Vi har ju i de protestantiska kyrkorna ingen brist på  undervisning om hur Jesus har gjort allt för oss!

Det här är en i och för sig alldeles sann undervisning. Jesus har gjort allt, som behövs för vår frälsning, det är fullbordat. Problemet uppkommer, om vi drar den bekväma, men tyvärr felaktiga slutsatsen att ”alltså förväntas vi människor inte göra någonting överhuvudtaget”. När det sedan plötsligt ska läsas texter i gudstjänsten om vad Gud förväntar sig av oss, kan det i det läget kännas litet förvirrat!

Och detta, vad Gud förväntar sig av människan, är just vad den här dagens huvudtexter handlar om, alla tre!

Den gammaltestamentliga texten från Mika 6 ger klart besked om vad Herren förväntar sig: ”Vad begär väl Herren annat av dig än att du gör det som är rätt, att du älskar barmhärtighet, och vandrar i ödmjukhet med din Gud?”?

I episteltexten från 1 Joh 4 sägs det, att eftersom Gud har älskat oss så högt är också vi skyldiga att älska varandra, och evangelietexten är Lukas berättelse om den barmhärtige samariten, som finns i Luk 10.

Dagens fokus ligger alltså på barmhärtighet.

Ordet barmhärtighet är sammansatt av det gamla ordet för bröst, alltså ”barm”, och ”hjärta”.

Att vara barmhärtig är alltså att ha hjärta i bröstet – i motsats till att vara hjärtlös, inte ha hjärta i bröstet.

Det är värt att notera att det finns två slags obarmhärtighet, och att den mest utbredda av dem är den, som man inte alltid ens identifierar som obarmhärtighet!

Där finns den aktiva obarmhärtigheten, den där man aktivt gör en annan människa illa, med hugg och slag, hårda ord eller olika slags mobbning. Landsvägsrövarna i Lukasberättelsen är exempel på aktivt obarmhärtiga människor.

Men sedan finns där också den passiva obarmhärtigheten, den som vi vanligtvis inte kallar obarmhärtighet, utan istället har gett namnet likgiltighet. Den är precis lika mycket obarmhärtighet som den aktiva!

Prästen och leviten står som exempel på den sortens obarmhärtighet.

De var ju inte aktivt obarmhärtiga, de hade inte slagit någon eller rånat någon! Och eftersom de visste  med sig att de inte hade aktivt skadat någon annan, uppfattade de sig antagligen inte alls som några obarmhärtiga människor – liksom inte vi heller gör det, om vi bara har lagt oss vinn om att inte vara aktivt obarmhärtiga!

Jesus sticker hål på den såpbubblan genom att ställa fram en aktivt barmhärtig människa som exempel för oss alla. Barmhärtigheten är nämligen aktiv!

Den lever i enlighet med Herrens uppmaning om att göra mot andra som man vill att de ska handla mot en själv.

Det finns inget sådant som ”passiv barmhärtighet”.

Att betrakta sig själv som en i grunden hygglig och barmhärtig människa, samtidigt som man finner det mindre viktigt att  göra några barmhärtighetens gärningar, det är att bedra sig själv.

Vi uppmanas i Skriften att ”älska inte med ord och med tungan, utan i gärning och sanning”! Detta är för övrigt ett verkligt tröstens ord för dem, som nog kan ge sina medmänniskor ett handtag då och då med praktiska saker, men som inte är så väldigt känslosamma och vältaliga av sig…

När Jesus ger sina lärjungar det nya budet i Joh 15 säger han att de ska älska varandra så som Han har älskat dem. Hans kärlek tog sig uttryck i barmhärtighet mot de slagna, praktisk barmhärtighet!

Det är väl det som är skillnaden på medkänsla och medlidande. Tycka synd om kan man göra på avstånd…

Bibel 2000 klampar för övrigt på i ullstrumporna. Den som hör kyrkohandbokstexten från Mika 6 läsas i kyrkan  får inte höra något om att ”älska barmhärtighet”.

Där sägs det bara att Herren vill att vi ska ”leva i kärlek”.

En vacker parafrasering, visst, men det texten säger är att vi ska ”älska barmhärtighet”, Folkbibeln,  ”love mercy”, New International och King James, ”rakastaa laupeutta”, Pyhä Raamattu 1938.

I det nutida samhället är en sådan här allmänt hållen uppmaning om att ”leva i kärlek” användbar för alla, som vill undergräva Bibelns auktoritet i frågor som gäller mellanmänskliga relationer. Den kan ju tolkas till vad som helst!

