Jag tror att jag bland annat har varit rätt bra på att  förarga mina medkristna – jag hoppas ju att något annat också ska ha gått någotsånär….

Inte för att jag har någon speciell målsättning att reta folk, men det tycks emellanåt räcka bara med att finnas till, och vara den man är…

Ta nu en sån sak som att jag är en sådan där, som söker helhet. Jag vill hitta och se sammanhang i den kristna tron och det kristna livet, och jag vill att de delar jag har ska passa ihop med en helhet. Detta innebär att jag ibland reagerar på ensidigheter och ”vindkast i läran” av olika slag.

Då lyckas jag reta människor, och blir beskylld för att vara motståndare till väckelse och för att förkasta Andens verk. Så var t ex fallet med rörelsen kring Lakeland och Todd Bentley för några år sedan.

Jag vet inte riktigt  varför man retade upp sig på mig, för att man bar sig åt som man gjorde där? Jag hade inte någon del i det, jag har bara påpekat de sjuka punkterna!

Eller det, att jag ärligt har försökt ha Guds Ord som grund för både vad jag själv tror, och vad jag har lärt ut åt andra.

Detta har ibland lett  till att jag har kommit på kollisionskurs med sådana seder och bruk i kristenheten, som mer grundar sig på ett ”så här har vi alltid gjort”, alltså på tradition, än på apostlarnas undervisning. Då har jag på en del håll upplevts som en bråkmakare, och blir ibland beskylld för att vara en villolärare. Så gick det bland annat när jag lade ut mina svar på tjugoen frågor om dopet här på sidan.

Men varför reta upp sig på mig för att jag påpekar, att man av tradition på många håll i kristenheten praktiserar dopet på ett sätt, som saknar grund i Bibeln? Det är sannerligen inte jag, som har infört den seden, jag har bara påpekat att den inte kan grundas i det apostlarna lärde och praktiserade!

I frågor som rör äktenskap och parrelation, sexualitet och så vidare har jag strävat till att ge folk råd, som baserar sig på vad Skriften säger, i stället för att säga sådant de kanske hellre skulle vilja höra.

Detta har ibland väckt inte alltigenom positiva reaktioner, vilka då har riktat sig mot min ringa person. Men inte är det ju jag, som har skrivit Bibeln! Varför reta upp sig på mig för att jag talar om vad som där står? Jag menar, om isen är svag, då är den svag, och inte blir den starkare av att man tar bort varningsskylten!

Eller det, att jag kan vara rätt envis, vilket leder till att jag kan fortsätta år efter år med att protestera mot sådant jag ser vara åt skogen, fortsätta långt efter att andra, som också till att börja med protesterade, har gett upp och tystnat. Ett typexempel på detta är den förvanskning av Guds Ord, som blev tryckt för nära tjugo år sedan under namnet bibel 2000.

I början var vi många, som protesterade, när den kom i allmänt bruk och blev officiell översättning i kyrkan. Nu tycks de allra flesta ha tröttnat och gett upp. Inte för att de skulle ha ändrat åsikt, utan för att de tydligen bara har gett upp, tröttnat.

I dagsläget möter jag följaktligen då och då en reaktion som ungefär går ut på att ”det är ju ingen annan än du som klagar!”

Människor har ibland sagt till mig ”Men tala nu om för mig vad det är för fel på bibel 2000!”

Men försöker jag förklara, då hör de inte på, och försöker jag hänvisa dem till vad jag skrivit om saken, då orkar de inte läsa. Men vara sura på mig för att jag säger att det finns stora brister i bibel 2000, det orkar de…

Vid upprepade tillfällen har jag fått höra, att alla nya bibelöversättningar möter motstånd i början, och att bara jag slutar gnälla och försöker vänja mig vid den nya språkdräkten blir allt nog bra.

När jag då säger att jag hela tiden använder typ sex olika biblar på tre olika språk, och således inte på något sätt är bunden till språkdräkten i någon enskild översättning, och att min kritik av b2000 baserar sig på faktiska fel, inte på litet olika formuleringar, då kan det komma något i stil med att ”men nog kan Gud verka genom den i alla fall, så då kan vi fortsätta att använda den”.

