Jag har läst Mauno Saaris biografi över Niilo Yli-Vainio fyra gånger.
”Saarnaaja” är berättelsen om en man, som med ibland hårda grepp blev formad till ett Herrens redskap, och det är berättelsen om en man, som aldrig blev så självsäker, att han slutade pröva sig själv och sin tjänst.
Broder Niilo var inte rädd för att ställa sig frågan om han verkligen var på rätt väg i sin förkunnelse och sin verksamhet.
”Vems släde har jag låtit mig spännas för?” kunde han fråga sig själv och sin Gud. ”Har jag låtit mig luras på någon punkt, finns det något jag borde ändra, finns det något jag förstått fel, behöver jag vända om på någon punkt?”
Han formulerade sig aldrig exakt så, som jag själv någon gång har gjort, men andemeningen är densamma.
”Vem bereder jag väg för med det, som jag säger och gör?” Det har varit, och är, min egen fråga.
Jag är mycket medveten om hur lätt det är att bli lurad, hur lätt det är att lura sig själv, hur lätt det är att bli påverkad av allt man hör, ser och läser i detta det massiva informationsflödets samhälle – för att inte säga desinformationsflödet!
Johannes Döparen är dagens huvudperson den tredje söndagen i advent, han och hans uppdrag att bereda vägen för Jesus.
Både Döparen och hans budskap ger ett enkelt, rakt och okomplicerat intryck – det är litet av bulldozer över honom, så visst ger han skäl för att kallas vägröjare!
Att människan har ett personligt ansvar för vad man har gjort eller lämnat ogjort, det är något självklart för honom.
När han såg på människorna såg han både vad de gjorde, och hörde vad de sade, och sen gjorde han sin bedömning utifrån det han såg, inte vad han hörde. Inför honom räckte det inte långt att prata vackert, om inte ord och handling stämde överens!
Gjorde han den bedömningen, att det folk sysslade med inte höll måttet inför Gud, då var han inte blyg för att säga ifrån.
Frågade någon vad de skulle göra, resulterade detta i allmänhet i klara och handfasta uppmaningar.
Om folk, i sin önskan att få fortsätta som förr under en lämplig religiös täckmantel, inget ville fråga eller veta, fick de veta det i alla fall! ”Tro inte att ni kan gömma er bakom att ni är ättlingar till Abraham, såna kan Gud väcka upp av stenarna på marken, om han vill!”
Han gav besked om både vad människorna behövde omvända sig ifrån, och vad de skulle omvända sig till, alltså hur Gud förväntade sig att de skulle leva.
Kom någon och låtsades vara bättre än han var, då fick han besked om att det inför Gud inte räckte med skenhelighet, det som behövdes var en sådan frukt, sådan förändring av liv och gärningar, som tillhör en äkta omvändelse!
Hela tiden uttryckte han sin medvetenhet om att det inte var han, som var huvudpersonen!
Han var kristallklar över att han bara var portvakten, den som öppnade dörren för den som skulle komma, och han skämdes inte för att vara det! ”Jag döper er i vatten, så att ni ska göra bättring, men han som kommer efter mig, han kommer att döpa i helig Ande och eld, och då vill det till att ni är vända rätt, annars brinner ni upp!”
När Johannes varit verksam en tid, och Jesus kom, då var marken beredd, då var vägen öppen för evangeliet att förkunnas. Sanningen hade gjort sitt jobb, nu kunde nåden landa!
1800 år senare kom en annan slags vägröjare. Han hette Sigmund Freud.
Tillsammans med Charles Darwin är han den kanske främste vägröjaren för det antikristna, gudlösa samhället.
Hans inflytande över hur vi idag ser på oss själva och varandra kan knappast överskattas.
När man ser på honom är kontrasten mot Döparen slående!
På punkt efter punkt är de varandras motsatser.
Ta t ex en sådan sak som moral.
Döparens moraluppfattning grundas självklart i Guds bud och vilja, i vad Herren har haft att säga om hur vi människor är tänkta att leva och fungera tillsammans.
