Att tolka poetiskt tal har alltid sina sidor, en sån här formulering ger utrymme för tolkning, minst sagt!

Vad kan det här handla om?

Nå, sammanhanget handlar ju om den nära relationen mellan bruden och brudgummen, så man kan väl utgå från att handlar om något som förstör relationer.

Där finns det mycket att tänka på, naturligtvis, och idag tänker jag på svek och otrohet.

”Vad är en avgud för något, egentligen?”

Den frågan har jag fått vid några tillfällen – Bibeln har ju en hel del att säga om både stora och små avgudar, och Gud säger att vi inte ska ha några andra gudar vid sidan av Honom, så det är väl bara naturligt att kristna människor undrar över det här då och då.

Vad är en avgud? Hur ska man känna igen dem?

Jag har mer och mer börjat tro att det är de små avgudarna som är farligast. Husgudarna, om man så vill.

Det här handlar om sånt, som man har så nära inpå sig, att man inte ser dem för vad de är längre!

Man ser inte rävsvansen, märker inte, att detta är något som stör och hindrar mina relationer, till både Gud och människor.

Det är ofta sådant, som man umgås med varenda dag, och ser som en självklar del av sitt dagliga liv.

Det handlar om sådant, som ständigt påverkar en , ständigt tar tid och uppmärksamhet, ständigt förvrider ens känsla för vad som är mer och mindre viktigt här i livet.

När de växer till sig litet, börjar de kräva förkörsrätt i ens liv, ständigt försöka ta sig in på den plats, där de får möjlighet att stjäla den tid man skulle ha att ägna sig åt Gud, sina närmaste, och sin nästa på ett sätt, som är till ära för Gud och välsignelse för medmänniskan.

Det är de små husgudarna,  de små rävarna, som banar väg för de större, mer synliga avgudarna, sådana som man redan kan beskriva som vargar. Detta sker genom att människan en bit i taget blir mer och mer självupptagen, mer och mer fokuserad på egna önskningar och begär, och mindre och mindre nogräknad vad beträffar hur man tillfredsställer dessa.

De får Guds barn att bli ljumma, att somna in i den andliga sömnen, att komma på glid bort från Herren, medan man fortfarande själv tror att allt är som det ska vara.

De värmer upp vattnet i grytan så sakteliga, så att grodan inte begriper att det är fara på färde och hoppar ut i tid.

Ibland tror vi att den onde och hans hantlangare bara vill ställa till med sånt, som vi uppfattar som obehagligt, i våra liv, vilket är en totalt falsk tro.

Själafienden vill ofta att vi ska ha det bekvämt och bra och lyxigt och njutningsfullt och trevligt på alla sätt – förutsatt att detta på lång sikt tjänar hans slutliga syfte! Vad det gäller den västerländska kristenheten är detta för tillfället hans huvudstrategi.

Otränade, försoffade kristna, som genom de små rävarnas verksamhet har blivit tämligen främmande för den Gud de tror på, blir sedan lätta offer när taktiken ändrar, och det plötsligt blir dåliga tider, hårda tag, och kanske rentav förföljelse!

De små sveken, den lilla otroheten, de leder in i den situation, som profeten Daniel beskriver i Dan 11:32.

”De som har kränkt förbundet, ska han med smickrande ord locka till avfall”

I samma vers finns också ett löfte till dem, som har fångat sina rävar:

”de av folket, som känner sin Gud, ska stå fasta och hålla ut!”

När vi hör det här, får vi lätt för oss att det, som Jesus här uppmanar till, är något i stil med att vi riktigt ska vältra oss i elände, och bli så självutplånande ursäkta-nu-att-jag-finns-till-personer som det bara är möjligt.

Men tänk om detta, att lära sig att säga nej till sig själv,  i själva verkat är vägen till att befrias från sådant vi mår bäst av att vara av med?

Tänk om det, som Herren vill att vi ska ta avstånd från, handlar om sådant som försöker få makt över oss, som vis första påseende kan verka nog så frestande, men som sedan leder till ofrihet, illamående, förvrängd självbild, förkrympt gudsbild och sådant elände?

Då kommer ju uppmaningen att säga nej till oss själva i ett helt nytt ljus!

Det är lätt hänt att man går och gömmer sig med sin rädsla, sina mindervärdeskänslor och sin känsla av misslyckande, och i det längsta försöker låtsas som om allt är som det ska vara.