Det resonemanget skulle jag kunna förstå, om det inte fanns något annat att ta till, men så är ju inte fallet. Varför är det så omöjligt att bara sätta boken i hyllan, och skaffa en ordentlig bibel istället? Det finns ju en hyfsat bra svensk bibelöversättning med modernt språk att tillgå, alltså Folkbibeln!

Och varför reta upp sig på mig för att jag säger att detta vore det enda raka att göra? Vore det inte bättre att reta upp sig på Bibelkommissionen, som gjort översättningen, eller på de kyrkliga instanser, som godkänt den, och därmed vilselett människor att tro att allt är bra, eller på de beslutsfattare i församlingar och föreningar som väljer att köpa in den i stället för den andra, och därigenom ser till att det är den, som blir såld vidare, eller utdelad gratis som vigsel- och konfirmationsbiblar och så??

Och sen har vi då det Bibeln har att säga om vårt förhållande till pengar och egendom. Det är många som blir vrånga, när man t ex undervisar om tiondegivande, och inte blir de gladare, när man säger att tiondet inte ens är att betrakta som att man egentligen offrar något för Herrens verk – när man ger tionde ger man ju bara det som redan är Guds, det är när man ger mer än så, som man börjar ge av det, som Gud har sagt att vi får behålla…

Men varför reta upp sig på brevbäraren?  Jag för ju bara fram budskapet, det är inte jag som är avsändare! Fast förr i världen lär dom ha brukat nacka budbäraren, om budskapet inte föll i smaken. Kanske det är den andan som lever vidare…

Ibland har det känts som om det förväntats av mig att jag ska vara snäll och tyst, och bara flyta med i något slags allmän låt gå-anda.

Men jag har varit med i en kyrka, där låt gå-mentaliteten härskar, jag var med där i tiotals år, jag arbetade inom den, och jag såg hur det rasade iväg utför.

Det tycktes som att det viktiga var att alla var överens, och att det var frid och ro – exakt vad man var överens om spelade sedan mindre roll. Resultatet ser vi nu växa fram på lutherskt håll, allt tydligare för nästan varje månad: en ”kyrka” där alla utom Gud ska få som de vill.

Illa rädd är jag också att frikyrkorna ska glida iväg i samma utförsbacke.

Något sådant kan jag inte vara med och med min tystnad  bidra till, inte där jag var med förr, inte där jag är med nu, inte någonstans, inte någonsin!

Jag har varit, och är fortfarande en Ordets tjänare, inte dess herre. Jag får så lov att predika vad som där står, och ve mig om jag inte gör det!

Och en av de saker som där står, det är att man inte kan tjäna två herrar, en annan sak som också sägs mycket klart, det är att det kommer att gå verkligt illa för dem som börjar lägga till och dra ifrån i Guds ord!

Om allt det nämnda har lett till att jag ibland har  retat folk och upplevts som en bråkmakare, så kan det inte hjälpas.

Jag har inte haft som målsättning att reta folk, och det ger mig ingen glädje att andra blir arga, det kan ibland bara inte hjälpas!

Ibland har jag fått trösta mig med att tänka som de gamle:  ”dixi et salvavi animam meam” – jag har talat och räddat min själ…

En frid som bara kan uppehållas genom att hålla inne med sanningen är inte den frid som Jesus kom med. Ibland går det bara inte att vara både Gud och människor till lags, och då måste man välja…

och när man väljer Gud blir man tydligen som väckarklockan, som andra vill slänga i väggen, när den ringer och stör sömnen… även om det inte är väckarklockan, som bestämmer när det är dags att vakna, är det ju den som är närmast till hands att reta upp sig på!

Så, ångrar jag något från mina trettio år på fältet?

Visst gör jag det, men jag ångrar inget av ovanstående – det skulle i så fall vara, att jag inte har varit ännu tydligare, ännu rakare, mer orädd, mer frimodig än jag har varit!

Är jag bitter eller besviken på någon?

Nej, tack och lov! Kanske det finns de, som ser mig som en fiende och motståndare, det kan jag inte göra något åt, men om jag har haft något att förlåta någon, då har jag också fått nåd och hjälp av Herren att förlåta!

Jag får gå med rent bord in i pensionärstillvaron, och det är nåd!

I min ålder börjar man minnas saker, och man börjar också se mönster i sådant som upprepar sig, om än i olika variationer.

