Det har hänt rätt ofta, att människor har tagit kontakt och velat be över och fundera på vad de kan tänkas ha för kallelse. När jag då har gett bollen tillbaka, och frågat vad de själva har för tankar och aningar om saken, har under årens lopp ett och samma mönster börjat framträda allt tydligare.
Varenda en, utan undantag, har i sitt svar på den frågan självklart kopplat ihop ordet ”kallelse” med något de ska göra!
Man undrar om man är kallad till missionär, eller till präst, eller diakonissa, eller pastor, eller evangelist, eller biståndsarbetare, eller Israelvolontär – fyll i vad ni vill på den streckade linjen…………………………
Den gemensamma nämnaren är ändå densamma: Det man tänker på handlar om vad man ska göra!
Och jag tror för min del, att det finns en stor och farlig lucka i hela det här tänkesättet.
Visst handlar kallelse också om att vara kallad till tjänst på olika sätt, men det finns en mer grundläggande nivå i detta med kallelse, och utan den grunden blir tjänsten lätt till prestation och självförverkligande!
Den första kallelse Jesus ger är kallelsen att vara människofiskare, brukar vi säga.
Han säger ju ”Följ mig, så ska jag göra er till människofiskare!”
Stopp ett tag! Vad är det han säger? Jo, första kallelsen är att följa Honom!
Direkt han har gett den kallelsen, ger han också ett löfte!
”Jag ska göra er till människofiskare”, säger Han!
Då blir det ju spännande att se hur detta förverkligas!
Hur går Herren tillväga, när Han gör människofiskare av en människa?
Jag tycker mig se i Skriften, att det sker genom att Herren fortsätter att ge oss olika kallelser, som alla har det gemensamt, att de handlar om det, som Han gör, mer än om det, som vi gör!
Vi kan börja från kallelsen i Matt 11, där Jesus säger ”Kom till mig, ni alla som arbetar och bär på tunga bördor, så ska jag ge er vila!”
Detta är första steget till att bli en människofiskare, att ta emot Jesu kallelse till vila, till att lägga av sina bördor och lära av Honom, och så finna ro för sin själ.
Den fiskare, som rusar fram och tillbaka längs stranden, eller som plaskar och ror frenetiskt än hit, än dit, lyckas inte åstadkomma mycket mer än att skrämma bort fisken…
Ibland – inte ofta – har jag mött människor, som formligen utstrålat harmoni och vila.
Det har varit som att komma till en oas i öknen att få tillbringa en stund i deras sällskap.
De har inte varit jagade av dåligt samvete, inte uppfyllda av sin egen och sina projekts viktighet, inte fulla av metoder och konster och knep hur man ska få arbetet att gå framåt, inte haft bråttom att lägga ut texten om hur de brinner för det ena eller det andra. De har vilat i Gud!
Och människor trivs och mår bra i deras sällskap. Ibland kan någon rentav ”nappa”, och vilja veta mer om den tro, som den andre mår så uppenbart bra av!
Den första kallelsen, den som är grund för alla andra kallelser, är alltså kallelsen till vila!