Detta leder förstås inte till att någonting förändras.

Har Bibeln något att säga om det här? Har korset något att säga om det här? Kan det finnas frihet i att säga nej till sig själv?

Vi ska titta litet närmare på en känd biblisk gestalt, som började från att vara tämligen nertryckt i stövelskaften, och på hur det gick till när Herren gjorde honom fri!

Berättelsen om Gideon börjar i Domarbokens sjätte kapitel, och där kliver vi rakt in i en tid av nederlag för Israel. De förtrycktes av en grupp folkstammar som kallades midjaniter, och det hade blivit så illa att de inte ens fick behålla mat att äta längre.

Folket var nedtryckt, deprimerat och alla var rädda, alltför rädda för att ens tänka på motstånd.

När midjaniterna kom, gick alla och gömde sig i grottor och hålor i bergen.

Det här är bilden av ett gudsfolk på defensiven, ett folk som tar ett steg bakåt varje gång fienden tar ett steg framåt, det är den situationen, som målas upp för oss i början av Domarboken 6.

Det är inte svårt att dra vissa paralleller till dagsläget i den nordiska kristenheten!

Gideon är lika nedtryckt som alla andra, han sitter nere i ett hål i marken för att inte synas, och försöker tröska ur några veteax, när Herrens ängel kommer på besök.

Vetet skulle normalt ha tröskats ur uppe på tröskplatsen, i den friska vinden där agnarna blåste bort, men där kunde ju någon fiende få syn på honom, så han hade krupit ner i vinpressen i stället.

Guds första tilltal till honom är perfekt designat för att provocera fram allt hans mindervärde och självförakt. ”Herren är med dig, du tappre stridsman”

Då väller det fram ur Gideon hur eländigt allt är, hur obetydlig han själv är, hur oansenlig hans släkt är, hur övergivna av Gud israeliterna är.

 Detta är det första han ska lära sig att säga nej till, den falska självbild och den förvrängda gudsbild som midjaniterna klistrat på honom!

Alla är vi drabbade av ”midjaniter” av något slag.

Alla former av mobbning, allt förakt vi möter, all förkastelse, alla felaktiga, nedsättande uttalanden om oss själva som vi får höra – det är exempel på midjaniterna i vårt liv.

Kanske man fått höra från det man var liten, att man är dum, lat, feg, ful, har tummen mitt i handen, att det aldrig kommer att bli något av en, och så har man småningom börjat tänka om sig själv, att det nog säkert är sån man egentligen är. Så har den lögn som uttalats över en liksom blivit en del av en själv!

Psykologerna talar om ”internalisering”.

Bibeln kallar det ”att mättas av förakt”.

Då behöver vi säga nej till de påmålade tankarna och känslorna för att kunna börja bejaka Guds tilltal, ta till oss vad Skriften säger om dem som följer Jesus!

När Guds Ord i Efesierbrevet säger oss att vi är utvalda av Gud innan jordens grund blev lagd till att bli Hans barn, att vara välsignade med all den himmelska världens andliga välsignelser, 1:3-5, att vi är skapade till goda gärningar som Gud har förutberett för att vi ska vandra i dem, 2:10, och att vi till vår invärtes människa är skapade till likhet med Gud i sanningens rättfärdighet och helighet, 4:24, då är detta samma slags Guds tilltal, som när Gideon får höra att han i verkligheten, oavsett vad han för tillfället tänker om sig själv, är en tapper stridsman!

Gideon bejakar Guds tilltal, han bygger ett altare åt Herren, vilket är lika med att säga att han vill ha Herren som sin Gud. Han säger alltså nej till den gudsbild, som har fått honom att tro, att Gud inte vill varken honom eller Israel något gott. och då får han veta vad han härnäst ska säga nej till.

”Riv ner och hugg sönder avgudabilderna”, säger Herren.

Det blir lätt så, att man skaffar sig avgudar, eller åtminstone låter bli att reagera på de avgudar som finns i ens omgivning, när man är rädd och modet sviker.

Någon slags krycka tycker vi oss behöva, när självkänslan är i botten!

Det kan vara sprit, eller ett överdrivet samlande av pengar eller ägodelar och gilla-markeringar på Facebook, eller ett sjukligt bodybuildande, eller kanske att man knyter sig så totalt till en stark andlig ledare, att man i princip utplånar sig själv.