Bland mycket annat har jag i kristenheten ibland stött på något, som jag skulle vilja kalla en för sanningens och ljusets folk grovt opassande känsla för vad som för tillfället passar sig! Den känslan tar sig uttryck i att man både tänker och säger saker i stil med: ”Vi ska inte provocera, vi ska inte utmana, vi ska undvika sånt som kan missuppfattas, vi måste vara försiktiga, så att vi inte förknippas med det ena eller det andra…”

Ett exempel: En tillresande predikant (inte jag själv, alltså)  förde vid ett tillfälle fram ett tydligt och välriktat budskap till en församling. Församlingen kände sig mycket riktigt träffad, och klagade hos pastorn över den fräckhet den besökande pastorn visat!

Istället för att då lugnt konstatera, att ”det är ju som han säger, vi får väl lov att göra bättring”, ringer pastorn upp profeten, skäller ut honom, och meddelar att han inte längre är välkommen i den församlingen!

Det var alltså där inte fråga om att bedöma om det som sagts var sant eller inte, det var tydligen viktigare att hålla dem, som betalade pastorslönen, på gott humör.  Det var liksom inte någon god politik att gå mot folkviljan!

Vid ett annat tillfälle höll jag själv en profetisk predikan utan att ens veta om det.

En man i den församlingen kände sig så träffad och utpekad, att han efteråt försökte få mig svartlistad i det samfund det den gången gällde!

Tydligen hade han ett visst inflytande, eftersom det dröjde åratal, innan jag nästa gång fick någon kallelse från det hållet – och till församlingen det gällde har jag ännu inte varit välkommen på återbesök, fast detta hände på förra årtusendet! Jag hade ju inte haft förstånd att vara politiskt korrekt, och tala enbart om saker som ingen kunde reta upp sig på!

Ett exempel till ur minneslådan: Vid ett tillfälle var jag med på ett hörn, när man funderade på möjliga teman inför en möteshelg.

Under en bönestund kom ett förslag kom fram, som till en början vann understöd. Senare började en eftertankens kranka blekhet drabba en och annan av de ansvariga. Det tilltänkta temat kunde nämligen eventuellt uppfattas som provokativt, och kanske också ge olämpliga associationer till sådant, som man absolut inte ville bli associerad med!

Varpå man beslöt sig för att tänka om, och välja ett annat tema.

Det var alltså inte omtanke om att Gud skulle få som han ville, som styrde. Det var inte så att man först frågat Honom, och bett över saken, och sedan kommit fram till att man missuppfattat vad Gud ville ha för rubrik över den planerade weekenden.

Det var frågan om vad som för tillfället kunde förmodas vara politiskt korrekt, som styrde!

Det som händer, när såna här reaktioner och hänsyn får styra, är att våra möjligheter att vara en profetröst i samhället förstörs.

Om vi inte vågar lyssna in Gud och följa Honom ens i de egna sammanhangen, utan hela tiden ha ett finger i luften, och känna efter varifrån det blåser från världens inflytelsesfär, hur ska vi då våga göra det utåt?

På samma gång blir våra möjligheter att för egen del bli ledda på korsets väg av omvändelse och bättring starkt begränsade. Det är ju just de saker, som skulle kräva kursändring, som skulle kräva omprövning, som skulle kräva boskillnad med värld och djävul och förljummad religion, som det inte är politiskt korrekt att ta upp och sätta fingret på!

”Politisk korrekthet” är ett modernt modeuttryck

Det finns äldre synonymer som är mer rakt på, men det är ju inte heller politiskt korrekt att på ren svenska tala om ljumhet, eller om flathet, eller om feghet, eller om att vända kappan efter vinden, eller att påminna om vad Jesus säger om vådan av att söka ära av varandra, i stället för att söka den ära som kommer från Honom, som ensam är Gud. Joh 5:44

Ändå är det just den rena svenskan, det oinlindade tilltalet från Guds Ord, som vi behöver!

Det är ju sanningen, som ska göra oss fria!

I 2 Krön 18:12 finns modellen för all förförelse av Herrens profeter, urtypen för hur den politiska korrektheten förväntas fungera. Läs och ta varning, om du vill hålla dig på samma sida, som Mika står!

Det är ju som bekant inte möjligt att vara vän med både Gud och världen på en gång!

