Vi har gått genom sändebreven, och studerat hur laglöshetens hemlighet är verksam, hur avfallet kommer smygande. Nu ska vi gå vidare till att börja se på det stora avfallet, alltså det stora avfall från Gud och hans Ord, som beskrivs i 2 Tess 2:1-12.
Det vi ser i 2 Tess 2:1-12 är en koncentrerad beskrivning av det händelseförlopp som leder fram till att den Laglöse – Antikrist – öppet träder fram, och tas emot med öppna armar av en avfallen kyrka. Det sägs här först av allt att något står i vägen för honom, att detta måste bort ur vägen, bort från centrum, innan han kan komma, och att en fördold laglöshet, ”laglöshetens hemlighet”, redan är verksam. Första frågan blir då: vad är denna dolda laglöshet för något?
Av sammanhanget kan man dra den slutsatsen, att denna dolda laglöshet arbetar på att röja undan det som hindrar laglöshetens öppna framträdande. Det som sägs stå i vägen för ”laglöshetens människas” öppna framträdande, kan alltså inte hindra den dolda laglösheten från att finnas och utföra sitt förstörelseverk! Jag är då böjd för att välja den enklaste lösning som finns på den här frågan. Det står ju också skrivet att i det som apostlarna skriver till oss ”inte finns något annat än det vi läser och också kan förstå”! (2 Kor 1:13)
Då så är fallet kan vi vänta oss att också den här texten i 2 Tess 2 ska vara begriplig!
Den enklaste lösningen blir alltså att fråga vad laglöshetens motsats är.
Svaret på den frågan är respekt för lagen – att det finns en lag, och att det finns respekt för den! Så länge samhällets lagstiftning bygger på Guds lag, och den kristna församlingens ordning och normer bygger på Guds ord, så länge finns det också ett effektivt hinder för den Laglöses framträdande, både i världen och i kyrkan!
Om man på detta sätt utgår från att det är respekt för Guds Ord som står i vägen, då skulle laglöshetens hemlighet kunna förstås som ett mullvadsarbete på att få bort Guds lag/ord ur vägen, och ersätta det med något annat. När detta har skett, då har vi fortfarande till synes lagar i vårt samhälle, vi har fortfarande normer och ordningar i våra församlingar- men de är inte längre Guds lagar och ordningar! Istället är de uttryck för ett uppror mot Gud och vad han har förordnat – en laglöshet i fårskinnspäls, en dold laglöshet, men laglöshet likafullt.
Då har den Laglöse tagit ett stort steg mot sitt mål!
Det här kan väl sägas redan ha skett i stor utsträckning, både i samhället och i den kristna kyrkan.
I och med att all lag nuförtiden ska utgå från folket, inte från Guds bud, har vi fått en lagstiftning som kan ändras vartefter folkviljan ändras. Sen är det bara att tålmodigt påverka den allmänna opinionen i önskad riktning, så får den som står för påverkan så småningom de lagar han vill ha!
Samma mönster går igen i kyrkan. Laglöshetens hemlighet är febrilt verksam! Varken den särskilda uppenbarelsen eller ens naturlagen anses längre i praktiken vara normerande. Och kärleken kallnar hos de flesta, precis som Jesus sade att den skulle göra när laglösheten förökas i den yttersta tiden! (Matt 24:12)
Det finns en intressant knorr i den grekiska grundtexten just vad det gäller uttrycket ”röjas ur vägen”. I grekiskan står det nämligen att detta som är i vägen och håller tillbaka ska ”ek mésou”, och det betyder ordagrant att det ska bort ”ur mitten”.
Det är enligt expertisen i och för sig helt korrekt att översätta ”ur vägen”, men där finns också betydelsen ”ur mitten” med. I ljuset av som skett både i samhälle och församling vad det gäller Guds Ord, och den ständigt minskande auktoritet man är villig att tillerkänna det, är nog ”ur mitten” en väldigt beskrivande term! Gudsordet har stadigt knuffats ut mot periferin, och dess plats har tagits av mänskligt tyckande och mänskliga filosofier.
”Människan som alltings mått” gör stora anspråk på plats i Guds tempel!
Det här är alltså vad jag tänker om laglöshetens hemlighet, och om den som håller tillbaka, samt om hur det går till när hindret för det stora avfallet röjs ur vägen.
Sedan ska vi se på möjliga invändningar mot den här tolkningen!
Den första skulle då bli att texten talar om hindret som ”han”, alltså om en person.
Ja, i Folkbibelns översättning gör den det. Grekiskan gör det däremot inte.
Där finns inget ”han”, bara ett ”det”!
1917 års översättning talar om ”den som håller tillbaka”.
En ordagrann översättning från grekiskan ser ut så här: ”För hemligheten redan verkar laglöshetens, det bara finns en hållande tillbaka just nu, tills ut från mitten det kommer”.
(Man förstår varför det inte går att göra helt ordagranna översättningar, visst?)
Orsaken till att en del svenska översättningar talar enbart om ”han” är antagligen att man har gjort en så kallad förklarande översättning. Samt då utgått från en annan tolkning än den jag har fört fram här ovan.