Men när Jesus säger att vi ska säga nej till oss själva, menar han inte att vi ska utplåna oss själva!

Han vill göra oss hela och starka och fria, inte att vi ska bli viljelösa slavar!

I Gideons familj var det pengar och egendom som blivit kryckan. Trots det yttre förtrycket hade Gideon tio tjänare, Dom 6:27, så riktigt utblottad var han inte!

Att riva ner Baals altare var detsamma som att ta avstånd från tillbedjan av ”Ägandets herre”.

Gideon uttalar ett stort nej till avguden i sin familj och i sitt eget liv när han gör det här!

Vi ser att Gideon går från förlamning och osäkerhet till en allt större frihet och handlingskraft, vartefter han börjar säga nej till det felaktiga och bejaka sanningen!

Nu kommer Herrens Ande över Gideon, och han blåser i basunen och kallar samman folket till strid.

Och det märkliga är att folket kommer!

För en dag sedan satt de alla och gömde sig och darrade av rädsla bara någon sade ”midjaniterna kommer”, nu samlas de till strid! Varför avfärdar de inte Gideon som en sinnesförvirrad fanatiker?

Helt plötsligt säger tiotusentals människor nej till ”inte kan vi, inte duger vi” – lögnen och gör sig stridsberedda! Och de gör det därför att nu finns där en man som har Guds auktoritet i sitt ledarskap, en som har fått lära sig att säga nej och ja på rätt ställe och till rätt saker!

Vid det här laget har Gideon redan fått och sett så mycket av Herren, att en ny frestelse gör sig påmind, som han behöver säga nej till, nämligen frestelsen att försöka låtsas som om det redan hänt mer med honom, än vad det i verkligheten har gjort!

Den frestelsen får vi också lov att säga nej till!

Kraften fullkomnas i svaghet, inte i vår låtsasstyrka!

Gideon är fortfarande litet osäker, och är klok nog att öppet erkänna det inför Gud. Han vill lägga ut ull åt Herren, för att få ytterligare bekräftelse, och det får han!

Ibland har jag hört sägas att det här var fel av Gideon, att han bara borde ha gått på det ord från Herren han redan hade, men jag håller inte med.

Att vara sann och ärlig är inte fel! Att låtsas,  och att hålla upp en fin  fasad, det hör däremot hemma på lögnens område. Sånt behöver vi definitivt säga nej till!

Sedan samlar han då en befrielsearme, och det går som sagt över förväntan.

32000 man får han med sig, och på samma gång får han en ny sak att säga nej till.

Det är ju så med oss människor, att vi känner oss säkra och väl till mods när vi har många på vår sida – eller när vi är på den sida där de flesta andra också är.

Det här kan bli en fälla för oss den dag, när majoriteten är på väg åt fel håll!

Sen kan vi också frestas att börja lita på mänskliga antal och resurser i stället för att lita på Gud och ge honom äran.

Alltså får Gideon order att minska på krigarskaran.

Först får alla som är rädda lov att gå hem, och då sticker 22000 iväg.

I förbifarten får vi här lära oss att Gud inte jagar ut människor i striden om de helst inte alls vill gå! Människor ska inte tvingas göra sånt de mår dåligt av genom att bli utsatta för grupptryck och andra slags påtryckningar!

Efter att de 22000 gått är fortfarande för många kvar i hären, och Gideon måste säga nej till antalets trygghet ännu en gång!

Det görs ännu ett urval, och bara de mest vaksamma och stridsdugliga klarar sig genom det nålsögat.

I krig på den här tiden, liksom också nu, var det av yttersta vikt att behärska höjderna.

Att ta hela armén på en gång ner i en dalgång till vattnet var militär dårskap.

Det här var en situation som krävde yttersta vaksamhet!

Den, som står på händer och knän med näsan i vattnet, vet inget om vad som händer i omgivningen – det vet däremot den, som tar upp vatten med handen!

300 man klarade vaksamhetstestet, och nu är antalet lämpligt för att Gud ska få hela äran för segern…

Och Gideon får lära sig att säga nej till sig själv på en av de svåraste punkterna.

