Då fick jag nämligen i en publicerad intervju med en kyrklig företrädare ta del av följande åsikt:  ”Kyrkans teologi och dogmatik håller definitivt, även om vi roar oss med att leka teologi och svänga trosuppfattningar i olika perspektiv”.

Nå, det här var i och för sig ett tänkesätt jag anat mig till redan tidigare, men så här rakt på sak hade jag inte hört det sägas förr.

Så, vad ska man tro om det här resonemanget?  Själv är jag övertygad om att det här inte är fullt så enkelt, som ovan citerade skribent och hans meningsfränder vill få oss att tro.

Det som talar för deras uppfattning är att lutherska kyrkan ju inte har ändrat sin officiella bekännelse, även om man låter trosuppfattningarna utföra diverse akrobatik.

Det som talar mot den är det faktum, att klyftan mellan teori och praktik blir allt bredare!

Vi, som är litet äldre, minns hur prästen Kylliäinen ”lekte teologi” i Helsingfors för ett antal år sedan.

Han upplyste då bland annat finska folket om att vi kunde glömma den dubbla utgångens teologi, för alla kommer till himlen till slut, oavsett vad de tror och hur de lever.

Ingen på auktoritativt kyrkligt håll verkade anse att den leken gick för långt, prästmannen ifråga fick fortsätta att vilseleda folk av hjärtans lust!

Herrarna Häkkinen och Riekkinen tog sig några år senare för att ”leka teologi” av alla krafter i Kuopio stift, och eftersom de satt på framträdande poster i den kyrkliga förvaltningen, fick deras åsikter genomslag.

Deras ”lek med teologin” har jag kommenterat här på sidan i ett inlägg med rubriken ”Antikrists profeter”.

Övriga biskopar hade inte några invändningar mot de riekkinenska teologilekarna, även om de innebar ett förnekande av varje rad i trosbekännelsen, möjligen med undantag för  ”korsfästes, dog och begravdes”. Tydligen vägde lojaliteten mot en biskopskollega tyngre än lojaliteten mot den Herre, som de nominellt tjänar.

För ett några år sedan kom det ut en bok med titeln ”Ateistit altarilla”, och när jag läste den, fick jag klart för mig, att det finns förfärande många präster, som ”leker teologi” här i Finland!

Det här är en lek, som har blivit allvar, det är det som är det värsta.

Det som börjar som en tankelek vid någons skrivbord, det påverkar efter ett tag förkunnelsen, opinionen, själavården, och det påverkar också attityderna till dem, som ännu vill hålla fast vid den teologi och dogmatik, som lekledarna vill inbilla sig och andra att ”nog håller”.

Det som i praktiken görs, det avlägsnar sig allt mer från det man i teorin bekänner sig tro på, och det är till allra största delen den teologiska lekstugans fel!

Man borde faktiskt på ansvarigt kyrkligt håll begripa, att teologin inte är någon leksak!
När vi vinklar till den så, att den ska överensstämma bättre med majoritetens önskemål, då tappar vi bort det, som teologin i bästa fall kan hjälpa oss att uppfatta, nämligen att höra Guds röst!

Nu är jag ingen anhängare av tanken, att den teologi , som ett visst samfund omfattar vid en viss tidpunkt, ska vara normerande för all framtid.

En utveckling i den meningen, att Herren ger oss en djupare förståelse av sitt Ord, och vi reviderar våra läror i enlighet med den förståelsen, är både naturlig och nödvändig.

Det är när vi börjar ”leka teologi” på ett sådant sätt, att vi inte längre har ”icke utöver vad skrivet är” som gräns för lekområdet, som det blir fara på färde!

Det lär inte hjälpa stort, fast kyrkan har en i de flesta avseenden hyfsat god teologi instängd innanför pärmarna på bekännelseskrifterna, om det ändå när det kommer till kritan är den ”teologiska leken”, som drar alla med i sin långdans!

När man ser den gamla frågan ”skulle då Gud ha sagt” kastas fram, då ska man vara medveten om att man ser en frestelse!

I den nutida teologiska leken har den frågan alltid en mycket central plats.

Frestelser ska man inte leka med, lika litet som med teologi.

Dem ska man säga nej till, oberoende av i vilken dräkt de uppträder!

