Jesus säger i Matt 16:24 att den, som vill följa honom, ska säga nej till sig själv och ta sitt kors på sig.
När vi hör det här, får vi lätt för oss att det, som Jesus här uppmanar till, är något i stil med att vi riktigt ska vältra oss i elände, och bli så självutplånande ursäkta-nu-att-jag-finns-till-personer som det bara är möjligt.
Men tänk om detta, att lära sig att säga nej till sig själv, i själva verkat är vägen till att befrias från sådant vi mår bäst av att vara av med?
Tänk om det, som Herren vill att vi ska ta avstånd från, handlar om sådant som försöker få makt över oss, som vis första påseende kan verka nog så frestande, men som sedan leder till ofrihet, illamående, förvrängd självbild, förkrympt gudsbild och sådant elände?
Då kommer ju uppmaningen att säga nej till oss själva i ett helt nytt ljus!
Det är lätt hänt att man går och gömmer sig med sin rädsla, sina mindervärdeskänslor och sin känsla av misslyckande, och i det längsta försöker låtsas som om allt är som det ska vara.
Detta leder förstås inte till att någonting förändras.
Har Bibeln något att säga om det här? Har korset något att säga om det här? Kan det finnas frihet i att säga nej till sig själv?
Vi ska titta litet närmare på en känd biblisk gestalt, som började från att vara tämligen nertryckt i stövelskaften, och på hur det gick till när Herren gjorde honom fri!
Berättelsen om Gideon börjar i Domarbokens sjätte kapitel, och där kliver vi rakt in i en tid av nederlag för Israel. De förtrycktes av en grupp folkstammar som kallades midjaniter, och det hade blivit så illa att de inte ens fick behålla mat att äta längre.
Folket var nedtryckt, deprimerat och alla var rädda, alltför rädda för att ens tänka på motstånd.
När midjaniterna kom, gick alla och gömde sig i grottor och hålor i bergen.
Det här är bilden av ett gudsfolk på defensiven, ett folk som tar ett steg bakåt varje gång fienden tar ett steg framåt, det är den situationen, som målas upp för oss i början av Domarboken 6.
Det är inte svårt att dra vissa paralleller till dagsläget i den nordiska kristenheten!
Gideon är lika nedtryckt som alla andra, han sitter nere i ett hål i marken för att inte synas, och försöker tröska ur några veteax, när Herrens ängel kommer på besök.
Vetet skulle normalt ha tröskats ur uppe på tröskplatsen, i den friska vinden där agnarna blåste bort, men där kunde ju någon fiende få syn på honom, så han hade krupit ner i vinpressen i stället.
Guds första tilltal till honom är perfekt designat för att provocera fram allt hans mindervärde och självförakt. ”Herren är med dig, du tappre stridsman”
Då väller det fram ur Gideon hur eländigt allt är, hur obetydlig han själv är, hur oansenlig hans släkt är, hur övergivna av Gud israeliterna är.
Detta är det första han ska lära sig att säga nej till, den falska självbild och den förvrängda gudsbild som midjaniterna klistrat på honom!
Alla är vi drabbade av ”midjaniter” av något slag.
Alla former av mobbning, allt förakt vi möter, all förkastelse, alla felaktiga, nedsättande uttalanden om oss själva som vi får höra – det är exempel på midjaniterna i vårt liv.
Kanske man fått höra från det man var liten, att man är dum, lat, feg, ful, har tummen mitt i handen, att det aldrig kommer att bli något av en, och så har man småningom börjat tänka om sig själv, att det nog säkert är sån man egentligen är. Så har den lögn som uttalats över en liksom blivit en del av en själv!
Psykologerna talar om ”internalisering”.
Bibeln kallar det ”att mättas av förakt”.
Då behöver vi säga nej till de påmålade tankarna och känslorna för att kunna börja bejaka Guds tilltal, ta till oss vad Skriften säger om dem som följer Jesus!
