Med andra ord, när det börjar klarna att detta att vara en Jesu lärjunge inte alltid är så behagligt, när prislappen presenterar sig, då tycker de att det är för dyrt. ”Det var enklare förr” blir ett ”det var lättare, behagligare, mer tillfredsställande för allt vad köttet och sinnet vill förr!”

Men, borde vi då inte vara medvetna om hur det här ligger till? Jesus uppmanar ju alla, som vill följa honom, att beräkna kostnaden! Varför gör vi då inte det, och är beredda på vad som kan komma?

Djävulen spelar ofta ett spel med oss, som går ut på att han ger oss en smäll, och sen går och gömmer sig. Hans idé med det är, att om vi då kan bli lurade att tro att det är Gud, som är ansvarig för det som har hänt, då tappar vi förtroendet för Honom.

Eftersom det är just förtroendet för Gud, tilliten till Honom, som gör att vi kan ta emot tröst och kraft från Honom i den jobbiga situationen, blir vi avskurna från Guds resurser, just när vi skulle behöva dem som bäst, om vi inte längre litar  på Honom.

De fallna änglarnas furste har alltså en mycket bra grundidé här, bara han får den att fungera!

Hur får han den då att fungera?

Jo, vad som behövs för att göra ett Guds barn besviket och misstänksamt mot sin himmelske Far, det är helt enkelt att dels få de troende att bortse från de tydliga varningarna i Guds Ord att det kommer att bli jobbigt emellanåt, dels att inbilla gudsbarnen ifråga, att Gud har lovat något, som Han i verkligheten inte har lovat.

På det sättet byggs en orealistisk förväntan upp om att man som troende kan förvänta sig positiv särbehandling från Guds sida medan man är här i världen – i extremfallen har folk till och med börjat tro, att man som kristen kan räkna med att vara ung, rik, vacker, frisk, och allmänt framgångsrik i alla lägen – , och när det sen inte går som man väntat, då blir man besviken, och känner sig sviken, och tappar då naturligtvis  förtroendet för den, som man tycker har svikit en, i det här fallet då Gud.

Låt oss se på vad Herren har gett oss för besked om vad vi har att vänta oss som hans lärjungar här i den här världen, som är i den ondes våld.

I Matt 10:34-36 ger han besked om att den, som kommer till tro på honom, får räkna med att detta kan splittra familjer, och göra så att man får sina egna familjemedlemmar till fiender.
Där finns inget löfte om att allt ska bli frid och fröjd, precis.

Han talar om att den som vill följa honom får lov att ta sitt kors på sig – och den som fick det romerska avrättningsredskapet lagt på sina axlar hade ingen lätt resa framför sig, det visste hans dåtida åhörare bra mycket bättre än vi idag vet, när den verkligheten befinner sig på tvåtusen års avstånd från oss!

Han säger att om världen har förföljt honom, då kommer den att förfölja oss, och han säger att att här i världen kommer hans folk alltid att lida betryck i någon form.
Rent övergripande säger Herren alltså , att hans lärjungar kommer att ha det svårt och motigt i den här världen, Joh 16:33, och att inga andra prövningar, än de som vanligen drabbar människor kommer att drabba de troende, 1 Kor 10:13,  – underförstått: allt som drabbar andra människor kan också drabba oss kristna!

Där finns förvisso ett löfte också , nämligen att Gud ska hjälpa oss att härda ut i prövningen – men för att vi ska kunna ta emot den hjälpen, måste vi ju lita på Honom!

Orsaken till det, som var sått på den steniga marken i Matt 13, vissnade bort när det hettade till, var att det inte hade tillräckligt med rot, står det.
Att försöka grunda sin tro på falska förväntningar om att Gud ska ge mig en lätt resa genom jordetillvaron, det är som att försöka rota sig i ett stenröse. Där börjar man känna sig vissen när det blir torrtider!

