Jaha, så är det då tredje advent, och Johannes Döparen är i blickfånget. Sådana här funderingar har jag att bjuda på idag:
I min ålder börjar man minnas saker, och man börjar också se mönster i sådant som upprepar sig, om än i olika variationer.
Bland mycket annat har jag i kristenheten ibland stött på något, som jag skulle vilja kalla en för sanningens och ljusets folk grovt opassande känsla för vad som för tillfället passar sig! Den känslan tar sig uttryck i att man både tänker och säger saker i stil med: ”Vi ska inte provocera, vi ska inte utmana, vi ska undvika sånt som kan missuppfattas, vi måste vara försiktiga, så att vi inte förknippas med det ena eller det andra…”
Ett exempel: En tillresande predikant (inte jag själv, alltså) förde vid ett tillfälle fram ett tydligt och välriktat budskap till en församling. Församlingen kände sig mycket riktigt träffad, och klagade hos pastorn över den fräckhet den besökande pastorn visat!
Istället för att då lugnt konstatera, att ”det är ju som han säger, vi får väl lov att göra bättring”, ringer pastorn upp profeten, skäller ut honom, och meddelar att han inte längre är välkommen i den församlingen!
Det var alltså där inte fråga om att bedöma om det som sagts var sant eller inte, det var tydligen viktigare att hålla dem, som betalade pastorslönen, på gott humör. Det var liksom inte någon god politik att gå mot folkviljan!
Vid ett annat tillfälle höll jag själv en profetisk predikan utan att ens veta om det.
En man i den församlingen kände sig så träffad och utpekad, att han efteråt försökte få mig svartlistad i det samfund det den gången gällde!
Tydligen hade han ett visst inflytande, eftersom det dröjde åratal, innan jag nästa gång fick någon kallelse från det hållet – och till församlingen det gällde har jag ännu inte varit välkommen på återbesök, fast detta hände på förra årtusendet! Jag hade ju inte haft förstånd att vara politiskt korrekt, och tala enbart om saker som ingen kunde reta upp sig på!
Ett exempel till ur minneslådan: Vid ett tillfälle var jag med på ett hörn, när man funderade på möjliga teman inför en möteshelg.
Under en bönestund kom ett förslag kom fram, som till en början vann understöd. Senare började en eftertankens kranka blekhet drabba en och annan av de ansvariga. Det tilltänkta temat kunde nämligen eventuellt uppfattas som provokativt, och kanske också ge olämpliga associationer till sådant, som man absolut inte ville bli associerad med!
Varpå man beslöt sig för att tänka om, och välja ett annat tema.
Det var alltså inte omtanke om att Gud skulle få som han ville, som styrde. Det var inte så att man först frågat Honom, och bett över saken, och sedan kommit fram till att man missuppfattat vad Gud ville ha för rubrik över den planerade weekenden.
Det var frågan om vad som för tillfället kunde förmodas vara politiskt korrekt, som styrde!
Det som händer, när såna här reaktioner och hänsyn får styra, är att våra möjligheter att vara en profetröst i samhället förstörs.
Om vi inte vågar lyssna in Gud och följa Honom ens i de egna sammanhangen, utan hela tiden ha ett finger i luften, och känna efter varifrån det blåser från världens inflytelsesfär, hur ska vi då våga göra det utåt?
På samma gång blir våra möjligheter att för egen del bli ledda på korsets väg av omvändelse och bättring starkt begränsade. Det är ju just de saker, som skulle kräva kursändring, som skulle kräva omprövning, som skulle kräva boskillnad med värld och djävul och förljummad religion, som det inte är politiskt korrekt att ta upp och sätta fingret på!
”Politisk korrekthet” är ett modernt modeuttryck
Det finns äldre synonymer som är mer rakt på, men det är ju inte heller politiskt korrekt att på ren svenska tala om ljumhet, eller om flathet, eller om feghet, eller om att vända kappan efter vinden, eller att påminna om vad Jesus säger om vådan av att söka ära av varandra, i stället för att söka den ära som kommer från Honom, som ensam är Gud. Joh 5:44
Ändå är det just den rena svenskan, det oinlindade tilltalet från Guds Ord, som vi behöver!
Det är ju sanningen, som ska göra oss fria!
I 2 Krön 18:12 finns modellen för all förförelse av Herrens profeter, urtypen för hur den politiska korrektheten förväntas fungera. Läs och ta varning, om du vill hålla dig på samma sida, som Mika står!
Det är ju som bekant inte möjligt att vara vän med både Gud och världen på en gång!
Ja, rubriken då. Sjunde brevet finns i Uppenbarelsebokens tredje kapitel…