När Guds Ord i Efesierbrevet säger oss att vi är utvalda av Gud innan jordens grund blev lagd till att bli Hans barn, att vara välsignade med all den himmelska världens andliga välsignelser, 1:3-5, att vi är skapade till goda gärningar som Gud har förutberett för att vi ska vandra i dem, 2:10, och att vi till vår invärtes människa är skapade till likhet med Gud i sanningens rättfärdighet och helighet, 4:24, då är detta samma slags Guds tilltal, som när Gideon får höra att han i verkligheten, oavsett vad han för tillfället tänker om sig själv, är en tapper stridsman!
Gideon bejakar Guds tilltal, han bygger ett altare åt Herren, vilket är lika med att säga att han vill ha Herren som sin Gud. Han säger alltså nej till den gudsbild, som har fått honom att tro, att Gud inte vill varken honom eller Israel något gott. och då får han veta vad han härnäst ska säga nej till.
”Riv ner och hugg sönder avgudabilderna”, säger Herren.
Det blir lätt så, att man skaffar sig avgudar, eller åtminstone låter bli att reagera på de avgudar som finns i ens omgivning, när man är rädd och modet sviker.
Någon slags krycka tycker vi oss behöva, när självkänslan är i botten!
Det kan vara sprit, eller ett överdrivet samlande av pengar eller ägodelar och gilla-markeringar på Facebook, eller ett sjukligt bodybuildande, eller kanske att man knyter sig så totalt till en stark andlig ledare, att man i princip utplånar sig själv.
Men när Jesus säger att vi ska säga nej till oss själva, menar han inte att vi ska utplåna oss själva!
Han vill göra oss hela och starka och fria, inte att vi ska bli viljelösa slavar!
I Gideons familj var det pengar och egendom som blivit kryckan. Trots det yttre förtrycket hade Gideon tio tjänare, Dom 6:27, så riktigt utblottad var han inte!
Att riva ner Baals altare var detsamma som att ta avstånd från tillbedjan av ”Ägandets herre”.
Gideon uttalar ett stort nej till avguden i sin familj och i sitt eget liv när han gör det här!
Vi ser att Gideon går från förlamning och osäkerhet till en allt större frihet och handlingskraft, vartefter han börjar säga nej till det felaktiga och bejaka sanningen!
Nu kommer Herrens Ande över Gideon, och han blåser i basunen och kallar samman folket till strid.
Och det märkliga är att folket kommer!
För en dag sedan satt de alla och gömde sig och darrade av rädsla bara någon sade ”midjaniterna kommer”, nu samlas de till strid! Varför avfärdar de inte Gideon som en sinnesförvirrad fanatiker?
Helt plötsligt säger tiotusentals människor nej till ”inte kan vi, inte duger vi” – lögnen och gör sig stridsberedda! Och de gör det därför att nu finns där en man som har Guds auktoritet i sitt ledarskap, en som har fått lära sig att säga nej och ja på rätt ställe och till rätt saker!
Vid det här laget har Gideon redan fått och sett så mycket av Herren, att en ny frestelse gör sig påmind, som han behöver säga nej till, nämligen frestelsen att försöka låtsas som om det redan hänt mer med honom, än vad det i verkligheten har gjort!
Den frestelsen får vi också lov att säga nej till!
Kraften fullkomnas i svaghet, inte i vår låtsasstyrka!
Gideon är fortfarande litet osäker, och är klok nog att öppet erkänna det inför Gud. Han vill lägga ut ull åt Herren, för att få ytterligare bekräftelse, och det får han!
Ibland har jag hört sägas att det här var fel av Gideon, att han bara borde ha gått på det ord från Herren han redan hade, men jag håller inte med.
Att vara sann och ärlig är inte fel! Att låtsas, och att hålla upp en fin fasad, det hör däremot hemma på lögnens område. Sånt behöver vi definitivt säga nej till!
Sedan samlar han då en befrielsearme, och det går som sagt över förväntan.
32000 man får han med sig, och på samma gång får han en ny sak att säga nej till.
Det är ju så med oss människor, att vi känner oss säkra och väl till mods när vi har många på vår sida – eller när vi är på den sida där de flesta andra också är.
Det här kan bli en fälla för oss den dag, när majoriteten är på väg åt fel håll!
