För typ tio år sedan fick jag ett svar, åtminstone ett delsvar, på min gamla fråga om hur människor med teologisk skolning ibland kan hamna så otroligt långt bort från apostlarnas undervisning!
Då fick jag nämligen i en publicerad intervju med en kyrklig företrädare ta del av följande åsikt: ”Kyrkans teologi och dogmatik håller definitivt, även om vi roar oss med att leka teologi och svänga trosuppfattningar i olika perspektiv”.
Nå, det här var i och för sig ett tänkesätt jag anat mig till redan tidigare, men så här rakt på sak hade jag inte hört det sägas förr.
Så, vad ska man tro om det här resonemanget? Själv är jag övertygad om att det här inte är fullt så enkelt, som ovan citerade skribent och hans meningsfränder vill få oss att tro.
Det som talar för deras uppfattning är att lutherska kyrkan ju inte har ändrat sin officiella bekännelse, även om man låter trosuppfattningarna utföra diverse akrobatik.
Det som talar mot den är det faktum, att klyftan mellan teori och praktik blir allt bredare!
Vi, som är litet äldre, minns hur prästen Kylliäinen ”lekte teologi” i Helsingfors för ett antal år sedan.
Han upplyste då bland annat finska folket om att vi kunde glömma den dubbla utgångens teologi, för alla kommer till himlen till slut, oavsett vad de tror och hur de lever.
Ingen på auktoritativt kyrkligt håll verkade anse att den leken gick för långt, prästmannen ifråga fick fortsätta att vilseleda folk av hjärtans lust!
Herrarna Häkkinen och Riekkinen tog sig några år senare för att ”leka teologi” av alla krafter i Kuopio stift, och eftersom de satt på framträdande poster i den kyrkliga förvaltningen, fick deras åsikter genomslag.
Deras ”lek med teologin” har jag kommenterat här på sidan i ett inlägg med rubriken ”Antikrists profeter”.
Övriga biskopar hade inte några invändningar mot de riekkinenska teologilekarna, även om de innebar ett förnekande av varje rad i trosbekännelsen, möjligen med undantag för ”korsfästes, dog och begravdes”. Tydligen vägde lojaliteten mot en biskopskollega tyngre än lojaliteten mot den Herre, som de nominellt tjänar.
För ett några år sedan kom det ut en bok med titeln ”Ateistit altarilla”, och när jag läste den, fick jag klart för mig, att det finns förfärande många präster, som ”leker teologi” här i Finland!
Det här är en lek, som har blivit allvar, det är det som är det värsta.
Det som börjar som en tankelek vid någons skrivbord, det påverkar efter ett tag förkunnelsen, opinionen, själavården, och det påverkar också attityderna till dem, som ännu vill hålla fast vid den teologi och dogmatik, som lekledarna vill inbilla sig och andra att ”nog håller”.
Det som i praktiken görs, det avlägsnar sig allt mer från det man i teorin bekänner sig tro på, och det är till allra största delen den teologiska lekstugans fel!
Man borde faktiskt på ansvarigt kyrkligt håll begripa, att teologin inte är någon leksak!
När vi vinklar till den så, att den ska överensstämma bättre med majoritetens önskemål, då tappar vi bort det, som teologin i bästa fall kan hjälpa oss att uppfatta, nämligen att höra Guds röst!
Nu är jag ingen anhängare av tanken, att den teologi , som ett visst samfund omfattar vid en viss tidpunkt, ska vara normerande för all framtid.
En utveckling i den meningen, att Herren ger oss en djupare förståelse av sitt Ord, och vi reviderar våra läror i enlighet med den förståelsen, är både naturlig och nödvändig.
Det är när vi börjar ”leka teologi” på ett sådant sätt, att vi inte längre har ”icke utöver vad skrivet är” som gräns för lekområdet, som det blir fara på färde!
Det lär inte hjälpa stort, fast kyrkan har en i de flesta avseenden hyfsat god teologi instängd innanför pärmarna på bekännelseskrifterna, om det ändå när det kommer till kritan är den ”teologiska leken”, som drar alla med i sin långdans!
När man ser den gamla frågan ”skulle då Gud ha sagt” kastas fram, då ska man vara medveten om att man ser en frestelse!
I den nutida teologiska leken har den frågan alltid en mycket central plats.
Frestelser ska man inte leka med, lika litet som med teologi.
Dem ska man säga nej till, oberoende av i vilken dräkt de uppträder!
De högsta skola bliva de lägsta och de lägsta de bliva de högsta!
Guds frid!