som Herre!

Inte krävs det av oss att vi ska vara perfekta för att få vara med i en kristen församling.

Man blir inte frälst genom sin enastående moraliska standard!

Jesus kom till de sjuka som behövde läkare, han kom för att kalla syndare till bättring.

Det kristna budskapet, evangeliet, riktas just till oss syndare, till oss som inte klarar av att leva ett alltigenom heligt och rent liv!

Men det som krävs av oss allt annat än fullkomliga människor är att vi, när vi handlar i strid med Guds bud, ska erkänna att det vi gör är fel!

Det är ju om vi bekänner våra synder, som Jesu blod renar oss från all synd och orättfärdighet!

Det är när syndaren vänder om, som evangeliet blir en verksam kraft i hans liv!

Vägrar vi att lyssna till det Herren säger, då är vi kvar i våra synder.

Det är vad upproriskheten gör med oss: binder oss i synden!

Och om man lever i ett land, där upproret mot Gud stadfästs i lagstiftningen, där staten kräver att Jesu lärjungar ska handla på ett sätt som står i strid med vad Kristus och Hans apostlar lär, då har den kristne att lyda Gud mer än människor. Annars gör vi det som de första kristna med livet som insats vägrade att göra: vi bekänner kejsaren som Herre!

Sen kan man ju undra om alla som skrev ut sig då för tre år sedan, och de som skriver ut sig nu, faktiskt skriver ut sig på grund av det Päivi Räsänen säger. Kanske en hel del tittare och läsare helt enkelt lyssnar till reaktionerna från kyrkligt håll, inser hur totalt av spåret somliga av kyrkans representanter har hamnat i det de säger och driver, och drar den slutsatsen att nu är det dags att dra upp bopålarna?

Jag har nämligen svårt att förstå varför nån skulle lämna kyrkan på grund av det Päivi Räsänen säger.

(Även om jag vet att en del har uppgivit henne som orsak)

Hon har ju aldrig uttalat som representant för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland! Det är väl Folkmissionen folk skulle skriva ut sig från då, det är ju där hon är med!

Förra gången det var ståhej kring Päivi kom jag att citera en svensk skribent vid namn Crister Enander. Han hade då skrivit en krönika och berättat om sin upplevelse av en långfredagsgudstjänst för länge sedan i Lunds domkyrka, en ”gudstjänst” som på ett utmärkt sätt illustrerar vad jag menar när jag talar om ”snömos och vattvälling från predikstolarna”.

Orsaken till att han undrar om Gud har flyttat ur ur kyrkan eller om Han fortfarande finns kvar är att han för många år sedan blev utsänd för att som journalist lyssna till och recensera en långfredagspredikan, som hölls av dåvarande domprost, sedermera ärkebiskop K G Hammar.

Han beskriver sin upplevelse så här:

”Under hela sin predikan, på självaste långfredagen, då Jesus led och dog på korset för mänsklighetens synder, nämnde domprosten Hammar inte Jesus en enda gång.  Jag bär inte falskt vittnesbörd. Inte en enda gång under hela sin predikan tog domprost K G Hammar Jesu namn i sin mun … och K G Hammar blev sedermera, som bekant, en ovanligt modern ärkebiskop.”

Enander  konstaterar  kort och gott att han själv inte hör till kyrkan. Men om han inte själv har någon tro är detta ett klart fall av stenarna som ropar!

Det är ju så Herren säger att det kommer att gå – om de som skulle ropa håller tyst, då kommer till slut stenarna att ropa.