Men när man läser Bibeln inser man att det här är en något förhastad slutsats! Åtminstone jag har varit aningen förvånad över det ledighetssystem som Mose lag föreskriver!

Vi tänker oss ibland att israeliterna enligt sabbatsbudet skulle jobba sex dagar och vila den sjunde, och det var allt de hade i ledighetsväg. Men det stämmer inte!

Vart sjunde år var sabbatsår, friår! Då skulle de vara helt lediga! Dessutom fanns det årligen återkommande festveckor, när alla skulle ha ledigt.

Om man räknar efter, så blir det så här:

I en sjuårsperiod  var de lediga var sjunde dag de första sex åren.

Sjundedelen av sex år är 313 dagar.

Sen lägger man till det sjunde årets 365 dagar, så blir det 678 dagar. Sedan tillkommer de övriga högtiderna, då de skulle vara fria från arbete, sammanlagt ca 20 dagar/år, alltså 120 dagar på sex år.

678 + 120 blir 798

Sen dividerar man med sju, så får man veta hur många dagar de skulle ha ledigt per år i snitt under en sjuårsperiod. Det blir 114 dagar!

Om vi jämför med vårt system, så har vi två dagar lediga per vecka + litet extrahelger, det blir typ 110 dagar, sen tillkommer fem veckor semester, 25 dagar till. Summa typ 135 dagar

Vi har alltså litet mer ledigt nu, men skillnaden är inte så stor!

Och där finns en skillnad, som gör att det gamla systemet gjorde mer gott åt människan än det nuvarande, nämligen den här massiva ettårssemestern Israel skulle ha vart sjunde år. Tänk vilken inverkan detta skulle ha på det moderna samhällets trötta och utbränningshotade människor! Lite grann som att alla skulle ha alterneringsledigt vart sjunde år under hela sin yrkesverksamma tid.

Gud är god!

Tyvärr tog inte Israel vara på Guds godhet, de jobbade för fullt också när det var meningen att de skulle vara lediga. Då hade de ingen glädje av sabbater och friår!

I det avseendet märker man att människorna inte har blivit ett dugg klokare på de tretusen år som gått sedan dess. Vi har lärt oss mer, visst, men vi har inte blivit klokare! Det här med att verkligen vila, ta det lugnt, koppla av, när ,man är ledig, hur är det med det? Vi flänger runt och reser, vi har planerat tusen projekt till semestern, vi jäktar hit och dit, emellanåt så till den grad att folk nästan upplever det som en vila att komma tillbaka till jobbet när semestern är slut!

Det är som om vi hade tappat bort förmågan att varva ner.

Kanske den förmågan börjar med insikten att det är okej att slappa då och då! Det är okej att inte ha planerat en massa stressade semesterresor! Det är okej att inte ha något att visa upp, när de andra berättar vad de har byggt till och byggt ut och byggt upp hemma och på sommarstället under semestern!

Och framför allt, det är okej att ta ledigt från 24/7, att stänga av telefonen, strunta i att hålla sig uppdaterad och anträffbar, det är okej att lägga in ett meddelande om att man inte kommer att svara på någon e-post som kommer under semestern, varken då eller senare, skicka era mail på nytt om fyra veckor, då svarar jag!

Det är okej att ta vara på Guds godhet också ifråga om detta!

Håll fast din ledighet så att inte prestationsdjävulen kommer och plockar den av dig!

”Rum att andas”. Jag har alltid tolkat det här uttrycket ”andrum” som att man får en stunds paus, alltså tid att hämta andan, men det är ju inte det, som ordet säger! Tid att andas är gott och väl, men just det här med rum, utrymme, att inte vara trängd, inte ha det trångt, det är något annat och mycket mer!

”Herren blev mitt stöd, han förde mig ut på rymlig plats” skriver David i sin lovsång i 2 Sam 22.

Detta då när han beskriver en situation med strid och konflikter och många fiender.

Ibland beskriver människor en situation för mig, där de inte kan njuta av sina ledigheter, därför att medvetenheten om att de snart ska tillbaka till jobbet ständigt tvingar sig på.

De har tid, men de har inte rum! Och om man inte har rum, då hjälper det inte fast man har tid!

Kanske utrymmet är något som kommer inifrån?

Gud, som för oss ut på rymlig plats, som ger oss rum att andas, gör det genom att lära oss, hjälpa oss att förhålla oss på ett nytt sätt till omgivningens krav och förväntningar?

Hur skulle jag kunna bevara mitt utrymme, om jag inte sätter några gränser för hur människor kan tränga sig inpå mig?

Jag minns att jag en gång läste ett vittnesbörd av en mycket anlitad förkunnare och förebedjare.