När jag har förklarat det här för människor, har det hänt att de har frågat mig vad det då är för nytta med att komma till tro, om man antagligen har elände att vänta av det?
Vad är det för vinst med att bli en  kristen, om Gud ändå inte alltid kommer att svara på ens böner, och göra som man vill?

Låt oss, för att hitta svar på den frågan, se på vad Gud verkligen har lovat!

Han har lovat syndernas förlåtelse, plats i himlen, och evigt liv och salighet, åt alla som tror på Jesus och tar emot honom!
Det du och jag egentligen förtjänar, det är att kokas i den understa grytan i helvetet i evighet, att förvisas till en plats, där det aldrig kommer att finnas annat än smärta, ensamhet, ångest och hopplöshet, och tusen gånger värre av allt detta, än något vi kan uppleva i det här livet.

Syndens lön är döden, och efter döden blir det utgången till vänster.

Allt vad vi får, som är bättre än det, det är nåd!

Det är utifrån den insikten, som Paulus skriver, att denna tidens lidanden inte betyder något i jämförelse med den härlighet, som kommer att bli vår! Rom 8:18.
Och den mannen fick verkligen vara  i hetluften för Jesu skull!

Men varför ser  då systemet ut så här?
Varför ska Guds barn behöva lida förföljelse och alla andra slags trakasserier från värld och djävul?

Vi är i krig.
På Guds sida.
Varje gång en kristen väljer att hålla fast vid Gud när det kärvar till sig, väljer att säga, att jag vet att du älskar mig, för du lät dig spikas upp på en stolpe för min skull, och du hängde där en hel dag, medan livet rann ur dig droppe för droppe, och du kunde när som helst ha kallat på sextiotusen änglar, stigit ner från korset, krossat allt motstånd, och återvänt till himlen, men du hängde kvar i dina plågor, för du ville att jag skulle få tillbringa evigheten med dig, och inte på det andra stället, och därför tänker jag aldrig tvivla på din kärlek, vad den onde än kastar på mig – varje gång en kristen säger så, vinns en seger i andevärlden, och Gud blir förhärligad!

Å andra sidan, varje gång en kristen låter lura sig att anklaga Gud, skälla på Gud, tvivla på Gud, förloras en rond i den ständigt pågående matchen.
Man är fortfarande ett Guds barn, fortfarande frälst, men djävulen har fått en liten, tillfällig triumf.

Och börjar de triumferna rada upp sig, om den kristne blir bara mer besviken på Gud, mera arg på Gud, börjar lita allt mindre på honom, tycka alltmer synd om sig själv, då finns alltid den risken, att man torkar bort helt till slut.
Det är djävulens slutmål.
Kan han inte uppnå det, är han ändå ganska nöjd med att slå in en kil av misstro och tvivel mellan Jesus och hans lärjungar!

När man är illa medfaren, då är man tilltufsad, skadad, trött, och allmänt sliten, men man har ändå ett hopp om att bara jag får mat och vila, och litet plåster och spjälor, då kan det bli bra med mig igen!

Det är värre när man är uppgiven, för den som är uppgiven, han har gett upp. Då väntar man sig inte längre att något ska kunna förändras till det bättre. Man har förlorat hoppet.

Och är man både illa medfaren och uppgiven, då har man det illa, och väntar sig inte att nånsin mer få det bra.

Det märks på både attityder, uttalanden, och engagemang hur mycket av uppgivenhet som lyckats ta sig in i en människa.

”Jag tycker inte att det är nån idé att be längre, för Gud svarar ju aldrig på mina böner!” Så sade en något bitter människa till mig en gång. Liknande uttalanden har jag för övrigt nog hört fler än en gång… jag minns också en som sade, att det inte är någon mening med att be om väckelse, ”för det har vi gjort så länge och så mycket, att om det gjorde någon verkan, då hade vi haft väckelse för länge sedan”.

Jag har i långa tider gått omkring med bilden av en hink utan botten, när jag mött den här typen av uppgivenhet i min medkristna – och ibland också i  mig själv, speciellt då när det gäller vårt förhållande till just bönen.