Han måste åsidosätta vanligt sunt förnuft och ekonomiskt tänkande, och bara göra som Herren säger rakt av. Han och hans män måste alltså slå sönder trehundra krukor till ingen nytta.

De kunde ju lika gärna bara ha dragit ut facklorna ur krukorna!

Varför slå sönder värdefullt husgeråd?

Genom att Gideon här säger nej till sig själv och lyder Gud får vi en tydlig bild på vad Paulus menar när han i 2 Kor 4:7 säger att vi har frälsningens och gudslivets skatt i lerkärl!

Vi måste krossas, vårt hårda skal, vår egen önskan att var självständiga och oberoende av Gud, att få gå våra egna vägar i stället för hans, det måste brytas och krossas, innan elden Gud har lagt i oss kan lysa för människorna på ett sådant sätt, att de prisar Gud på den dag han söker dem!

Annars kommer vi att vifta med våra facklor på ett sånt sätt, att det är vi själva som syns.

Det här med fin fasad, snygg glasyr och vackra dekorationer på lerkärlet, är en av de kryckor vi tar till när osäkerheten och mindervärdet gnager på insidan.

Att säga nej till det kan verkligen kännas som att ”korsfästa sitt kött”.

Sedan, när segern är vunnen får Gideon säga nej en gång till.

Då kommer nämligen allihop travande och vill göra honom till kung över Israel!

Jag tycker det är fantastiskt att Gideon här klarar av att säga nej till sig själv, och den önskan att vara någon och betyda något, som alla bär på i större eller mindre utsträckning. Att säga nej till makt är att säga ja till att följa Jesus!

Tyvärr kom till och med denne föredömlige nejsägare till slut till korta, men kanske vi kan lära oss något också av det. 

Han klarade inte av att säga nej till guldets frestelse.

Han såg till så att han själv fick det dyrbaraste av krigsbytet.

Att ta betalt för det Gud gör, det är den sämsta tänkbara idé vi kan komma på.

Elisas tjänare Gehasi försökte sig på det, 2 Kon 5, och han fick överta Naamans spetälska på samma gång.

Gideon försöker sig på det, och det leder till att han blir en avgudadyrkare.

Vi kan inte tjäna både Gud och Mammon.

Att säga ja till den ene betyder att man säger nej till den andre.

Gideon föll på den här punkten, och den som menar sig stå må se till så att inte också han faller!

Att säga nej till sig själv ifråga om de här sakerna kan vara smärtsamt nog – ordet om att ta sitt kors på sig pekar inte på någon alltigenom behaglig resa – men den som är villig att gå på den vägen kommer inte att gå miste om sin lön!

Vi är kallade till frihet, och den friheten kommer till många delar just genom att säga nej till sig själv!

Och, javisst kan jag berätta vad jag tänker om saken!
Jag var till Toronto en vecka då när det begav sig på 90-talet – min dåvarande arbetsgivare sände dit mig med betald resa för att jag skulle kolla läget på ort och ställe, och om möjligt ta med mig litet friska vindar hem.
Det jag där på stället och sedan också efteråt var med om var en tämligen märklig historia, som småningom föranledde mig att fundera och forska litet mer i det hela.

Det började nämligen mycket riktigt hända en hel del övernaturliga och märkliga saker i mina möten när jag kom hem från Toronto, men jag fick en stigande känsla av att något inte stämde, trots alla hallelujan och alla manifestationer.
Det hände inget verkligt, inget riktigt, inget som jag skulle ha kunnat konstatera förde människor närmare Jesus eller till en större andlig mognad. Det var mest bara en massa saker som visserligen var tämligen iögonenfallande, men inget mer.
Så till slut gick jag på knä och avsade mig i Jesu namn allt övernaturligt som inte var av Gud. Efter det försvann typ 90% av övernaturligheterna ur mina möten. Så tydligen var det mesta inte av Guds Ande.

OK, om det inte var av Gud, vad var det då? Det var nästa fråga.
På den vägen kom jag på två spår, dels fick jag tag på en bok av Watchman Nee, som hette ”Sielun piilevä voima”, dels kom jag underfund med att att människor som hängav sig åt hinduismens ormkraft, det vi känner under namnet kundalini, ofta manifesterar på samma sätt som folket gjorde under påverkan av toronto-anden. Ryckningar, spasmer, djurläten, osv.

