Lärjungaskapets prislapp forts.

I sin kända liknelse om de fyra olika åkrarna – eller jordmånerna – säger Jesus så här om dem, som beskrivs som sådda på den steniga marken: de representerar de människor, som, när de hör evangeliet, genast tar emot det med glädje, men som sedan är med bara till en tid, för när det blir svårigheter och förföljelse för ordets skull, då ger de upp och hoppar av.

Med andra ord, när det börjar klarna att detta att vara en Jesu lärjunge inte alltid är så behagligt, när prislappen presenterar sig, då tycker de att det är för dyrt. ”Det var enklare förr” blir ett ”det var lättare, behagligare, mer tillfredsställande för allt vad köttet och sinnet vill förr!”

Men, borde vi då inte vara medvetna om hur det här ligger till? Jesus uppmanar ju alla, som vill följa honom, att beräkna kostnaden! Varför gör vi då inte det, och är beredda på vad som kan komma?

Djävulen spelar ofta ett spel med oss, som går ut på att han ger oss en smäll, och sen går och gömmer sig. Hans idé med det är, att om vi då kan bli lurade att tro att det är Gud, som är ansvarig för det som har hänt, då tappar vi förtroendet för Honom.

Eftersom det är just förtroendet för Gud, tilliten till Honom, som gör att vi kan ta emot tröst och kraft från Honom i den jobbiga situationen, blir vi avskurna från Guds resurser, just när vi skulle behöva dem som bäst, om vi inte längre litar  på Honom.

De fallna änglarnas furste har alltså en mycket bra grundidé här, bara han får den att fungera!

Hur får han den då att fungera?

Jo, vad som behövs för att göra ett Guds barn besviket och misstänksamt mot sin himmelske Far, det är helt enkelt att dels få de troende att bortse från de tydliga varningarna i Guds Ord att det kommer att bli jobbigt emellanåt, dels att inbilla gudsbarnen ifråga, att Gud har lovat något, som Han i verkligheten inte har lovat.

På det sättet byggs en orealistisk förväntan upp om att man som troende kan förvänta sig positiv särbehandling från Guds sida medan man är här i världen – i extremfallen har folk till och med börjat tro, att man som kristen kan räkna med att vara ung, rik, vacker, frisk, och allmänt framgångsrik i alla lägen – , och när det sen inte går som man väntat, då blir man besviken, och känner sig sviken, och tappar då naturligtvis  förtroendet för den, som man tycker har svikit en, i det här fallet då Gud.

Låt oss se på vad Herren har gett oss för besked om vad vi har att vänta oss som hans lärjungar här i den här världen, som är i den ondes våld.

I Matt 10:34-36 ger han besked om att den, som kommer till tro på honom, får räkna med att detta kan splittra familjer, och göra så att man får sina egna familjemedlemmar till fiender.
Där finns inget löfte om att allt ska bli frid och fröjd, precis.

Han talar om att den som vill följa honom får lov att ta sitt kors på sig – och den som fick det romerska avrättningsredskapet lagt på sina axlar hade ingen lätt resa framför sig, det visste hans dåtida åhörare bra mycket bättre än vi idag vet, när den verkligheten befinner sig på tvåtusen års avstånd från oss!

Han säger att om världen har förföljt honom, då kommer den att förfölja oss, och han säger att att här i världen kommer hans folk alltid att lida betryck i någon form.
Rent övergripande säger Herren alltså , att hans lärjungar kommer att ha det svårt och motigt i den här världen, Joh 16:33, och att inga andra prövningar, än de som vanligen drabbar människor kommer att drabba de troende, 1 Kor 10:13,  – underförstått: allt som drabbar andra människor kan också drabba oss kristna!

Där finns förvisso ett löfte också , nämligen att Gud ska hjälpa oss att härda ut i prövningen – men för att vi ska kunna ta emot den hjälpen, måste vi ju lita på Honom!

Orsaken till det, som var sått på den steniga marken i Matt 13, vissnade bort när det hettade till, var att det inte hade tillräckligt med rot, står det.
Att försöka grunda sin tro på falska förväntningar om att Gud ska ge mig en lätt resa genom jordetillvaron, det är som att försöka rota sig i ett stenröse. Där börjar man känna sig vissen när det blir torrtider!

När jag har förklarat det här för människor, har det hänt att de har frågat mig vad det då är för nytta med att komma till tro, om man antagligen har elände att vänta av det?
Vad är det för vinst med att bli en  kristen, om Gud ändå inte alltid kommer att svara på ens böner, och göra som man vill?

Låt oss, för att hitta svar på den frågan, se på vad Gud verkligen har lovat!

Han har lovat syndernas förlåtelse, plats i himlen, och evigt liv och salighet, åt alla som tror på Jesus och tar emot honom!
Det du och jag egentligen förtjänar, det är att kokas i den understa grytan i helvetet i evighet, att förvisas till en plats, där det aldrig kommer att finnas annat än smärta, ensamhet, ångest och hopplöshet, och tusen gånger värre av allt detta, än något vi kan uppleva i det här livet.

Syndens lön är döden, och efter döden blir det utgången till vänster.

Allt vad vi får, som är bättre än det, det är nåd!

Det är utifrån den insikten, som Paulus skriver, att denna tidens lidanden inte betyder något i jämförelse med den härlighet, som kommer att bli vår! Rom 8:18.
Och den mannen fick verkligen vara  i hetluften för Jesu skull!

Men varför ser  då systemet ut så här?
Varför ska Guds barn behöva lida förföljelse och alla andra slags trakasserier från värld och djävul?

Vi är i krig.
På Guds sida.
Varje gång en kristen väljer att hålla fast vid Gud när det kärvar till sig, väljer att säga, att jag vet att du älskar mig, för du lät dig spikas upp på en stolpe för min skull, och du hängde där en hel dag, medan livet rann ur dig droppe för droppe, och du kunde när som helst ha kallat på sextiotusen änglar, stigit ner från korset, krossat allt motstånd, och återvänt till himlen, men du hängde kvar i dina plågor, för du ville att jag skulle få tillbringa evigheten med dig, och inte på det andra stället, och därför tänker jag aldrig tvivla på din kärlek, vad den onde än kastar på mig – varje gång en kristen säger så, vinns en seger i andevärlden, och Gud blir förhärligad!

Å andra sidan, varje gång en kristen låter lura sig att anklaga Gud, skälla på Gud, tvivla på Gud, förloras en rond i den ständigt pågående matchen.
Man är fortfarande ett Guds barn, fortfarande frälst, men djävulen har fått en liten, tillfällig triumf.

Och börjar de triumferna rada upp sig, om den kristne blir bara mer besviken på Gud, mera arg på Gud, börjar lita allt mindre på honom, tycka alltmer synd om sig själv, då finns alltid den risken, att man torkar bort helt till slut.
Det är djävulens slutmål.
Kan han inte uppnå det, är han ändå ganska nöjd med att slå in en kil av misstro och tvivel mellan Jesus och hans lärjungar!