Andrum!

De senaste veckorna har gått på högvarv, men nu har jag litet andrum framför mig, och hinner läsa och fundera och skriva litet – och vara ute i solen, om den behagar skina! När jag tittade i almanackan, och insåg att jag har summa tre predikningar och ett samtal den här veckan, kändes det nästan som att vara ledig! Och då började jag fundera på det här begreppet ”andrum”.

”Rum att andas”. Jag har alltid tolkat det här uttrycket ”andrum” som att man får en stunds paus, alltså tid att hämta andan, men det är ju inte det, som ordet säger! Tid att andas är gott och väl, men just det här med rum, utrymme, att inte vara trängd, inte ha det trångt, det är något annat och mycket mer!

 

”Herren blev mitt stöd, han förde mig ut på rymlig plats” skriver David i sin lovsång i 2 Sam 22.

Detta då när han beskriver en situation med strid och konflikter och många fiender.

Ibland beskriver människor en situation för mig, där de inte kan njuta av sina ledigheter, därför att medvetenheten om att de snart ska tillbaka till jobbet ständigt tvingar sig på.

De har tid, men de har inte rum! Och om man inte har rum, då hjälper det inte fast man har tid!

Kanske utrymmet är något som kommer inifrån?

Gud, som för oss ut på rymlig plats, som ger oss rum att andas, gör det genom att lära oss, hjälpa oss att förhålla oss på ett nytt sätt till omgivningens krav och förväntningar?

Hur skulle jag kunna bevara mitt utrymme, om jag inte sätter några gränser för hur människor kan tränga sig inpå mig?

 

Jag minns att jag en gång läste ett vittnesbörd av en mycket anlitad förkunnare och förebedjare.

Han hade medverkat i en mångdagarskonferens någonstans, och undervisat och bett för människor dagar i sträck, tills han var så själsligt utpumpad att han insåg att han måste ta en eftermiddag ledig, och göra något annat. Så han och en annan broder beslöt att åka och spela tennis ett par timmar, och få litet frisk luft och kroppsrörelse.

En av konferensdeltagarna gensköt dem vid bilen, och krävde omedelbar förbön och själavård, och hon förvandlades till en hel artillerisektion av anklagelser när hon fick besked att hon fick vänta ett par timmar.

”Ska du åka och spela tennis? När det finns lidande medmänniskor här? Vad är du för en bluff till Herrens tjänare…”

Ger man efter den sortens emotionella utpressning får man aldrig något andrum!

Men jag minns att när jag läste det här första gången, för typ trettiofem år sedan, då var jag närmast böjd för att hålla med den missnöjda själavårdskandidaten, för då hade jag ännu inte sett själavårdarens sida av saken!

 

De värsta kraven att säga nej till, det största hotet mot den rymliga plats Gud vill ge mig att andas på, kommer dock från mig själv.

Fast det blev onekligen litet lättare efter att jag legat förlamad och varit sjukskriven i flera månader för ett antal år sedan, och fick lov att konstatera att allt bara fortsatte precis som förr runt omkring mig, utan mina storslagna och livsviktiga insatser!

Så nu njuter jag av mitt andrum ikväll!

Jag ska se på en film som har stått i hyllan och väntat några månader, jag ska gå ut i hemmagymmet och träna en timme, jag ska elda i braskaminen, och jag ska sitta med katten i knät och mysa.

Och sen kommer min hustru hem lämpligt till läggdags, och eftersom jag är hemma kan vi berätta hur dagen har varit för varandra innan vi går och lägger oss!

Jag ska börja med att säga: ”Herren har vallat mig ute på rymlig plats…”

Taggar:
Publicerad i Svenska blogginlägg