Jaha, här hade jag då en andemakt som öppet gick under namnet den vita ormen, eller den vita draken, som enligt uppgift var smittsam på så sätt att den som hade den kraften aktiv inom sig också kunde aktivera den i andra – eller om man uttryckte det på annat sätt, kunde överföra den ande de själva hade till andra.

Såg man det från Watchman Nees synvinkel kunde det också handla om att frigöra människans egna slumrande resurser, själskrafter som vi inte har någon självklar tillgång till efter syndafallet, men som vi ändå under vissa omständigheter kan utnyttja till någon del.

Det ena uteslöt i och för sig inte det andra – djävulen och köttet har alltid haft gott samarbete!
Nu drog jag öronen åt mig rätt ordentligt. Det här var alldeles för likt det jag sett i Toronto för att jag skulle ha någon frid alls med det.
Men det galna med det hela var att det låg så nära det äkta!
Jag hade ju varit med i karismatiska sammanhang i femton år och mer innan jag kom i kontakt med Toronto!
Jag hade sett människor ”falla i fröjd” och skratta tills de grät i välsignade möten långt innan jag eller någon annan ens hört talas om nån Torontovälsignelse!
Och eftersom det, som jag redan förut var bekant med, också fanns i Toronto, insåg jag inte först att detta, som jag nu såg, gick längre än något jag förr varit med om, längre på så sätt att det gick bort från biblisk grund!

I efterhand har jag kommit fram till att där var både den helige Ande och andra andar i verksamhet.
Så är det ju i alla möten – Satan var närvarande när Jesus o lärjungarna firade den första nattvarden, och så har det fortsatt. Därför uppmanas vi också att pröva allt och sålla bort smörjan.

I karismatiska sammanhang har vi varit enormt dåliga på att pröva saker – har det varit övernaturligt har alla varit nöjda, källan har varit mindre viktig. Resultatet blir det Bibeln säger: litet surdeg syrar hela degen.
Mycket riktigt, när torontovälsignelsen spreds över världen blev vattnet grumligare ju längre från källan det kom. De osunda tendenserna tog över mer och mer.
Det som kallades toronto här i Finland hade inte stora likheter med det jag såg i Toronto.
Här var det bara twist and shout för hela slanten.
I Toronto sade de åtminstone i varje möte till folket ”focus on Jesus, not on the manifestations”.
Här var det totalfokus på manifestationerna.

Så, ja, jag är övertygad om att främmande andar har kommit in via det här.
Och ja, jag tror att kundalinimakten är en av dem.
Och jag tror att människor i sin önskan att det ska ”hända något” i kyrkan har kastat befallningen att pröva allt överbord, och att därigenom dörrens ställts vidöppen för att galenskapen bara ska växa.

Och jag såg min tanke bevisas i Lakelandväckelsen och Todd Bentleys person för något år sedan.
Utan den grund som lades via Toronto har jag svårt att tro att gamla kristna skulle ha vallfärdat till det dårhuset och svalt spiksoppan som där serverades med hull och hår så som de faktiskt gjorde.
Vad jag ser framöver är att det kommer att gå längre och längre – och att de som inser att det här går åt skogen kommer att betraktas som allmänt andligen bakom flötet.
Jag väntar mig en tilltagande laglöshet bland de karismatiskt inriktade troende, där helgelse och gudsfruktan sätts på undantag till förmån för diverse andliga upplevelser – eller åtminstone jakten på sådana.
Det är nu i varje fall vad Bibeln säger kommer att ske i de yttersta tiderna.
Har du – eller någon annan – följdfrågor, så svarar jag så gott jag kan.

Så säger Jesus – bland annat – i sin stora profetia i Lukas 21.

Störtvågor orsakade av jordbävningar, vulkanutbrott, eller jordskred har alltid förekommit.

I princip alla världshav har drabbats, även om Stillahavsregionen brukar lyftas fram som ett speciellt utsatt område. Medelhavet är speciellt utsatt, trots att det är relativt litet inträffar 10% av världens tsunamis just i Medelhavet! Bara på de senaste sjuttio åren har två tsunamins med en våghöjd på tjugo meter rapporterats från Grekland, den ena 1956, den andra 1965. Tack vara den höga, bergiga kusten blev dock förlusterna i människoliv relativt små.