(Sen spelar det förstås inte så stor roll för mitt tolkningsförslag fast man säger ”han” – Guds Ord omtalas ju i Bibeln också som ”han” – Jesus är Ordet som blir kött…)
I Svensk Studiebibels kommentar föreslår man att det är församlingen, och Guds Andes närvaro i församlingen, som är den tillbakahållande faktorn, och att det är församlingens uppryckande som röjer hindret ut vägen. Med den synen i bagaget blir det naturligt att översätta som man har gjort.
Eftersom jag inte omfattar vare sig läran om församlingens uppryckande före vedermödan, eller läran om uppryckande mitt i vedermödan, kan jag naturligtvis inte heller tolka den här texten i 2 Tess 2 som att det som nu hindrar, och sedan röjs ur vägen, skulle vara församlingen!
Det är väl på sin plats att jag också redogör för varför jag inte tror att vi ska ryckas bort härifrån innan slutet kommer. Det hör väl till att det ska komma nånstans i en utläggning om yttersta tiden…
Så vitt jag kan se står det tydligt och klart, i svart på vitt, skrivet i Bibeln exakt när uppryckandet sker!
I 1 Tess 4:13-17 står det både att vi ska ryckas bort från jorden, och när det ska ske.
Det ska ske den dag när de döda uppstår.
Det är alltså först efter att de döda har uppstått, som uppryckandet sker!
Då behöver vi bara få veta vilken dag de döda uppstår, sedan vet vi också när uppryckandet sker!
Det beskedet får vi i Joh 6. Där upprepar Jesus fyra gånger om i ett och samma tal exakt när han kommer att uppväcka de döda! I verserna 39, 40, 44 och 54 säger han att detta ska ske på den yttersta dagen!
De dödas uppståndelse inträffar alltså inte sju år före den yttersta dagen, inte 3½ år före den yttersta dagen, utan just på den yttersta dagen!
Alltså sker också bortryckandet den yttersta dagen, för det står ju skrivet att uppryckandet sker först efter att de i Kristus döda har uppstått!
Och eftersom Antikrist ska framträda flera år före den yttersta dagen, kan det därmed inte vara församlingen som håller honom tillbaka! Den är ju kvar!
Det finns också en tredje förklaring till vad det är som håller tillbaka, nämligen att det skulle vara den splittringens ande som kom när Gud gjorde slut på Babels torn- projektet i 1 Mos 11, som nu hindrar mänskligheten från att enas under en världsledare, och att Gud kommer att ta bort den i den yttersta tiden, därmed undanröjande hindret.
Den tolkningen ger ingen bra förklaring till vad den laglöshetens hemlighet, som redan är verksam, består i, och eftersom laglöshetens hemlighet och den öppna laglösheten rimligen bör vara ganska nära släkt, har jag svårt att få den här tanken på babelsanden som tillbakahållande kraft att riktigt gå ihop.
Det är bl a just på grund av denna tillbakahållande funktion, som 2 Tess 2 talar om, som det är så viktigt att försvara Ordets auktoritet som normerande för tros- och församlingsliv!
Frågan om vi ska fortsätta att hålla fast vid Skriften, eller om vi ska anpassa oss till det omgivande samhällets värderingar, är i princip densamma som frågan om vi ska vara med och stänga dörren för Antikrist, eller om vi ska vara med och öppna den!
Laglöshetens kärna är uppror. Att människan vill gå sin egen väg.
Vad har hittills förhindrat ett allmänt uppror mot Gud inom kristenheten?
Gudsfruktan, gudsfruktan, gudsfruktan!
Och gudsfruktan i sin tur grundar sig på det enda i Bibeln som omnämns både som ett ”det” och en ”han”, nämligen Guds Ord.
Respekten för Guds Ord, bävan inför en helig Gud, ”kärlek till sanningen” nämns i v 10 som det enda, som kan hålla oss på rätt kurs i avfallets tider!
Det är när den respekten och den vördnaden är borta, som man visserligen fortfarande har ett sken av gudsfruktan, men inte vill veta av dess kraft längre. 2 Tim 3:1-9.
Då är dörren öppen för Antikrists villfarelse.
Det är detta stora, allmänna avfall från sanningen som tar bort hindret för Antikrists framträdande.
Detta avfall initieras alltså av att man inte ger kärleken till sanningen rum i de kristna församlingarna, alltså den process som rätt ingående beskrivs i de sju sändebreven.
Detta väcker då till slut Guds vrede.
Sedan kommer en kraftig villfarelse över dessa sanningsförkastare, så att de tror på lögnen.
Det är respekten och lydnaden för Sanningen, och det Guds beskydd över församlingen som den respekten leder till, som har hindrat det stora avfallet och Antikrists framträdande fram till nu.
Det beskyddet tas bort, när det mullvadsarbete, som vi såg exempel på i flera av sändebreven, har tagit bort kärleken till sanningen från en tillräckligt stor del av kristenheten.
När den kristna församlingen förkastar den uppenbarelse Gud ger, då väcker detta Guds vrede.
Han vill ha oss antingen varma eller kalla, aldrig ljumma!
Vill inte församlingen omvända sig och bli varm i kärlek till sanningen, då prisges den åt lögnen och blir till slut helt avfallen, vilket är detsamma som kall. 2 Tess 2:11-12
Vi kan alltså ur den kristna församlingens, de kristna kyrkornas, attityd till Bibeln utläsa en hel del om var vi står i tidsutvecklingen! Och så lågt i kurs som Bibeln står nu har den väl aldrig stått…