Freud erkänner inte överhuvudtaget existensen av någon högre makt. Enligt honom är religionens moraluppfattningar att betrakta som en kollektiv neuros, och han förfäktar den åsikten, att moral ska härledas ur människans egna drifter – alltså det som kallas etisk naturalism.
Den som influeras av hans tänkande kommer ohjälpligen att i någon mån börja skämmas för evangeliet – man kan ju inte både hävda en absolut moral, och säga att det är vad vi människor för tillfället anser, som är rätt!
Eller om vi tar frågan om skuld och ansvar.
Döparen är inte intresserad av att spekulera över vad som ska betraktas som förmildrande omständigheter, eller av att gräva i sina åhörares barndomsupplevelser.
Hans infallsvinkel är den, att har du gjort något fel, då är du skyldig, och då behöver du omvända dig och få förlåtelse!
Vill du inte omvända dig, vill du hellre skylla ifrån dig till höger och vänster, då blir du kvar i din skuld.
Freud och hans efterföljare går åt rakt motsatt håll. Psykologer och terapeuter tycks ofta se det som sin uppgift att, via diverse exkursioner bakåt i tiden och ner i det undermedvetna, förminska människors ansvar och neutralisera deras skuld!
Vad man då sysslar med kan beskrivas som manipulation av känslor, en manipulation som tar sikte på att få folk att känna sig som om allt stod väl till, fast det i verkligheten inte gör det!
Där Johannes ville låta sanningen göra människor fria försöker alltså Freud använda lögnen i samma syfte!
Den som går på Freuds linje kommer att lite grann börja skämmas för evangeliet!
Man kan ju inte både säga, att du är skyldig, du behöver nåd, och samtidigt vara värdeneutral och hjälpa folk att ursäkta sitt beteende inför sig själva och andra.
Eller vi kan fråga oss vad slags människor dessa båda män formar med sin respektive verksamhet.
Johannes uppmanar till ansvar för medmänniskan, ett ansvar som motiveras och krävs av Guds befallning att vi ska älska vår nästa som oss själva. ”Om du har och den andre är utan, då ska du dela med dig!”
Freudianismen har skapat den laglösa människan, en projektion av legendens Narcissus in i verklighetens värld, ni vet, han som var självupptagenheten personifierad, och slutligen svalt ihjäl, när han inte kunde slita sig från sin spegelbild.
Detta är nämligen vad en ”moral” som grundas på människans egna drifter leder fram till!
En människa, som är lekboll för sina drifter, är en människa utan själ, utan förmåga att gå så på djupet att hon klarar av att se och möta sig själv, en människa utan instrument att objektivt skilja på rätt och fel, gott och ont.
Och en sådan människa kommer naturligtvis att ge sin egen sjukdom vidare till andra – en sjukdom, som leder till andlig svältdöd!
Där den här rötan har gått in, där slinker skammen för evangeliet efter!
Bland de som kallas kristna tar sig den skammen uttryck i att Guds nåd blir missbrukad till lösaktighet.
Det är den här sortens missledda människor som avses, när det står skrivet ”De har buken till sin gud, och de har sin ära i det som är deras skam”. Det blir så, när den egna naveln uppfattas som tillvarons centrum….
I denna situation måste vi som kristna människor och kristna församlingar på allvar ställa oss frågan var vi står?
Vem röjer vi väg för?
Är det Johannes sätt att se och tänka, eller Freuds, som influerar vårt tänkande, och är med och formar vårt sätt att arbeta, att se och möta vår medmänniska?
Är personligt ansvar, personlig skuld, personlig omvändelse, och eget personligt behov av förlåtelse längre centrala begrepp för oss?
Eller har vi lärt oss av köttet och världen att exportera allt till kollektivet, och skylla på allt och alla andra, när vi syndar, och lär vi dessutom andra att göra på samma sätt? ”Inte nog med att de sysslar med sådant själva, de ger också sitt bifall till andra, som gör likadant!” Så står det också skrivet.
Är det Guds bud eller mina egna drifter, önskningar och begär, som är normerande för mig?
Tror vi längre att det är sanningen som ska föra oss till Jesus och göra oss fria, eller har vi släppt in lögnen, och tror att den ska göra jobbet?
Vems väg röjer vi?