Lagiskhet frågade då: ”Religiös, du son av Självvald Gudstjänst, vad är det du älskar?”

”Jag älskar att offra i stället för att lyda” , svarade Religiös.

Lagiskhet ställde nästa fråga: ” Religiös, du barn av Skuld och Pliktmedvetande,  vad mer är det du älskar?”

”Jag älskar att fördöma andra, så som du har lärt mig att leva i fördömelse”, svarade Religiös.

För tredje gången frågade Lagiskhet: ”Religiös, du tjänstekvinnans son, vad är det mer du håller kärt?”

”Jag älskar den makt du ger mig över andra!” ropade Religiös.

”Härska då i mitt namn över alla dem som arbetar och är betungade!”, befallde Lagiskhet.

Sedan hånlog Lagiskheten för sig själv.

”Som belöning ska du få dricka dig drucken på hemmasonslikör så ofta du vill!”,  sade han, tyst för sig själv, så att inte Religiös skulle höra det.  ”Det lär väl smaka för en som ständigt är på väg från lagen till förbannelsen och tillbaka igen…”

(Jag har alltså läst i Galaterbrevet…)

Jag fick mig en tankeställare på den punkten en gång för rätt  länge sedan, nån gång på tidigt åttiotal, när en modig prästman tog bladet från munnen, och i sin Mikaelipredikan verkligen utgick från dagens text, och predikade det som stod i den.

Och dagens text, kyrkohandbokens huvudtext för Mikaelidagen, den står att läsa i Matt 18:1-10

”I samma ögonblick kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?”

Då kallade han till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem och sade: ”Amen säger jag er: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket.  Den som ödmjukar sig som detta barn, han är den störste i himmelriket, och den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig!

Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup! Ve över världen som förför. Förförelser måste komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer!

Om din hand eller din fot förleder dig till synd, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller halt än att ha båda händerna och båda fötterna i behåll och kastas i den eviga elden.  Och om ditt öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet med ett öga än att ha båda ögonen i behåll och kastas i det brinnande Gehenna.  Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte.”

Så, visst, här talar Herren om både barn och änglar, men det är faktiskt kvarnstenen, den som ska användas som sänke, som texten centrerar på!

Det är avgjort ingen god idé att försöka trolla bort det ohyggliga allvaret i den här dagens budskap genom att byta fokus, och bara tala om barn och änglar!

”Den som förleder en av dessa små, som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup!”

När jag var pojke, och läste hårdkokta deckare, stötte jag vid några tillfällen på situationer, där gangstergäng gjorde sig av med misshagliga individer genom att stoppa deras fötter i en balja cement, låta dem sitta och vänta medan cementen stelnade, och sedan hiva dem överbord.

Jag kände ett obehag på gränsen till ren fasa, när min livliga fantasi föreställde sig hur det skulle kännas att befinna sig i den situationen…

Jesus säger alltså inte att denna i och för sig fasaväckande behandling vore ett lämpligt straff för barnaförledare, han säger att det vore barmhärtigare och bättre för den människan om det här blev gjort, innan hon gör sig skyldig till att förleda någon! Därav kan man dra vissa slutsatser om vad som i verkligheten väntar dem, när räkenskapens dag kommer!

Hur kan det då tänkas gå till i praktiken, när ”dessa små”  blir förledda? Vi tar några exempel ur högen:

Man delar ut p-piller till tonårsflickor och kondomer åt pojkarna, ger en sexualundervisning med mindre än minimala inslag av något som alls skulle kunna kallas sund sexualmoral, och signalerar därmed fritt fram för otukt och horeri. Därmed förleder och förför man till lössläppthet och omoral.

Sedan uppmuntrar och förleder man unga flickor att ge sitt medgivande till att barnet, som blivit till i följd av förförelsen, blir mördat i moderlivet och utslängt med det kirurgiska avfallet.

Det vore enligt Jesu ord bättre att i tid ha tagit till kvarnstenen och Bottenviken – eller Östersjön, beroende på vilket vatten  som är närmast till hands – för dem, som har den sortens förförelse av sådana, som nästan bara är barn ännu, på sitt samvete. Ve dem, om de inte omvänder sig!