Den vi nu just har bevittnat i Japan var alltså inget ovanligt fenomen, den var inte ens någon av de största, det som gjorde den så förödande var att den slog till mot ett låglänt, tättbebyggt kustområde, där den kunde sprida sig långa vägar inåt land utan att hindras av några åsar eller berg.

De flesta fenomen i den synliga världen har något slags osynlig motsvarighet.

Hur skulle en andlig tsunami kunna tänkas se ut?

Vi har haft en del fenomen, som man kanske skulle kunna beskriva på det sättet!

Beskrivningen är alltså en slags andlig flodvåg, som sprider förödelse och död där den drar fram.

En sådan kom på sjuttonhundratalet, med en så kallade upplysningstiden, och gick vidare som en störtflod in i den kristna världen via den framväxande liberalteologin.

Man skulle kanske kunna kalla detta en kulturell jordbävning i förkastningszonen mellan gammal skapelse- och gudstro och ny ateism och utvecklingslära?

En annan kom med nittonhundratalets film- och musikindustri.

Genom den kulturella jordbävningen vällde nämligen idoldyrkans, människodyrkans, tsunami in över världen, med oöverskådliga skadeverkningar som följd.

I spåren på den har dammluckorna till en formlig översvämning av översexualisering av samhället öppnats, en tredje flodvåg av smuts som förstört och förvridit sinnena och känslolivet hos en hel generation, och nu snart två generationer västerlänningar.

Och alla dessa vågor, och flera därtill, har samverkat till en alltmer tilltagande gudlöshet.

Vilket gör det lätt att se varifrån de har sitt ursprung.

Underjordiskt är det, precis som de naturliga jordbävningsvågornas…

Vad har orsakat mänskligheten större och mer bestående skada, den sortens tsunani som de senaste dagarnas rubriker handlat om, eller den andliga varianten, den som inte får några rubriker desto mer?

Japanerna är ett segt och stoiskt folk. De kommer att gripa sig verket an, röja bort bråten och bygga upp sitt land på nytt. De ser förödelsen, de ser att något måste göras åt eländet, och de kommer att göra det, med blod, svett och tårar om så krävs, som Churchill uttryckte det på sin tid.

Men hur är det med kristenheten och följderna av de andliga flodvågorna?

Det tycks mig som om vi många gånger hellre bor kvar i en hög av bråte och ruiner än tar några krafttag för att röja upp.

Kanske japanerna har ett exempel, ett föredöme att ge oss?

Kung Ahab och hans drottning Isebel representerar det världsliga ledarskapet, alltså det maktutövande ledarskap, som ”låter folket känna sin myndighet”, och som också vill göra ”den religiösa sektorn” till en del av samhällsapparaten.

Baalsprofeterna står för ett andligt ledarskap, som kompromissat bort det, som inte kan skiljas från en tillbedjan i ande och sanning, alltså heligheten och renheten, och börjat försöka ta genvägen förbi omvändelsen i sin ”andlighet”. Därmed har de upphört att vara ett andligt ledarskap, samt övergått till att vara ett religiöst dito – i det här fallet också ett ledarskap, som företräder ren avgudadyrkan!

Som följd av detta åtnjuter de den världsliga maktens stöd.

 Elia finns där som modell för en äkta andlig ledare. Han älskar Gud och sitt folk tillräckligt högt för att vara villig att riskera sitt liv för att föra fram Guds budskap utan kompromisser och utslätningar. Han tjänar, han har ingen maktapparat bakom sig, och han söker inga genvägar till Gud!

Det blir, så vitt jag kan se, alltid så, att när det andliga ledarskapet blir ett avfallet sådant, då kommer i allmänhet också något av det världsliga ledarskapets principer in. I stället för herdar som tjänar och bär de människor eller församlingar de fått i sin vård, får vi antingen församlingspampar som styr och ställer, bestämmer och kommenderar, mer angelägna om egen position och prestige än om att Guds vilja ska ske, eller också får vi människor i ledarställning, som försöker vara så många som möjligt till lags.

Ingetdera leder till att Guds vilja sker.

Rekommendationerna från 1 Petr 5:2-3 gäller fortfarande som grundstadga för allt andligt ledarskap.

Först kommer varningen för att sträva efter egen vinning, alltså Baalsdyrkan, sedan kommer uppmaningen att inte uppträda som herrar över församlingarna.