Var det därför det var så svårt att bara översätta som det står, Bibelkommissionen?

Berättelsen om det som hände på förklaringsberget, det lärjungarna fick se där, den tilltalar oss. Där blev ju Jesus förvandlad, härlig och strålande, där kom de två verkliga tungviktarna från gamla förbundets tid, Mose och Elia, och visade sig i himmelsk glans för de yrvakna lärjungarna, där kom ”shekina”, molnet av Guds härlighet, svepande ner över dem, och de fick höra Guds egen stämma ge erkännande åt Jesu ställning som Guds Son…

Det här var en härlighet som de närvarande kunde känna igen som härlighet!

Och de blev så begeistrade, Petrus och Jakob och Johannes, att de lämnade in ansökan om bygglov på stubben! De skulle ha velat stanna kvar där i glansen för alltid, långt borta från dalens krävande människor och grälsjuka fariséer.

Men Gud hade tänkt att de skulle få något mycket bättre än det, så det blev inga hyddor byggda på det berget.

Har du någon gång sett barn utan pengar stå vid godishyllan i varuhuset, längtansfullt stirrande på all den härlighet de inte har någon möjlighet att bli delaktiga i? Den situationen hade blivit lärjungarnas öde på förklaringsberget, om de hade fått lov att stanna där. De såg och hörde allt som hände, visst, men de var inte delaktiga. De var bara åskådare.

Härligheten, kraften, skönheten där på berget var något som bara fanns utanför dem!

De skulle vidare till ett annat berg innan de kunde bli delaktiga.

På det berget fanns ingen synlig härlighet. Det sägs om Honom som var huvudperson också där: ”Han hade ingen gestalt eller fägring, när vi såg på Honom kunde hans utseende inte behaga oss.”

Det berget såg Jesus lida, och det såg honom dö.

Det berget såg såren öppnas, där vi skulle ympas in!

Där, och bara där, genom att på detta sätt bli delaktiga i Jesus, genom att i tro ta emot Honom och det han gjorde på Golgata, kan vi få möjlighet att bli delaktiga också i förklaringsbergets härlighet.

Jesus uppmanar oss upprepade gånger att vaka, att hållas andligen vakna. Den vakan innebär delaktighet, både med Jesus, och med andra som vakar. Och den innebär smärta.

Man kan inte vara verkligt delaktig med en annan, och tänka sig att man bara ska dela det roliga, lätta och härliga.

Delar man på djupet, då delar man allt!

Den, som vill vara delaktig med Jesus, får vara beredd att dela allt med honom, lidandet och döden likaväl som uppståndelsen och härligheten!

Det här är inget man bestämmer sig för, det här är något att be om.

De flesta kristna har erfarenhet av hur det är när vi får ett ryck och ska bli ”bättre människor”.

Man hör eller läser om hur viktigt det är att vi ber, läser bibeln, vittnar, tar oss an nödställda, ger tionde, söker Andens gåvor och så vidare ut i det oändliga. Och när man bestämt sig för att ta itu med sitt böneliv och sitt offrande, eller sitt bibbelläsande, eller sina diakonala insatser, eller något av allt det andra en kristen uppenbarligen borde ägna sig åt, då blir varaktigheten i beslutet något mellan tre dar och tre månader, beroende dels på hur envis man är, och dels på hur snart något som känns ännu viktigare – eller mer intressant – dyker upp…

Paulus var en människa som visste vad han ville. Han hade insett faran i att hålla på att byta fokus hela tiden, satsa än på det ena, än på det andra, det märks när han varnar för ”vindkast i läran” i Efesierbrevets fjärde kapitel.

Han visste hur lätt hans arbete hade kunnat bli till slag i luften. Så han hade en övergripande målsättning för sitt liv, en målsättning som kontinuerligt  justerade hans prioriteringar vad det gällde allt annat, och han delar den med oss i Fil 3:10.

”Jag vill lära känna Jesus och kraften från Hans uppståndelse.

Jag vill känna delaktighet i Hans lidande.

Och jag vill bli Honom lik genom en död sådan som Hans.”

Nyckelorden är ”lära känna” och ”delaktighet”. Han vill inte ha mer teologisk, teoretisk kunskap om Jesus. Han längtar efter mer delaktighet, efter att känna Herren, efter mer av ”Jesus i mig och jag i Honom”!