Eller så utnyttjar man sin ställning och sitt förtroende i den kristna församlingen till övergrepp på dem man skulle ta vård om.

Något som är mycket värre än att hamna i sjön med cementskor kommer att drabba den, som inte omvänder sig från sådant!

Gud låter inte lura sig av fina fasader, han ser allt och vet allt!

Eller så tar man rätt och slätt barnatron från barnen med hån och förakt, till exempel så som jag en gång hörde en ledsen mamma berätta.

Hennes lilla flicka hade varit inne hos grannen och där sjungit en sång hon lärt sig i söndagsskolan, varpå grannfrun sagt åt henne att hon inte ska tro på de där sagorna om Jesus, det är bara påhittat alltihop. Så flickan kom gråtande hem och visste inte vad hon skulle tro.

Det är inte svårt att förstå att kvarnstenen och djupdykningen vore att föredra framför det straff som väntar sådana barnaförledare, om de inte gör bättring!

Det är fruktansvärt att som trotsig syndare falla i den levande Gudens händer!

”Ve den människa, genom vilken förförelsen kommer!”

Så säger Jesus också i dagens text.

Ja, ve dig, om du är en som på något sätt, ovannämnt eller annat,  bidrar till att barn eller ungdom luras bort från Jesus, eller bort från det sätt att leva som Han anvisar i sitt Ord!

Ve mig, om jag skulle göra mig skyldig till något sådant!

Det finns En, som har lovat ge mycket förlåtelse åt stora syndare.

Du är inte hopplöst och räddningslöst förlorad, även om du varit ett redskap i förförelsens tjänst.

Men den förlåtelsen ges inte hur som helst!

Den ges åt var och en som vill omvända sig, och i tro fly till Guds ofattbara barmhärtighet i Kristus.

Inte åt några andra.

Till himlen kommer bara frivilliga, dit tvingas ingen.

Till det andra stället skickas man visserligen också genom eget val, men man kanske inte begrep vad det var man valde, medan det ännu skulle ha varit tid att ändra sig.

Någon har sagt, att det till slut bara kommer att finnas två slags människor; de, som här i livet har sagt till Gud ”ske Din vilja”, och de, till vilka Gud till slut måste säga ”ske din vilja”…

Så en dag upptäckte han en koloni av vattenväxter intill stranden, växter av en sort han aldrig sett förr i sin sjö.

Nästa dag var det nya beståndet dubbelt så stort som dan före, och tredje dagen hade det fördubblats igen!

Nu blev han litet fundersam, så han kallade på en bekant, som kände till det här med sånt som växer i vatten.

”Det här är illa”, sade hans vän. ”Du har råkat ut för ett verkligt vattenogräs här! När det en gång har kommit in i en sjö växer det så fruktansvärt att det fördubblas varje dag, och vad jag kan se här så har du bara tio dagar på dig innan det täcker hela sjön och kväver allt annat liv här! Det är bäst att du ser till att få bortröjt det här eländet direkt!”

Mannen tackade sin vän för det goda rådet, och tittade på den några kvadratmeter stora fläcken med växtlighet.

Sen tittade han ut över den stora, glittrande vattenytan som bredde  ut sig,  hundra meter var det till sjöns andra sida.

Fläcken med ogräs såg verkligen liten och obetydlig ut i jämförelse!

”Jag får ta itu med det här i morgon, än är det ju ingen fara”, tänkte han.

Men nästa dag hade han rätt bråttom, så han sköt upp saken igen.

Följande dag tyckte han att fläcken vuxit så mycket att han gav upp tanken på att rensa bort den själv.

”Men det är ju bara att ringa ett samtal och beställa hit nån som gör det”, tänkte han. ”Det får jag komma ihåg att göra någon dag snart!”

Men just då hade han högsäsong i sitt företag, och han hade så mycket annat att tänka på, att han inte gav sig tid att gå ner till sin sjö förrän nästa söndag – och när han då kom ner till stranden, då täckte det giftgröna, slemmiga otyget redan halva sjön! Och det var den nionde dagen…

På tal om kristenhetens liberalisering, den tilltagande laglösheten,  och all övrig inre sekularisering: Hur många dagar har vi kvar, om vi skjuter upp det här med ogräsrensande dag efter dag? Hur många dagar har vi kvar innan våra samfund, våra församlingar, våra olika grupper och föreningar kvävs? Och hur står det till med mitt och ditt eget andliga liv? Är det den nionde dagen?