Ja, rubriken då. Sjunde brevet finns i Uppenbarelsebokens tredje kapitel…

Sen startade ett formidabelt drev. Är man inte politiskt korrekt ska man tystas, tydligen med varje tillbuds stående medel.

Först hade jag mest av allt lust att börja skriva insändare själv, och påpeka de slående likheterna mellan en lynchmobbs beteende, och det som nu utspelar sig.

Sen kom jag att tänka på det, som Jesus säger i Matt 5: ”Saliga är ni, när människorna för min skull smädar och förföljer er, och sanningslöst säger allt ont om er. Gläd er på den dagen, för er lön är stor i himlen! På samma sätt förföljde man profeterna, som var före er!”

Undrar om de, som nu är med i klappjakten på vår broder, har tänkt på att de  i själva verket ser till att han blir salig, och får stor lön i himlen? Eller är detta ett fall av oavsiktlig och ofrivillig välsignelse?

Ser man på det kristna midsommarfirandet, står en av Bibelns giganter i blickfånget.

Det blev av någon anledning Johannes Döparen, som fick stå för den kristna fernissan, när den gamla hedniska sommarsolståndsfesten skulle infogas i kyrkosystemet, då när det begav sig för typ tusen år sedan eller så. Men det är nu ingen enbart dålig sak –  Döparen är väl värd att ha en egen minneshelg!

Tillsammans med sin jämnårige avlägsne släkting Jesus kan han väl sägas vara en av de mest kompromisslösa sanningssägarna någonsin.

Inget sinne för takt och ton, ingen medvetenhet om nödvändigheten i att kompromissa om man vill uppnå resultat, aldrig någon möjlighet att förutsäga vad han skulle komma att ta sig till eller säga, ingen respekt för de rika och mäktiga och inflytelserika – bara en allt uppslukande sanningskärlek, som drev honom att säga vad som än behövde sägas till vem som än behövde höra ett sanningens ord!

Här har vi en omvänd proportion igen. Mängden sanning och mängden kompromisser med sanningen kan aldrig öka samtidigt. Där det ena tilltar, där minskar det andra, och tvärtom.

De som lever i sanningen och delar med sig av den, de blir följaktligen uppfattade som festförstörare i en värld, där så mycket av friden och fröjden bygger på lögn, undfallenhet och överslätande av sådant som absolut inte borde bli överslätat.

Intressant är det annars med ordlekar. Vad händer med den som kompromissar? Jo, han blir förstås det som engelskan kallar ”compromised”, alltså komprometterad. Det engelska ordet har delbetydelsen att man äventyrar sin integritet, utsätter sig för fara, eller  rent av utgör en fara för den nationella säkerheten.

Döparen skrädde inte orden när han tog itu med sin tids komprometterade kompromissare! Det går nämligen inte att bygga Guds Rike på sådant som äventyrar rikets säkerhet… inte heller kan de, som sysslar med sådant, vara med och bygga upp Kristi kropp med någon större framgång.

Trots vädret kommer det firas många midsommarvakor runt om i landet i  kväll, jag avser nu närmast kristna sådana, alltså.

Man kan undra,  om Johannes Döparen skulle vara välkommen som kvällens huvudtalare på någon av dem, och i förlängningen, skulle  Jesus själv, som ju var av samma sort som han, vara välkommen?

Skulle vi vilja höra deras synpunkter på vad vi lär ut som kristen tro, och hur vi förverkligar vårt lärjungaskap?

Skulle Döparens handfasta anvisningar för hur vi människor ska behandla varandra vinna något gehör, skulle Jesu version av den undervisningen, alltså att vi ska handla mot varandra så, som vi skulle vilja att de andra handlade mot oss, med allt vad det i praktiken innebär i de dagliga vägvalen, hitta någon landningsplats mellan den vänliga grönskans rika dräkt, och sommartiden som kommer?

Eller skulle vi sucka inom oss över denne bedrövlige predikant, som inte kan begripa att man en sådan här festkväll vill vara ifred för närgångna uppmaningar till omvändelse?

Jag har i min bekantskapskrets ett par förkunnare, som har litet av Döparen över sig.

De uppfattas ofta som jobbiga, besvärliga, störande, och de står uppenbarligen inte överst på listan över sådana som kan kallas som festtalare, när midsommaren ska firas och kvällssolen beundras.

