Veckans tema i det lutherska kyrkoåret är ”Medborgare i två riken”. Det är inte något problemfritt tema, och jag ställer mig tämligen tveksam till hela tanken på dubbelt medborgarskap, åtminstone om den tolkas så, att den leder till dubbla lojaliteter!
En av texterna före den här söndagen innehåller de kända orden, som Petrus och Johannes uttalar inför Stora Rådet, när de får predikoförbud: ”Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än Honom!”
Det här med lojalitet är ingen enkel sak.
En människa kan lätt gå vilse i virrvarret av människor, partier, organisationer, och både religiösa och världsliga makthavare, som alla kräver sin del av ens lojalitet och samarbetsvilja!
Ännu svårare blir det genom att de flesta av oss har en inbyggd önskan att vara till lags, att vara omtyckta, att få signaler om att vi är godkända, inne, med! Den önskan kan få oss att blunda för sådant vi innerst inne vet är fel, ja, den kan i värsta fall få oss rentav aktivt medverka till det!
”Människofruktan har med sig snaror”, sägs det i Ordspråksboken, och en av de värsta snarorna ligger gömd i den delade, dubbla lojaliteten.
”Ingen kan tjäna två herrar”, säger Jesus själv i Bergspredikan, och vi gör klokast i att ta Honom på orden i fråga om den saken, precis som i fråga om allt annat! Var och en som försöker vara till lags åt flera håll samtidigt, som försöker vara lojal både mot Gud och mot de krafter som står Honom emot, och tror att detta är det rätta kristna handlingssättet, behöver tas ur sin vanföreställning så fort som möjligt. De behöver förstå att det, som de i själva verket gör är det, som profeten Elia kallar för att halta på båda fötterna!
Det är bra och önskvärt att vi ”ger kejsaren vad kejsaren tillhör”, att vi betalar skatt, att vi lyder landets lagar och så vidare, men om landets lagar kommer i konflikt med Guds lag, då är det Guds lag som gäller för den kristne! ”Jag lydde bara order”-ursäkten duger inte inför Gud!
Det är bra och önskvärt att vi underordnar oss de ledare som finns i våra kyrkor och församlingar, att vi lyssnar till deras förmaningar och tar till oss deras undervisning. Men detta gäller bara så långt som de själva håller sig till Herren och Hans Ord!
Blinda ledare ska vi inte rätta oss efter, det har vi klara besked om av Jesus. Vi ska inte följa dåliga föredömen! Och om någon delar sin lojalitet så, att det blir viktigare för honom att hålla sig väl med folkviljan än med Gud, då har den personen blivit ett dåligt föredöme.
I dagens evangelitext säger Jesus inte bara att vi ska ge kejsaren vad som tillhör kejsaren, han säger också att vi ska ge Gud vad som Gud tillhör.
Vi har ibland förandligat det här, och sagt att det handlar om att att vi inte ska dyrka och tillbe någon annan än Gud, och visst är detta sant!
Man får dock inte använda den tanken som en ursäkt för att sätta sin tro i ett rum och sitt dagliga liv i den här världen i ett annat, så att man lever på världens villkor när det är enklast och lättast att göra så, och reducerar sitt kristna liv till några ceremonier då och då.
Petrus och Johannes tycks ju mena att detta att ge Gud vad som är Guds handlar om just lojalitet – en hel, odelad lojalitet till Herren i alla livets förhållanden!
Lyder vi ”kejsaren”, då är detta en del av vår lojalitet till Gud, ett uttryck för respekt för den samhällsordning Han har gett oss, en ordning som trots sina brister är oändligt att föredra framom total anarki. Det är alltså INTE ett uttryck för lojalitet mot kejsaren!
Om vi ser detta, förstår detta, då blir det ingen lojalitetskonflikt och inget problem med att vägra ”kejsaren” lydnad den dag samhällets krav på oss befinner sig i uppror mot Honom, som gav den världsliga statsmakten uppdraget att upprätthålla något slags samhällsstruktur i denna fallna värld medan vi väntar på Kristi återkomst.
Lyder vi det andliga ledarskapet, då gör vi det för att de är Guds tjänare, satta av Honom till att betjäna oss. Vårt underordnande under dem är ett uttryck för vår lojalitet mot Gud, inte mot dessa ledare, och det underordnandet upphör den dag, då de inte längre är lojala mot Herren!
Att älska Herren, vår Gud, av allt hjärta, hela sin själ, all sin kraft och allt sitt förstånd, det innebär att vara lojal mot Honom, och bara Honom, och att tjäna Honom med allt vad han gett av kraft och resurser.
Jag har alltså, som sagt, vissa problem med den här söndagens tema.
Jag uppfattar mig inte ha något dubbelt medborgarskap, inte i den meningen att jag skulle höra både till Guds Rike och världen, och ha förpliktelser åt båda hållen, i alla fall! Visst är jag medborgare i republiken Finland, men det kan och får aldrig ställas i jämbredd med mitt verkliga medborgarskap, det himmelska!
Jag säger alltså hellre med Skriftens ord: ”Mitt medborgarskap är i himlen!” än jag bekänner mig till något dubbelt medborgarskap.
Jag är köpt och betalning är given, och nu är jag Jesu egendom.
Ingen annan har längre någon rätt att ställa krav på min lojalitet!