Sen kan vi också frestas att börja lita på mänskliga antal och resurser i stället för att lita på Gud och ge honom äran.
Alltså får Gideon order att minska på krigarskaran.
Först får alla som är rädda lov att gå hem, och då sticker 22000 iväg.
I förbifarten får vi här lära oss att Gud inte jagar ut människor i striden om de helst inte alls vill gå! Människor ska inte tvingas göra sånt de mår dåligt av genom att bli utsatta för grupptryck och andra slags påtryckningar!
Efter att de 22000 gått är fortfarande för många kvar i hären, och Gideon måste säga nej till antalets trygghet ännu en gång!
Det görs ännu ett urval, och bara de mest vaksamma och stridsdugliga klarar sig genom det nålsögat.
I krig på den här tiden, liksom också nu, var det av yttersta vikt att behärska höjderna.
Att ta hela armén på en gång ner i en dalgång till vattnet var militär dårskap.
Det här var en situation som krävde yttersta vaksamhet!
Den, som står på händer och knän med näsan i vattnet, vet inget om vad som händer i omgivningen – det vet däremot den, som tar upp vatten med handen!
300 man klarade vaksamhetstestet, och nu är antalet lämpligt för att Gud ska få hela äran för segern…
Och Gideon får lära sig att säga nej till sig själv på en av de svåraste punkterna.
Han måste åsidosätta vanligt sunt förnuft och ekonomiskt tänkande, och bara göra som Herren säger rakt av. Han och hans män måste alltså slå sönder trehundra krukor till ingen nytta.
De kunde ju lika gärna bara ha dragit ut facklorna ur krukorna!
Varför slå sönder värdefullt husgeråd?
Genom att Gideon här säger nej till sig själv och lyder Gud får vi en tydlig bild på vad Paulus menar när han i 2 Kor 4:7 säger att vi har frälsningens och gudslivets skatt i lerkärl!
Vi måste krossas, vårt hårda skal, vår egen önskan att var självständiga och oberoende av Gud, att få gå våra egna vägar i stället för hans, det måste brytas och krossas, innan elden Gud har lagt i oss kan lysa för människorna på ett sådant sätt, att de prisar Gud på den dag han söker dem!
Annars kommer vi att vifta med våra facklor på ett sånt sätt, att det är vi själva som syns.
Det här med fin fasad, snygg glasyr och vackra dekorationer på lerkärlet, är en av de kryckor vi tar till när osäkerheten och mindervärdet gnager på insidan.
Att säga nej till det kan verkligen kännas som att ”korsfästa sitt kött”.
Sedan, när segern är vunnen får Gideon säga nej en gång till.
Då kommer nämligen allihop travande och vill göra honom till kung över Israel!
Jag tycker det är fantastiskt att Gideon här klarar av att säga nej till sig själv, och den önskan att vara någon och betyda något, som alla bär på i större eller mindre utsträckning. Att säga nej till makt är att säga ja till att följa Jesus!
Tyvärr kom till och med denne föredömlige nejsägare till slut till korta, men kanske vi kan lära oss något också av det.
Han klarade inte av att säga nej till guldets frestelse.
Han såg till så att han själv fick det dyrbaraste av krigsbytet.
Att ta betalt för det Gud gör, det är den sämsta tänkbara idé vi kan komma på.
Elisas tjänare Gehasi försökte sig på det, 2 Kon 5, och han fick överta Naamans spetälska på samma gång.
Gideon försöker sig på det, och det leder till att han blir en avgudadyrkare.
Vi kan inte tjäna både Gud och Mammon.
Att säga ja till den ene betyder att man säger nej till den andre.
Gideon föll på den här punkten, och den som menar sig stå må se till så att inte också han faller!
Att säga nej till sig själv ifråga om de här sakerna kan vara smärtsamt nog – ordet om att ta sitt kors på sig pekar inte på någon alltigenom behaglig resa – men den som är villig att gå på den vägen kommer inte att gå miste om sin lön!
Vi är kallade till frihet, och den friheten kommer till många delar just genom att säga nej till sig själv!