Öser man vatten i en sådan, då rinner det bara rakt igenom, inget blir kvar. Vad är det då, som så att säga slår botten ur oss?

Söker man svar på den frågan, då är den kanske första och viktigaste frågan man ska ställa  vad bön egentligen är bra för, sådär primärt?

Det blir nämligen lätt så, att vi tänker oss att bön, det är när jag talar om för Gud vad jag vill att Han ska göra, och om Han då gör det jag ber honom göra, då kan jag säga att jag har fått bönesvar.

Då har man fel bild av alltsammans redan från början. Bön är inte primärt till för att min vilja ska ske, den är till för att Guds vilja ska ske!

Om Jesus först lär oss att be ”ske Din vilja”, och jag sedan i mina böner kommer inför Herren med en inställning av ”ske min vilja”, då har systemet gått i baklås från början.

Vad är då Guds vilja med mig, och med alla människor? Det behöver jag rimligen ägna en tanke åt, om jag vill be i enlighet med Guds vilja!

Den är först av allt att vi ska bli frälsta, komma till tro på Jesus, och när det har hänt, då vill Han att vi ska lära oss att hålla allt som Jesus har befallt oss – alltså att trons lydnad ska börja växa fram, så att det som kallas mognad eller helgelse, vilket ord man nu vill använda, ska komma igång i oss. Allt detta innebär förändring, och det är vi, som ska förändras!

Nästa fråga: vad är Guds vilja med Kristi församling här på jorden, den församling som du, jag, och alla kristna ingår i?

Den är att församlingen ska både vara och ha ett vittnesbörd om vem och hurudan Gud är. Vi brukar ofta ha betoning på att det är Guds nåd och kärlek, som ska synas i de kristnas liv, men låt oss fördenskull inte glömma Guds rättfärdighet och helighet!

När det vittnesbördet syns och hörs, då kan församlingen göra lärjungar, som i sin tur gör fler lärjungar.

Ibland frestas vi att be böner om att andra ska förändras, att församlingen ska förändras, men vi har ingen större lust eller längtan att förändras själv – i varje fall inte på det sätt man förändras av att säga nej till sig själv, ta sitt kors på sig och följa Jesus.

I stället vill vi se våra omständigheter förändras, så att det här jordelivet blir lättare och roligare och mer tilltalande. Jag behöver inte gå längre än till mig själv för att se de tendenserna!

Det är när vi faller för den frestelsen,  som besvikelsen över att vi inte får som vi vill sedan ”slår botten ur hinken”.

Det är då allt det Gud ändå ger av nåd och godhet och förbarmande bara rinner rakt genom och ut genom frustrationen över att det inte blir och går som JAG vill…

För att botten ska komma plats i hinken kan det ibland behövas en radikal omorientering, en ny inriktning på att Guds vilja, inte min,  ska ske, både när vi ber våra böner, och när vi annars lever det här jordelivet!

Jag tänker också på t ex en sån sak som det vi säger om varandra, kristna emellan.

Rykten, skvaller, förtal, hårda, negativa omdömen…vi kan nog ha bönemöten tills vi blir blåa i ansiktet, men tar vi inte itu med såna saker, då finns det ingen botten i hinken. Då rinner välsignelsen rakt igenom.

Eller det allestädes närvarande missnöjet, det som vårt samhälle är så genomsyrat av, att det nästan känns normalt och naturligt för oss att gå omkring och vara missnöjda!

En väsentlig del av bönen är tacksägelsen! ”Lova Herren, min själ, och glöm inte vad gott han har gjort!”

Att be om glädje, samtidigt som man odlar missnöje med sig själv och andra, det hjälper inte långt!

Även om Gud ger glädje, så rinner den rakt igenom!

Tacksamheten tätar hinken, så att glädjen hålls där!

