Då och då får jag frågan hur man som församlingsmedlem ska förhålla sig, om ens herde eller ledarskap handlar på ett sätt, som man uppfattar vara klart i strid med Guds uppenbarade vilja. Hur ska man som”får” ska förhålla sig till herdens synder?
Det här är ingen lätt fråga , för det finns ju ingen människa som inte syndar!
Vi får alltså lov att å ena sidan konstatera, att skulle vi kräva syndfrihet av våra ledare, då skulle vi inte ha några ledare alls – ingen skulle kvalificera! Något enkelt och entydigt svar är det således svårt att ge.
Å andra sidan ger ju Skriften faktiskt klara direktiv om vilka en ledares kvalifikationer ska vara, det kan man läsa om t ex i 1 Tim 2. Och där framställs personlig mognad och ett sätt att leva, som är i linje med Guds Ord, som centralt viktiga saker. Så vi kan ju inte blunda och låtsas om ingenting heller, när ledarna går fel!
I det här sammanhanget tror jag att det är avgörande viktigt hur vi ser på våra herdar och vad vi förväntar oss av dem. Det finns nämligen både rimliga och orimliga förväntningar, och förväntar man sig det orimliga blir man alltid besviken.
Till de rimliga förväntningarna hör, att herden bör ha en mognad och en karaktär som gör att han kan fungera som ett föredöme för dem han är satt att betjäna. Som barn hörde jag min far berätta om en försupen och tämligen oduglig präst han stött på i sin ungdom.
Denne lär ha haft för vana att säga till församlingen: ”Ni ska inte göra som jag gör, ni ska göra som jag säger!”
Vilket aldrig har fungerat så värst bra. Det vi gör talar alltid högre än det vi säger.
Till de orimliga förväntningarna hör att man vill att ens egen pastor eller präst ska vara lika talför och humoristisk och rolig att lyssna till som TV-predikanterna man ser i kanal 7 och kanal 10. Sådana kvalifikationer för andligt ledarskap nämns inte i Skriften.
Till gruppen orimliga förväntningar hör också att vänta sig att änglavingarna redan ska ha vuxit ut på ledaren. Detta leder bara till helt onödiga kriser och besvikelser. En andlig ledare kan ha en dålig dag, ha huvudvärk, vara trött och ur gängorna precis som alla andra människor.
Den onde lägger ut bananskal åt alla pastorer, och ibland halkar man på dem, hamnar i en oväntad provokation med garden nere, och kanske både fräser och snäser.
Prästen är lika utsatt för alla slags frestelser som alla andra, och ibland går det på tok, och man faller. Annat är inte att vänta.
Då är det helt rimligt för församlingen att förvänta sig, att herden ska handskas med sina egna tillkortakommanden på ett sådant sätt, som kan tjäna som föredöme för församlingen, alltså söka förlåtelse genom att vandra i ljuset, vara ärlig och rättfram och säga som det är, även om det egna anseendet spricker i kanterna på kuppen!
En totalt orimlig förväntan, som en del nutida församlingsmedlemmar tycks ha på herdarna, är att vänta sig att herden ska ”ta sig en sup och vara som en människa”, alltså själv leva litet hipp som happ och strunta i vad Gud säger, och också ge sitt godkännande till att fåren gör det samma.
Det här förefaller visserligen vara en mycket rimlig förväntan för många kristna, men inför den Gud, som den andlige ledaren tjänar, är det totalt orimligt!
Ännu en orimlig förväntan är den, som säger att pastorn ju borde vara allas lille springpojke, som alltid ställer upp på vad alla vill, och försöker leva upp till allas förväntningar.
Den andlige ledaren är inte församlingens dräng!
Han är Guds tjänare, inte församlingens! Han ska betjäna sina får, det är herdens uppgift, men han är inte fårens tjänare!
Det är inte bara en församlingsherde som har bränt ut sig, eller bokstavligen sprungit livet ur sig, i sina försök att vara alla till lags – och de ledare som vägrar gå med i den karusellen får inte alltid så nådiga omdömen om sig.
Vi gör väl i att minnas, att Skriften ställer fram bönen, och Ordets tjänst, som viktigare än att göra tjänst vid borden, då när det klagas på pastorn för att han inte alltid snällt och i enlighet med vad som förväntas bevistar varenda födelsedagsfest i församlingen…
Vi får se upp så att vi inte börjar blanda ihop begreppen så till den grad, att vi börjar tro att våra önskemål och förväntningar och vad Gud vill är samma sak!
Sen har vi då de beklagliga fall, när herden inte ens möter de rimliga förväntningarna, när han lever i öppen synd och/eller predikar villoläror utan att visa någon vilja att vända om. Där är också Skriften klar: Följ inte onda föredömen!
Vi ska alltid lyda Gud mer än människor, så någon skyldighet att följa och backa upp vilsefarande ledarskap har vi inte.
Vi kan alltså vänta oss att herden ska vara en människa, som vandrar i ljuset, och som ger ett gott föredöme både när det går bra i hans personliga livsvandring, och när det eventuellt går på tok .
Fullkomlighet kan vi inte vänta oss. Han är en syndare frälst av nåd som alla andra, och minst lika utsatt för ondskans anslag och köttets alla begär som någon annan!
Så kom ihåg att det är bättre att be för din pastor eller präst, eller vad han nu kallas, än att komma med bitande kommentarer och vass kritik!
Vi har mer än nog av fårbitna herdar.