Säkrast att kalla in ogräsbekämparen, innan allt kvävs i alger – eller törnen och tistlar, om den bibliska varianten föredras! Jesu blod renar från all synd, och det finns inget annat som har den förmågan!

Det här inlägget är alltså en fortsättning på det jag skrev för en vecka sedan, Riskerna med ”manana” och är inspirerat av Jesu varning för den lilla surdegen, som kommer att syra hela degen om den får finnas kvar.

Om någon blir populär är det vanligtvis av någon orsak. Man har gjort något, som omgivningen gillar, och då har man samtidigt också skapat förväntningar hos de andra.  Så länge man lyckas leva upp till förväntningarna fortsätter man att ha omvärldens gillande, men ve den populäre den dag massan upplever att han inte längre är eller presterar som önskat och förväntat! Folkgunstens medvind byts snabbt i mediadrev eller ännu värre saker! Ju populärare man har varit, desto större är risken för att man, istället för att bara stillsamt glida tillbaka in i den trygga anonymiteten, ska bli grundligt avskydd och uthängd – eller upphängd – av sina forna anhängare..

Vill man vara mer populär och ”gillad” än genomsnittet ska man alltså antingen ha något att erbjuda som de andra vill ha, eller så ska man åtminstone ha lyckats skapa en förväntan på att man ska kunna tillhandahålla något sådant!

”Ve er, när människorna talar väl om er”, säger Jesus.

Han, om någon, visste hur kortlivad popularitet kan vara, och hur snabbt det kan svänga, om man inte längre ger publiken det den vill ha! Den händelsekedja vi påminns om i påskveckan är väl det tydligaste exempel vi har, vad det gäller det här fenomenet…

Palmsöndagens triumfartade intåg i Jerusalem är bilden av det som många människor drömmer om – allt från wannabe popstjärnor till kristna förkunnare. Att vara populär, vara kändis, vara anlitad, uppskattad, uppburen, och allt annat som handlar om popularitet – det slår an mer än en sträng i oss!

Men Jesus gråter, mitt i sin enorma popularitet.

Han vet att det han ska göra inget har att skaffa med de förväntningar folkmassan har på honom, och därför vet han också att hans popularitet i Jerusalem kommer att bli av det kortlivade slaget.

Men det är inte därför han gråter.

Han gråter för att han ser att alla dessa människor kommer att drabbas av all världens olycka, just för att de väntar sig och värdesätter fel saker, för att de vill att deras vilja ska ske, att deras förväntningar ska uppfyllas, och tar för givet att Gud nog vill detsamma som de!

Popularitet av det slaget som bygger på omgivningens förväntningar är alltså inget att eftersträva.

Den hör till de saker som så lätt kan vändas till ett redskap i den ondes hand.

Att upphöja en annan människa på fel sätt och av fel orsak är inte heller något vi ska syssla med – av samma orsak.

Om jag eftersträvar att bli populär, då kommer detta att få mig att göra det jag vet förväntas av mig, och säga det jag tror folk vill höra, för det är på det sättet man blir populär och bevarar populariteten i den här världen.

Men hur ska man kunna göra Guds vilja under de omständigheterna?

Jesus visar oss att detta, att vara populär, inte är något att primärt sträva till, och han visar oss att popularitet inte är något att vare sig glädja sig åt när den kommer, eller sörja över när den går.

Att ha ett namn, som är skrivet i Livets bok, det är något att glädja sig över!

Medmänniskor, som satsar på fel saker, önskar sig och förväntar att de ska få det som de själva vill ha och begär,  och i följd av detta kanske i värsta fall riskerar evig förtappelse, det är något att sörja över, även om denna deras önskan kanske tillfälligtvis ger just dig en plats i solen!

Att Guds vilja skulle få ske i ens liv, det är något att sträva efter!

I jämförelse med att få leva ett liv till Guds ära hamnar en sån sak, som popularitet i den här världen,  i den klass som aposteln avser, när han i Fil 3 säger att allt det som förut var honom en vinning, det har han nu räknat som avskräde för Kristi skull…