Människor, som har vett att vara tacksamma och glada för att de får leva, har fått sina namn skrivna i livets bok, de kan tillsammans bli material till en församling, som är upptagen med det väsentliga – att ge vidare budskapet om att vi kan få leva!

Profeten Jeremia hade en skrivare som hette Baruk.

Denne Baruk fick i uppdrag att skriva ner alla Jeremias profetior i en bokrulle.

Att skriva långa texter på ömtålig papyrus med en klumpig gåspenna eller motsvarande redskap är ingen lätt sak!

Sedan lästes bokrullen upp för kungen, varpå denne helt enkelt brände upp alltsammans.

Baruk får order om att skriva upp alltsammans på nytt, och nu lades dessutom mer till!

Då blir skrivaren missnöjd och upprorisk, och tycker att alltsammans är mer än lovligt jobbigt!

Då får Jeremia ett budskap från Herren att framföra till honom:

”Du klagar och gnäller över småsaker, du, Baruk! Jag får lov att riva upp det jag har planterat och bryta ner vad jag har byggt upp, och detta gäller hela jorden! Men du, du begär både det ena och det andra för dig själv, och glömmer det väsentliga: att du får leva! Jag ska låta olycka komma över det här landet och alla som bor här, men du ska få leva!”

Baruk, han ville att hans vilja skulle ske.

Men Gud, han påminner Baruk om det väsentliga!

”Du ska få leva!”

Ibland blir jag så upptagen med det jordiska, det som jag vill och gör,  att det eviga, det som Gud vill och gör, hamnar på andra plats.

Detta har aldrig haft någon positiv effekt på vare sig mitt böneliv eller mitt humör!

Gud, och människan, och hur de två ska mötas och ha gemenskap med varandra, hur människan ska undkomma helvetet och få evigt liv och salighet istället – det är de viktiga sakerna på Guds program!

För den som redan har fått del i det eviga livet och är på väg mot saligheten finns det inget som så slår bottnen ur hinken och förvränger bönelivet som att låta något annat man kunde önska att få eller slippa bli viktigare än detta ena: ”Jag får leva!”

Det ger glädje, det ger tacksamhet, det ger framtidshopp, det ger visshet om att vara älskad, det ger allt man behöver för att gå med Gud och vara villig att förändras, göra som Gud och bli människa!

Och då börjar det ske, som vi inte alltid tänker på: Istället för att vi får eller inte får bönesvar, börjar vi bli ett bönesvar – et svar på Jesu bön om att hans lärjungar skulle leva och vara så, att världen skulle kunna tro att evangeliet är sant!

Och att på det sättet få bli ett bönesvar, det är något annat och mycket bättre än att få bönesvar enligt ”ske min vilja”-modellen, även om man så skulle få allt man vill ha och litet till!

Det här är ingen lätt fråga , för det finns ju ingen människa som inte syndar!

Vi får alltså lov att å ena sidan konstatera, att skulle vi kräva syndfrihet av våra ledare, då skulle vi inte ha några ledare alls – ingen skulle kvalificera! Något enkelt och entydigt svar är det således svårt att ge.

Å andra sidan ger ju Skriften faktiskt klara direktiv om vilka en ledares kvalifikationer ska vara, det kan man läsa om t ex i 1 Tim 2.  Och där framställs personlig mognad och ett sätt att leva, som är i linje med Guds Ord, som centralt viktiga saker. Så vi kan ju inte blunda och låtsas om ingenting heller, när ledarna går fel!

I det här sammanhanget tror jag att det är avgörande viktigt hur vi ser på våra herdar och vad vi förväntar oss av dem. Det finns nämligen både rimliga och orimliga förväntningar, och förväntar man sig det orimliga blir man alltid besviken.

Till de rimliga förväntningarna hör, att herden bör ha en mognad och en karaktär som gör att han kan fungera som ett föredöme för dem han är satt att betjäna. Som barn hörde jag min far berätta om en försupen och tämligen oduglig präst han stött på i sin ungdom.