Elias samtida religiösa ledarskap – något andligt ledarskap var de alltså inte – uppehöll en omfattande verksamhetsapparat. Där ordnades gudstjänster av olika slag, offer, processioner, häftiga möten (orgier) och så vidare. De var i majoritet, de hade folket med sig, och de hade den världsliga makten med sig.

För en ensam man förefaller det vara en nästan hopplös uppgift att göra sig gällande mot ett så kompakt etablissemang!

Men det finns en enkel genialitet i Elias sätt att tackla dem, som närmast för tankarna till en del av Jesu diskussioner med de skriftlärda och fariseerna!

Han börjar inte diskutera verksamhetsformer, liturgier eller andra yttre sätt att utforma gudstillbedjan. Han går rakt på kärnfrågan i stället: Producerar verksamheten det den är tänkt att producera, alltså lärjungar som gör lärjungar? Eller är den en evighetsmaskin som bara rullar på, utan att ge ifrån sig något annat än olika variationer på temat självupprepning?

Kommer det någon annan eld än den, som man själv försöker tända?

Vi har alltför lätt att börja diskutera de yttre formerna, och fastna i ändlösa och gagnlösa diskussioner om huruvida det är andligt eller oandligt att ha en handbok eller inte, sjunga lovsångskörer eller inte, ha förbön med handpåläggning eller inte, om våra gudstjänster blir bättre om vi ändrar på liturgi och mässmelodier eller inte.

Men den enda väsentliga frågan är, nu som då: Svarar Gud med eld? Finns det ett iståndsatt altare? Finns det en omvändelse? Finns det något elden kan falla på?

Svaret på den frågan har inte så mycket att göra med våra metoder som med våra hjärtan!

Det här var det sista Elias samtida religiösa ledare ville höra och erkänna. Istället visar de upp den tjurskalliga attityd som tyvärr fortsättningsvis är alltför vanlig också idag, den som kan beskrivas så här: ”Det ska gå i alla fall”!

 ”Då tog baalsprofeterna sin tjur och redde till den, sen åkallade de Baals namn från morgonen till mitt i dan och ropade: ”Baal, svara oss”. Men inte ett ljud hördes och ingen svarade. Och de fortsatte att halta runt altaret som de hade gjort.

När det blev middag retades Elia med dem och sa till dem att ropa högre, för visst är han en gud, men han tänker väl på något viktigt, eller kanske han är på resa, möjligen har han gått på dass, eller kanske han sover, men höj volymen litet till så ska han väl vakna!

Då ropade de ännu högre, och skar sig med svärd och spjut som de brukade, så att blodet rann. På eftermiddagen greps de av religiös extas och fortsatte ända framemot sextiden. Men inte ett ljud hördes, ingen svarade och ingen tycktes bry sig om dem.”

”Det SKA gå, bara vi dansar tillräckligt länge, och ropar tillräckligt högt, bara vi slår huvudet i väggen tillräckligt många gånger på tillräckligt många olika sätt!”

Men det gick inte då, och det går inte nu.

Många av oss är sargade invärtes som av svärd och spjut, sårade av att ha varit med där mötestrycket ökats med psykologiska knep, där man känt kravet över sig att vara och bete sig på ett visst sätt, där receptet varit ”du ska tro mer, lovsjunga mer, be mer, läsa bibeln mer – ”det  SKA gå!”

Några av er, som läser det här, har kanske varit med på mötestillställningar, där stämningen piskats upp till religiös extas, där du har ryckts med till att göra sådant du mått dåligt av efteråt, och känt dig sårad invärtes av mindervärde, självförakt, sårad av att ha blivit påtvingad en bild av en Gud som kräver i stället för att ge.

Så blir människor slagna av religionens ledarskap, som antingen försökt få elden att falla utan att själva någonsin ha omvänt sig, eller också är helt nöjda med att den religiösa verksamhetsapparaten rullar på, och ser elden som något störande, okontrollerbart och allmänt icke önskvärt, och sedan med skrämsel, hot och manipulationer bibringar sina församlingar samma uppfattningar, precis i enlighet med hur Paulus avbildar sin tids falska profeter i Galaterbrevet: ” De försöker avskilja er från andra för att ni med desto större iver ska hålla er till dem…”

Elias motiv var enkelt, precis som hans sätt att tackla sin samtid var enkelt.

