När man ser på gudsfolkets historia är en av de mer iögonenfallande sakerna den långa raden av splittringar. Om vi går tillbaka till tanken att det vi studerar egentligen är krigshistoria, tvingas man konstatera, att det krig vi kristna genom tiderna ivrigast har utkämpat, det är inbördeskriget.
De gamla romarna myntade uttrycket ”divide et impera”, ”söndra och härska”.
Med det menades, att om man kunde dela upp fienden i mindre grupper, som såg på varandra med misstänksamhet och fientlighet, då var det mycket lättare att sedan besegra en grupp i taget, än att försöka besegra dem alla på en gång.
Det här är en taktik, som använts mot Guds folk genom hela historien, och fortfarande fungerar lika bra som någonsin. Det enda som behövs för att inbördeskriget ska fortsätta, är att vi kristna fortsätter att ta fasta på sådant som skiljer, istället för att ta fasta på det som förenar. Sen ger resten sig självt. Nog är det ju rätt uppenbart, vem som tillhandahåller de glasögon, som Guds folk ser, och har sett på varandra genom…
I Ef 6 får vi klara besked om att vi inte ska kämpa mot kött och blod, alltså mot människor, vår strid är mot ondskans andemakter.
I 2 Kor 2:10-11 får vi veta vad vi ska göra istället för att slåss med varandra, och vi får också orsaken angiven: ”För att vi inte ska bli överlistade av Satan. Hans avsikter känner vi till!”
Vi får alltså lov att konstatera, att varje gång Guds barn kommer i strid med varandra, tar avstånd från varandra, talar illa om varandra, och så vidare, har vi blivit överlistade av Satan.
Istället för att göra det Herren säger att vi, den kristna församlingen, ska göra, har vi alltför många gånger valt att göra det han säger att vi absolut inte ska göra.
Detta är varken mer eller mindre än ett förbundsbrott.
Jesus säger ju i Joh 15, att vi är hans vänner, om vi gör det han befaller oss att göra!
1 Kor 10:1-13 är också tydligt så det räcker i sin uppmaning till de kristna att lära av det gamla Israels historia!
Ibland undrar jag om vi faktiskt tappade bort det, som Herren ville säga oss genom Jesusrörelsen och den karismatiska förnyelsen på 60 och 70-talen?
Det var inte andedopet och nådegåvorna och de härliga lovsångsmötena, som var kärnan i det Gud då ville göra och förmedla till oss.
Det var den inbördes kärleken, och upprättandet av enheten mellan uppriktiga kristna från olika grupperingar, som var det centrala.
Vi har under den här historieresans gång, det här är redan det artonde avsnittet, gång efter annan kunnat konstatera, att Guds folk har kränkt förbundet med sin Herre i många olika avseenden.
Det gamla gudsfolket, Israel, upphörde inte att vara Guds folk trots sina upprepade förbundsbrott, men de blev försvagade och ur stånd att stå emot sina fiender.
Samma sak gäller det nya förbundets folk. Inte upphör vi att vara ett Guds folk, inte upphör vi att vara Guds barn, även om vi gör bort oss på alla de sätt genom alla tider, men vi försvagas, vi infiltreras av fienden, och vi blir ur stånd att göra det jobb Herren har kallat oss till.
Varenda gång vi blir irriterade, arga eller besvikna på varandra har vi två möjligheter: antingen kan vi övervinna det onda med det goda, eller så kan vi låta oss besegras av det onda. Rom 12:16-21
I det förra fallet har vi avvärjt den ondes listiga angrepp, i det senare har vi förlorat en rond i matchen.
Finns det något vi borde lära oss av historien, är det att enhetens bevarande genom förlåtelse, välsignelse, kärlek och barmhärtighet är vad den onde är mest ute efter av allt, och således också det viktigaste för oss att bevara.
De bevarade goda relationerna mellan alla dem, som, även om det kan finnas ett och annat som skiljer sig i teologin, ändå av rent hjärta åkallar Herren, är det fält, som vi i Ef 6 uppmanas behålla, när striden är utkämpad och vi har fullgjort allt som på oss ankommer. Så länge vi är överens om Jesus, vem han är, och vad han har gjort, så länge vi är överens om att Kristus är enda grunden för vår frälsning, står vi ju på samma grund!
”Fly bort från ungdomens onda begär, och sträva efter rättfärdighet, tro, kärlek och frid tillsammans med dem, som av rent hjärta åkallar Herren!” 2 Tim 2:22