Så har vi då kommit fram till det sista av sändebreven, det som beskriver vad som skulle kunna kallas förebilden till den typiska nutida västerländska kyrkan: Brevet till församlingen i Laodicea.
”Laodicea” är sammansatt av de grekiska orden för ”folk” och ”styra”.
Det tyder på en församling där majoriteten bestämmer – och där det är folkets vilja, inte Guds, som har det sista ordet.
I en sådan församling uppstår ofrånkomligen alla de symptom som Herren beskriver och påtalar i brevet, och mer därtill.
Jag har gjort en liten checklista för vanliga kännetecken på att det drar åt Laodicea-hållet:
Jesus får i den här församlingen, åtminstone till att börja med, fortfarande stå till tjänst med frälsning och förlåtelse, men Herre är han inte längre. Det märks på att man säger ”Herre, Herre”, men inte gör det han säger.
När utvecklingen sedan går vidare avskaffas synden och helvetet i undervisningen, och sen behövs Jesus inte heller som Frälsare längre.
Vid det laget har församlingen upphört att vara kristen, och ”spys ut ur Herrens mun”.
Bibeln omtolkas till de delar det är möjligt, så att den stämmer med denna världens tankar och normer, i övrigt tigs den ihjäl eller förnekas. Detta blir möjligt genom att man först av allt undergräver bibelns auktoritet genom bibelkritik och förnekande av att den skulle vara Guds Ord.
I följd av detta tror man inte längre på Gud Fadern som alltings Skapare längre, istället vänder man sig till och omfattar de teorier, som försöker förklara universums och livets uppkomst utan någon Gud.
Den helige Ande behövs inte heller, annat än möjligen som övernaturlig krydda i sammankomsterna. Man satsar på mänsklig vishet, mänsklig begåvning, mänskliga metoder och mänsklig organisationsförmåga istället. I följd av detta börjar församlingen mer och mer påminna om ett världsligt företag.
I följd av detta blir i en del Laodiceaförsamlingar jakten på nya strategier och metoder allt ivrigare, och strategibyten allt vanligare. I andra biter man sig fast i en och samma modell och stelnar i den.
Ibland tar man till psykologiska knep, för att skapa en illusion av att Anden är med i det som händer.
Resultatet av detta blir i sin tur att medlemmarna indelas i dels nyttiga och dugliga, och dels mindre användbara. De som har rätt sorts utbildning, i församlingsverksamheten användbar begåvning, eller som rätt och slätt har pengar, och är villiga att satsa av dem i församlingen, upplevs vara en tillgång, övriga ses antingen som kollektgivande bänkfyllnad, eller på sina håll som ren belastning – de sistnämnda då sådana som t ex är kroniskt sjuka, eller har svårt att få ordning på sina liv.
Svaghet betraktas som handikapp och hinder, styrka som något eftersträvansvärt.
Bön och bönearbete upplevs som mindre viktigt – det talas nog på många håll i teorin om bön, men praktiken uteblir eller är svag. Man är rik och mätt på egna tillgångar och resurser, och tror sig kunna reda upp det hela utan Guds hjälp. Vore det inte så, då skulle man be!
Man kopierar i en del laodiceasammanhang de yttre uttrycken för tillbedjan och lovsång, och integrerar detta i möten och gudstjänster, vilket kan vara nog så förvillande. När växelverkan mellan lovsångsledare och församling blir av det slaget, att man hellre borde tala om artist och publik, är dock gränsen överskriden, även om orden och melodierna är hur rätt som helst.
Eftersom församlingen/samfundet oftast någon gång bakåt i tiden har uppstått i en väckelsesituation brukar laodiceanerna i något skede också börja ”söka sina rötter” för att ”stärka sin identitet”, som det brukar heta. Det som då sker är att man distanserar sig från andra kristna, och i praktiken bygger vidare på sitt eget hus, istället för att söka delaktighet och sammanbyggnad med Guds hus, Kristi församling.
Det finns ofta rätt många eldsjälar i en sådan här församling, människor som är engagerade och jobbar på i verksamheten. Den kristne är dock kallad att vara brinnande i Anden, och det är något annat än att vara en eldsjäl.
Eldsjälen känns igen på att han/hon har en ambition, vilket medför att man vill stå i centrum av eller i spetsen för det arbete man engagerar sig i, man vill inte stiga åt sidan, och man blir ifrån sig om någon börjar tala om att lägga ner det man satsat på.
Man kan säga att eldsjälen har mycket av sin identitet i det han gör.
Den som är brinnande i Anden har en vision av vad Gud vill göra, men han sätter inte sig själv i centrum, han söker inte position för egen del, han kan ge över åt andra, och han kan avsluta det som haft sin tid. Han har nämligen sin identitet i det han är i Kristus, inte i det han gör!
Evangelisationen och missionen blir alltid präglad av den församling som bedriver den.
Laodicea omvänder människor till den egna församlingen, binder dem till sig själva. Man vet inte ens vad det innebär att trolova människor med Kristus, eftersom man inte har någon egen erfarenhet av det. Evangelisation blir lika med att skaffa fler medlemmar.
Något verkligt evangelium har man inte att gå ut med, eftersom man själv har kastat det överbord.
Kvantitet blir viktigare än kvalitet, Laodicea välkomnar medlemmar utan att desto mer bry sig om någon personlig tro eller omvändelse. Det viktiga är att de ekonomiska förutsättningarna för verksamhetens fortsatta bedrivande upprätthålls.
Herren säger om Laodicea att de är ljumma. Andlig ljumhet kan definieras genom jämförelse med det största budet, alltså att vi ska älska Gud över allt, och vår nästa som oss själva.
I Laodicea finns det andra saker som blivit viktigare än Gud, och i Laodicea är ser man sig själv som viktigare än sin nästa.
Därmed har människorna där blivit halvvägs i relationen både till Gud och nästan.
Utvecklingen mot Laodiceas tillstånd börjar när sättet hur vi ser på Fadern, Sonen, Anden, och Ordet börjar förändras.
Det är på de sakerna, Guds person och Guds ord, som fienden skjuter in sig, för kan han få en glidning till stånd där, då har vi snart inget evangelium kvar, varken att leva i eller att gå ut med, istället har vi blivit något som Herren knackar på dörren till och försöker nå fram till en sista gång, innan sista gränsen är passerad och inget/ ingen längre finns kvar att rädda.
Jag försökte hålla det här inlägget så kort som möjligt. I ”molnet” uppe till höger finns några relaterade artiklar under ”Ljumhet”, sådana där jag har behandlat laodiceaproblematiken från fler synvinklar, om någon är intresserad!
Till den listan vill jag också lägga till den inledning jag skrev, när jag i tiden började granska Bibel 2000, ”Förord och innehåll”
Att en bibelöversättning, som är tillkommen på de grunder och med de intentioner som Bibel 2000 är gjord, har kunnat vinna allmänt accepterande i den den svenskspråkiga kristenheten, och rentav upphöjas till enda godkända officiella svenska översättning i Finlands evangelisk-lutherska kyrka, det är ett tecken så tydligt som något på hur totalt laodicea-anden redan har tagit över!