Denne lär ha haft för vana att säga till församlingen: ”Ni ska inte göra som jag gör, ni ska göra som jag säger!”

Vilket aldrig har fungerat så värst bra. Det vi gör talar alltid högre än det vi säger.

Till de orimliga förväntningarna hör att man vill att ens egen pastor eller präst ska vara lika talför och humoristisk och rolig att lyssna till som TV-predikanterna man ser i kanal 7 och kanal 10. Sådana kvalifikationer för andligt ledarskap nämns inte i Skriften.

Till gruppen orimliga förväntningar hör också att vänta sig att änglavingarna redan ska ha vuxit ut på ledaren. Detta leder bara till helt onödiga kriser och besvikelser. En andlig ledare kan ha en dålig dag, ha huvudvärk, vara trött och ur gängorna precis som alla andra människor.

Den onde lägger ut bananskal åt alla pastorer, och ibland halkar man på dem, hamnar i en oväntad provokation med garden nere, och kanske både fräser och snäser.
Prästen är lika utsatt för alla slags frestelser som alla andra, och ibland går det på tok, och man faller. Annat är inte  att vänta.

Då är det helt rimligt för församlingen att förvänta sig, att herden ska handskas med sina egna tillkortakommanden på ett sådant sätt, som kan tjäna som föredöme för församlingen, alltså söka förlåtelse genom att vandra i ljuset, vara ärlig och rättfram och säga som det är, även om det egna anseendet spricker i kanterna på kuppen!

En totalt orimlig förväntan, som en del nutida församlingsmedlemmar tycks ha på herdarna, är att vänta sig att herden ska ”ta sig en sup och vara som en människa”, alltså själv leva litet hipp som happ och strunta i vad Gud säger, och också ge sitt godkännande till att fåren gör det samma.

Det här förefaller visserligen vara en mycket rimlig förväntan för många kristna, men inför den Gud, som den andlige ledaren tjänar, är det totalt orimligt!

Ännu en orimlig förväntan är den, som säger att pastorn ju borde vara allas lille springpojke, som alltid ställer upp på vad alla vill, och försöker leva upp till allas förväntningar.

Den andlige ledaren är inte församlingens dräng!

Han är Guds tjänare, inte församlingens! Han ska betjäna sina får, det är herdens uppgift, men han är inte fårens tjänare!

Det är inte bara en församlingsherde som har bränt ut sig, eller bokstavligen sprungit livet ur sig, i sina försök att vara alla till lags – och de ledare som vägrar gå med i den karusellen får inte alltid så nådiga omdömen om sig.

Vi gör väl i att minnas, att Skriften ställer fram bönen, och Ordets tjänst, som viktigare än att göra tjänst vid borden, då när det klagas på pastorn för att han inte alltid snällt och i enlighet med vad som förväntas bevistar varenda födelsedagsfest i församlingen…

Vi får se upp så att vi inte börjar blanda ihop begreppen så till den grad, att vi börjar tro att våra önskemål och förväntningar och vad Gud vill är samma sak!

Sen har vi då de beklagliga fall, när herden inte ens möter de rimliga förväntningarna, när han lever i öppen synd och/eller predikar villoläror utan att visa någon vilja att vända om. Där är också Skriften klar: Följ inte onda föredömen!

Vi ska alltid lyda Gud mer än människor, så någon skyldighet att följa och backa upp vilsefarande ledarskap har vi inte.

Vi kan alltså vänta oss att herden ska vara en människa, som vandrar i ljuset, och som ger ett gott föredöme både när det går bra i hans personliga livsvandring, och när det eventuellt går på tok .

Fullkomlighet kan vi inte vänta oss. Han är en syndare frälst av nåd som alla andra, och minst lika utsatt för ondskans anslag och köttets alla begär som någon annan!

Så kom ihåg att det är bättre att be för din pastor eller präst, eller vad han nu kallas, än att komma med bitande kommentarer och vass kritik!

Vi har mer än nog av fårbitna herdar.