”På jorden ska människorna stå rådlösa vid havets och vågornas dån”.
Så säger Jesus – bland annat – i sin stora profetia i Lukas 21.
Störtvågor orsakade av jordbävningar, vulkanutbrott, eller jordskred har alltid förekommit.
I princip alla världshav har drabbats, även om Stillahavsregionen brukar lyftas fram som ett speciellt utsatt område. Medelhavet är speciellt utsatt, trots att det är relativt litet inträffar 10% av världens tsunamis just i Medelhavet! Bara på de senaste sjuttio åren har två tsunamins med en våghöjd på tjugo meter rapporterats från Grekland, den ena 1956, den andra 1965. Tack vara den höga, bergiga kusten blev dock förlusterna i människoliv relativt små.
Den vi nu just har bevittnat i Japan var alltså inget ovanligt fenomen, den var inte ens någon av de största, det som gjorde den så förödande var att den slog till mot ett låglänt, tättbebyggt kustområde, där den kunde sprida sig långa vägar inåt land utan att hindras av några åsar eller berg.
De flesta fenomen i den synliga världen har något slags osynlig motsvarighet.
Hur skulle en andlig tsunami kunna tänkas se ut?
Vi har haft en del fenomen, som man kanske skulle kunna beskriva på det sättet!
Beskrivningen är alltså en slags andlig flodvåg, som sprider förödelse och död där den drar fram.
En sådan kom på sjuttonhundratalet, med en så kallade upplysningstiden, och gick vidare som en störtflod in i den kristna världen via den framväxande liberalteologin.
Man skulle kanske kunna kalla detta en kulturell jordbävning i förkastningszonen mellan gammal skapelse- och gudstro och ny ateism och utvecklingslära?
En annan kom med nittonhundratalets film- och musikindustri.
Genom den kulturella jordbävningen vällde nämligen idoldyrkans, människodyrkans, tsunami in över världen, med oöverskådliga skadeverkningar som följd.
I spåren på den har dammluckorna till en formlig översvämning av översexualisering av samhället öppnats, en tredje flodvåg av smuts som förstört och förvridit sinnena och känslolivet hos en hel generation, och nu snart två generationer västerlänningar.
Och alla dessa vågor, och flera därtill, har samverkat till en alltmer tilltagande gudlöshet.
Vilket gör det lätt att se varifrån de har sitt ursprung.
Underjordiskt är det, precis som de naturliga jordbävningsvågornas…
Vad har orsakat mänskligheten större och mer bestående skada, den sortens tsunani som de senaste dagarnas rubriker handlat om, eller den andliga varianten, den som inte får några rubriker desto mer?
Japanerna är ett segt och stoiskt folk. De kommer att gripa sig verket an, röja bort bråten och bygga upp sitt land på nytt. De ser förödelsen, de ser att något måste göras åt eländet, och de kommer att göra det, med blod, svett och tårar om så krävs, som Churchill uttryckte det på sin tid.
Men hur är det med kristenheten och följderna av de andliga flodvågorna?
Det tycks mig som om vi många gånger hellre bor kvar i en hög av bråte och ruiner än tar några krafttag för att röja upp.
Kanske japanerna har ett exempel, ett föredöme att ge oss?