Visst, de omtalas ofta med en viss respekt och betraktas som gudsmän, men man vill ändå tydligen helst ha dem på säkert avstånd, så att de inte kommer och klantar till det och förstör feststämningen.

Men en fest, som förstörs av Döparen – eller någon med samme Ande som han drevs och leddes av – vad är det för något? Håller den måttet inför vår Herre? Om feststämningen, och sanningshalten i det som sägs på festen, står i omvänd proportion till varandra, vad har då hänt med oss?

”Om du ska gå på så där och bara hålla bibelpredikningar hela tiden, så kommer det att sluta med att ingen orkar höra på dig längre!” Ungefär så var det en som sade till undertecknad en gång – och då är jag inte ens någon utpräglad väckelse- eller omvändelsepredikant!

Ändå fick jag ett intryck av att  andemeningen i det han sade var, att han inte trodde att Guds folk orkar lyssna på Guds Ord längre. Min erfarenhet säger att han hade fel – åtminstone till en del. Jag har glädjen att regelbundet få umgås med människor som gärna både lyssnar till och läser Guds Ord!

Till en del hade han ändå tyvärr också rätt. Det tycks vara så att tröskeln för vad som ska tolereras och kompromissas med, och tröskeln för hur mycket bibel man tål, de två är på något sätt förbundna med varandra. Ju mer man tål av det ena, desto  mindre tål man av det andra. Eftersom Skriften varnar för ett kommande – i nuläget kan man väl säga pågående – allmänt avfall från sund tro, är det allt skäl att hålla ett öga på den här omvända proportionen i sitt liv och i sin omgivning! Vilket är det som ökar, och vilket är det som minskar?

Den dag, när jag börjar uppleva Johannes,  och de som är verksamma i samme Ande som han, som festförstörare, då är det dags att byta riktning!

Det var en bibelskolelev, som uttalade sig så. Sedan marscherade han ut och var borta från skolan i två veckor. När han omsider kom tillbaka, förklarade han sig närmare: ”Först när vi kom hit kände jag att nu får jag verkligen börja tränga in i Guds ord, och det kändes härligt! Men sedan kände jag hur Ordet började tränga in i mig, och då blev det jobbigt…”

Jag förstod honom. Jag var själv elev i samma skola, och den lärare, som hade den här effekten både på honom och på de flesta av oss, hette Sven Reichmann. Av alla förkunnare jag hört är han kanske den som mest för mina tankar till det Paulus säger i Apg 20: ”Jag har inte försummat att predika allt Guds rådslut för er”!

Jag hade alltså förmånen att ha en lärare, som verkligen tog sitt läraransvar på allvar! En som inte duckade för vare sig de svåra texterna eller de svåra frågorna, och som av hela sin själ gick in för att söka och ge Guds svar på dem.

 ”Inte många av er bör träda upp som lärare, ni vet ju att sådana ska få en strängare dom”, skriver Jakob. Vad är det då en förkunnare kan göra sig skyldig till, som leder till denna strängare dom?

Svaret på den frågan är förfärande, uppskakande, skrämmande.  I samma text där Paulus säger att han inte har smitit från sin plikt att predika allt Guds ord för folket i Efesus, säger han också så här: ”Därför betygar jag för er i dag att jag inte är skyldig till någons blod.”

 En församlingens lärare kan alltså bli skyldig till andras blod! Hur går detta till?

Aposteln har hämtat sin tankegång från en av GT:s profeter, från ett direkt Herrens ord genom Hesekiel:

”När jag säger till den ogudaktige: ”Du ska dö”, och du inte varnar honom, och inte säger något för att varna den ogudaktige för hans ogudaktiga väg och så rädda hans liv, då ska den ogudaktige dö i sin missgärning, men hans blod ska jag utkräva av din hand!”

 Att vilja vara sina åhörare till lags, att välja och vraka i bibeltexterna för att marknadsanpassa evangeliet så att det ska klia krävande konsumenter i öronen, är således ingen riskfri verksamhet, varken för marknadsförare eller köpare!

Bättre då att någon går sin väg och säger att han inte står ut med att höra på det som sägs.

Det är ju inte precis första gången det händer, om det nu skulle råka hända!

”Detta är ett hårt tal, vem står ut med att höra på honom?”

Så sade man om Jesus själv, och det ska ju som bekant vara nog för lärjungen om det går honom som hans Mästare…