Jag håller på att studera evangelierna som bäst, och har just suttit och funderat på de ställen, där lärjungarnas upplevelse på förklaringsberget beskrivs.
Berättelsen om det som hände på förklaringsberget, det lärjungarna fick se där, den tilltalar oss. Där blev ju Jesus förvandlad, härlig och strålande, där kom de två verkliga tungviktarna från gamla förbundets tid, Mose och Elia, och visade sig i himmelsk glans för de yrvakna lärjungarna, där kom ”shekina”, molnet av Guds härlighet, svepande ner över dem, och de fick höra Guds egen stämma ge erkännande åt Jesu ställning som Guds Son…
Det här var en härlighet som de närvarande kunde känna igen som härlighet!
Och de blev så begeistrade, Petrus och Jakob och Johannes, att de lämnade in ansökan om bygglov på stubben! De skulle ha velat stanna kvar där i glansen för alltid, långt borta från dalens krävande människor och grälsjuka fariséer.
Men Gud hade tänkt att de skulle få något mycket bättre än det, så det blev inga hyddor byggda på det berget.
Har du någon gång sett barn utan pengar stå vid godishyllan i varuhuset, längtansfullt stirrande på all den härlighet de inte har någon möjlighet att bli delaktiga i? Den situationen hade blivit lärjungarnas öde på förklaringsberget, om de hade fått lov att stanna där. De såg och hörde allt som hände, visst, men de var inte delaktiga. De var bara åskådare.
Härligheten, kraften, skönheten där på berget var något som bara fanns utanför dem!
De skulle vidare till ett annat berg innan de kunde bli delaktiga.
På det berget fanns ingen synlig härlighet. Det sägs om Honom som var huvudperson också där: ”Han hade ingen gestalt eller fägring, när vi såg på Honom kunde hans utseende inte behaga oss.”
Det berget såg Jesus lida, och det såg honom dö.
Det berget såg såren öppnas, där vi skulle ympas in!
Där, och bara där, genom att på detta sätt bli delaktiga i Jesus, genom att i tro ta emot Honom och det han gjorde på Golgata, kan vi få möjlighet att bli delaktiga också i förklaringsbergets härlighet.
Jesus uppmanar oss upprepade gånger att vaka, att hållas andligen vakna. Den vakan innebär delaktighet, både med Jesus, och med andra som vakar. Och den innebär smärta.
Man kan inte vara verkligt delaktig med en annan, och tänka sig att man bara ska dela det roliga, lätta och härliga.
Delar man på djupet, då delar man allt!
Den, som vill vara delaktig med Jesus, får vara beredd att dela allt med honom, lidandet och döden likaväl som uppståndelsen och härligheten!
Det här är inget man bestämmer sig för, det här är något att be om.
De flesta kristna har erfarenhet av hur det är när vi får ett ryck och ska bli ”bättre människor”.
Man hör eller läser om hur viktigt det är att vi ber, läser bibeln, vittnar, tar oss an nödställda, ger tionde, söker Andens gåvor och så vidare ut i det oändliga. Och när man bestämt sig för att ta itu med sitt böneliv och sitt offrande, eller sitt bibbelläsande, eller sina diakonala insatser, eller något av allt det andra en kristen uppenbarligen borde ägna sig åt, då blir varaktigheten i beslutet något mellan tre dar och tre månader, beroende dels på hur envis man är, och dels på hur snart något som känns ännu viktigare – eller mer intressant – dyker upp…
Paulus var en människa som visste vad han ville. Han hade insett faran i att hålla på att byta fokus hela tiden, satsa än på det ena, än på det andra, det märks när han varnar för ”vindkast i läran” i Efesierbrevets fjärde kapitel.
Han visste hur lätt hans arbete hade kunnat bli till slag i luften. Så han hade en övergripande målsättning för sitt liv, en målsättning som kontinuerligt justerade hans prioriteringar vad det gällde allt annat, och han delar den med oss i Fil 3:10.
”Jag vill lära känna Jesus och kraften från Hans uppståndelse.
Jag vill känna delaktighet i Hans lidande.
Och jag vill bli Honom lik genom en död sådan som Hans.”
Nyckelorden är ”lära känna” och ”delaktighet”. Han vill inte ha mer teologisk, teoretisk kunskap om Jesus. Han längtar efter mer delaktighet, efter att känna Herren, efter mer av ”Jesus i mig och jag i Honom”!
När vi frågar:”Hur kan jag komma därhän att jag verkligen längtar efter att leva Gudsrikets liv? Att jag verkligen söker Guds Rike och Hans rättfärdighet utan några baktankar på allt det andra som ska tillfalla mig? Hur kan jag få en rätt längtan, rätt kärlek, rätt motiv?”, då ser jag bara ett svar på alla dessa frågor: Delaktighet med Jesus.
”Jag vill känna delaktighet i Hans lidanden”. Hur kan någon människa känna detta? Svaret måste bli: Genom delaktighet med Honom själv, genom att så förenas med Honom att Hans sorg blir min, att jag känner något av Hans smärta, att jag längtar efter det Han längtar efter, gläder mig över det Han har sin glädje i.
I samma mån som jag blir mer ett med Honom kommer allt det andra också att börja komma på plats. Det som inga planer, inga föresatser, inga metoder, inga tekniker i världen kan åstadkomma, det gör Fadern när vi ber Honom om det. Han kan forma oss till likhet med Kristus, inte på utsidan enbart, utan framför allt på insidan. Han kan göra oss till ”Kristusbrev, skrivna på människohjärtan med den levande Gudens Ande”.
En hel del av kärlekens uttryckssätt kan läras in och imiteras, men det håller inte hela vägen fram. Förr eller senare tvingas vi erkänna att det behövs något mer än bara beteendeträning, att det behövs mer än det finns material till i oss människor, om utsidan och insidan ska stämma med varandra, för Guds kärlek finns bara i Gud, och i den som är delaktig i Honom!
Gamle Paulus delar sitt hjärtas bön till Herren med oss. Han berättar om vad han sträckt sig efter, bett om, och vi kan se i det vi vet om hans liv, att han minsann blev bönhörd, både ifråga om att få dela härligheten och kraften, och att dela lidandena och svagheten.
Det var den här bönen, och den delaktighet han levde i som svar på den, som gjorde att han fick vara till en sån otrolig välsignelse. ”Kristi kärlek tvingar mig” skriver han som förklaring till sitt otroliga engagemang.
Vi har ju haft stort pådrag under senare tider vad det gäller att bli mer delaktiga i uppståndelsekraften! Pådraget har kanske inte varit lika markant ifråga om att bli mer delaktiga i lidandet och döden…
Men det är fortfarande så, att kraften, Guds kraft, fullkomnas i svaghet, vår svaghet.
Så länge vi stirrar oss blinda på härligheten, och gärna skulle vilja bosätta oss där det känns som saligast och bäst, når vi inte fram till det vi är kallade till.
Dit kommer vi bara genom att gå vidare till det berg, där det inte finns någon annan att se än Jesus – och honom som korsfäst.