Han hade medverkat i en mångdagarskonferens någonstans, och undervisat och bett för människor dagar i sträck, tills han var så själsligt utpumpad att han insåg att han måste ta en eftermiddag ledig, och göra något annat. Så han och en annan broder beslöt att åka och spela tennis ett par timmar, och få litet frisk luft och kroppsrörelse.

En av konferensdeltagarna gensköt dem vid bilen, och krävde omedelbar förbön och själavård, och hon förvandlades till en hel artillerisektion av anklagelser när hon fick besked att hon fick vänta ett par timmar.

”Ska du åka och spela tennis? När det finns lidande medmänniskor här? Vad är du för en bluff till Herrens tjänare…”

Ger man efter den sortens emotionella utpressning får man aldrig något andrum!

Men jag minns att när jag läste det här första gången, för typ trettiofem år sedan, då var jag närmast böjd för att hålla med den missnöjda själavårdskandidaten, för då hade jag ännu inte sett själavårdarens sida av saken!

De värsta kraven att säga nej till, det största hotet mot den rymliga plats Gud vill ge mig att andas på, kommer dock från mig själv.

Fast det blev onekligen litet lättare efter att jag legat förlamad och varit sjukskriven i flera månader för ett antal år sedan, och fick lov att konstatera att allt bara fortsatte precis som förr runt omkring mig, utan mina storslagna och livsviktiga insatser!

Så nu njuter jag av mitt andrum ikväll!

Jag ska se på en film som har stått i hyllan och väntat några månader, jag ska gå ut i hemmagymmet och träna en timme, jag ska elda i braskaminen, och jag ska sitta med katten i knät och mysa.

Och sen kommer min hustru hem lämpligt till läggdags, och eftersom jag är hemma kan vi berätta hur dagen har varit för varandra innan vi går och lägger oss!

Jag ska börja med att säga: ”Herren har vallat mig ute på rymlig plats…”

Varenda en, utan undantag, har i sitt svar på den frågan självklart kopplat ihop ordet ”kallelse” med något de ska göra!

Man undrar om man är kallad till missionär, eller till präst, eller diakonissa, eller pastor, eller evangelist, eller biståndsarbetare, eller Israelvolontär – fyll i vad ni vill på den streckade linjen…………………………

Den gemensamma nämnaren är ändå densamma: Det man tänker på handlar om vad man ska göra!

Och jag tror för min del, att det finns en stor och farlig lucka i hela det här tänkesättet.

Visst handlar kallelse också om att vara kallad till tjänst på olika sätt, men det finns en mer grundläggande nivå i detta med kallelse, och utan den grunden blir tjänsten lätt till prestation och självförverkligande!

Den första kallelse Jesus ger är kallelsen att vara människofiskare, brukar vi säga.

Han säger ju ”Följ mig, så ska jag göra er till människofiskare!”

Stopp ett tag! Vad är det han säger? Jo, första kallelsen är att följa Honom!

Direkt han har gett den kallelsen, ger han också ett löfte!

”Jag ska göra er till människofiskare”, säger Han!

Då blir det ju spännande att se hur detta förverkligas!

Hur går Herren tillväga, när Han gör människofiskare av en människa?

Jag tycker mig se i Skriften, att det sker genom att Herren fortsätter att ge oss olika kallelser, som alla har det gemensamt, att de handlar om det, som Han gör, mer än om det, som vi gör!

Vi kan börja från kallelsen i Matt 11, där Jesus säger ”Kom till mig, ni alla som arbetar och bär på tunga bördor, så ska jag ge er vila!”

Detta är första steget till att bli en människofiskare, att ta emot Jesu kallelse till vila, till att lägga av sina bördor och lära av Honom, och så finna ro för sin själ.

Den fiskare, som rusar fram och tillbaka längs stranden, eller som plaskar och ror frenetiskt än hit, än dit, lyckas inte åstadkomma mycket mer än att skrämma bort fisken…

Ibland – inte ofta – har jag mött människor, som formligen utstrålat harmoni och vila.

Det har varit som att komma till en oas i öknen att få tillbringa en stund i deras sällskap.

De har inte varit jagade av dåligt samvete, inte uppfyllda av sin egen och sina projekts viktighet, inte fulla av metoder och konster och knep hur man ska få arbetet att gå framåt, inte haft bråttom att lägga ut texten om hur de brinner för det ena eller det andra.  De har vilat i Gud!

Och människor trivs och mår bra i deras sällskap. Ibland kan någon rentav ”nappa”, och vilja veta mer om den tro, som den andre mår så uppenbart bra av!

Den första kallelsen, den som är grund för alla andra kallelser, är alltså kallelsen till vila!