Han gjorde det han gjorde därför att han älskade Gud tillräckligt mycket för att lyda honom!

Han hade inget att vinna på sitt handlingssätt.

Misslyckades han kunde han se fram emot att bli nackad av Ahab, lyckades han skulle Isebel hålla i yxan.

Det var inte kärlek till Israels folk som drev honom, då skulle han ha sökt genvägar i stället för att låta det vara torka i åratal.

Det var inte omsorg om hans andliga status i människors ögon, då skulle han ha ätit vid Isebels bord, han också, tillsammans med alla de hundratals religiösa ledarna, som satt där vid världens köttgrytor.

Det var inte ens vrede över folkets avfällighet, som var hans primära drivkraft, då skulle han ha låtit torkan fortsätta!

Det som drev och motiverade honom var att han älskade Gud mer än något annat – och mer än någon annan i sin samtid, och därför hade Gud en kanal för sin kärlek till det avfälliga Israel.

Detta är det verkliga andliga ledarskapets kallelse, uppgift och kännetecken:

Att kanalisera Guds kärlek till folket, och att röja undan det, som hindrar den från att nå fram!

Den kallelsen innebär att våga vara obekväm när Gud så vill.

Att våga gå omvändelsens väg i stället för begärelsens genvägar.

Att bygga upp Guds nedrivna altare genom själv ställa sitt liv under Guds ord och vilja, och lära andra att göra det samma, i enlighet med missionsbefallningens anvisning om att inte bara göra folken till lärjungar utan också gå vidare, in i arbetet med att göra lärjungarna till folk, Guds folk!

Det finns äkta eld, och det finns främmande.

Den äkta elden kännetecknas av att de, som bär den, blir vittnen för Kristus i ord och liv.

Den kännetecknas av att de andliga nådegåvorna finns och fungerar till församlingens uppbyggelse.

Den kännetecknas av att Andens frukt, Kristi karaktär, växer fram i de troendes liv.

Den överbevisar om synd, rättfärdighet och dom, och för sålunda fram till antingen omvändelse – eller förhärdelse.

”Pröva er själva, rannsaka er”, säger Skriften.

Det får jag göra, det får vi alla göra.

Vad är det för eld som brinner ibland oss, vad är det för eld som brinner i oss?

Det kan gå så tokigt att vi avvisar den äkta elden, därför att vi redan har ett surrogat som vi är vana vid och tar för självklart.

Så gick det för trons fader själv, Abraham.

När Gud kom och ville ge honom löftessonen, Isak, då svarade han ”Nej, måtte allenast Ismael få leva inför dig!”.

Det är inte lätt att ”driva ut tjänstekvinnans son”, inte om man tillåtit sig att fästa sig alltför mycket vid honom, men det är nödvändigt, om Guds eld ska brinna!

”Tjänstekvinnans son” kan se ut på fler än ett sätt. Det kan också handla om den slags religiösa verksamhet, som har format sig till en evighetsmaskin av den sort, som går genom samma mönster gång efter gång efter gång, och alla är nöjda med att det snurrar på.

Inte heller där vill man höra några frågor som gäller eld och produktivitet. Men om inte maskinen producerar det den är tänkt att producera, då ska den skrotas!

Församlingen ska producera – föda och fostra – lärjungar, som i sin tur gör och fostrar lärjungar. Gör den inte det, då har berättelsen om Elia på berget Karmel ärende till oss.

”Hur länge vill ni halta på båda fötterna?” Så frågar han Israel.

Hur länge vill ni fortsätta att blunda för att elden inte finns, att maskineriet går på tomgång?

Mycket av det jag har skrivit här  är skrivet i svartvita termer.

Indelningarna är skarpare avgränsade än vad som i verkligheten är fallet, detta för att få något slags klarhet i framställningen.

Det förhåller väl sig så för de allra flesta av oss, att vi då och då haltar litet grann på en fot i taget.

Men frågan till oss alla är: Vartåt orienterar vi oss? Vad vill vi? Vad längtar vi efter?

Svaret på den frågan kanske också är svaret på var du och jag befinner oss om tio år – om vi då är bland dem, som tillber i ande och sanning, som följer Lammet vart det går, eller om vi är med bland dem, som hoppar och dansar runt Baals altare.