När vi frågar:”Hur kan jag komma därhän att jag verkligen längtar efter att leva Gudsrikets liv? Att jag verkligen söker Guds Rike och Hans rättfärdighet utan några baktankar på allt det andra som ska tillfalla mig? Hur kan jag få en rätt längtan, rätt kärlek, rätt motiv?”, då ser jag bara ett svar på alla dessa frågor: Delaktighet med Jesus.

”Jag vill känna delaktighet i Hans lidanden”. Hur kan någon människa känna detta? Svaret måste bli: Genom delaktighet med Honom själv, genom att så förenas med Honom att Hans sorg blir min, att jag känner något av Hans smärta, att jag längtar efter det Han längtar efter, gläder mig över det Han har sin glädje i.

I samma mån som jag blir mer ett med Honom kommer allt det andra också att börja komma på plats. Det som inga planer, inga föresatser, inga metoder, inga tekniker i världen kan åstadkomma, det gör Fadern när vi ber Honom om det. Han kan forma oss till likhet med Kristus, inte på utsidan enbart, utan framför allt på insidan. Han kan göra oss till ”Kristusbrev, skrivna på människohjärtan med den levande Gudens Ande”.

En hel del av kärlekens uttryckssätt kan läras in och imiteras, men det håller inte hela vägen fram. Förr eller senare tvingas vi erkänna att det behövs något mer än bara beteendeträning, att det behövs mer än det finns material till i oss människor, om utsidan och insidan ska stämma med varandra, för Guds kärlek finns bara i Gud, och i den som är delaktig i Honom!

Gamle Paulus delar sitt hjärtas bön till Herren med oss. Han berättar om vad han sträckt sig efter, bett om, och vi kan se i det vi vet om hans liv, att han minsann blev bönhörd, både ifråga om att få dela härligheten och kraften, och att dela lidandena och svagheten.

Det var den här bönen, och den delaktighet han levde i som svar på den, som gjorde att han fick vara till en sån otrolig välsignelse. ”Kristi kärlek tvingar mig” skriver han som  förklaring till sitt otroliga engagemang.

Vi har ju haft stort pådrag under senare tider vad det gäller att bli mer delaktiga i uppståndelsekraften! Pådraget har kanske inte varit lika markant ifråga om att bli mer delaktiga i lidandet och döden…

Men det är fortfarande så, att kraften, Guds kraft,  fullkomnas i svaghet, vår svaghet.

Så länge vi stirrar oss blinda på härligheten, och gärna skulle vilja bosätta oss där det känns som saligast och bäst, når vi inte fram till det vi är kallade till.

Dit kommer vi bara genom att gå vidare till det berg, där det inte finns någon annan att se än Jesus – och honom som korsfäst.

Det jag avser är ett återkommande problem med andliga förnyelser, nämligen att vissa problem också tenderar att förnyas.

Vi har, tyvärr, vissa svårigheter med att lära oss av historien.

På min förra arbetsplats hade man en personaltidning.

Ett år gick en dam runt strax före jul och intervjuade ett tiotal anställda om deras julklappsinköp, närmare bestämt varför de köpte julklappar.

En del svarade att de alltid hade gjort det, andra att de brukade passa på att göra någon större anskaffning till familjen just i samband med julfirandet, någon att klapparna måste köpas, eftersom hustru och barn väntade sig att få något – men inte en enda svarade att de gav julklappar därför att de tyckte om sin familj!

Tydligen föreföll de andra motiven dem på något sätt mer berömvärda och viktigare att hålla fram! Bara kärlek räckte inte…

Då och då har jag hört kristna som fått uppleva någon form av förnyelse säga att de har för avsikt att stanna i sitt gamla sammanhang ”så länge det går”, eftersom de ”tror sig ha en uppgift där”, underförstått då att på något sätt leda de andra in i samma erfarenhet de själva gjort.

Det låter ju lovvärt, men tyvärr brukar det inte dröja så länge innan man ger upp, konstaterar att uppgiften är omöjlig och alltmer börjar hålla sig till likasinnade förnyelsemänniskor. Varför blir det så?

När en kristen bryter upp från en kristen gruppering och går vidare till en annan, kan det vara så att han har blivit avvisad och utmobbad från det sammanhang han betraktat som sitt andliga hem.

Det kan också vara så att någon upplever en genuin kallelse att gå in och tjäna i ett nytt sammanhang!

Det kan till och med vara så illa, att den församling eller samfund du tillhör går så långt i avfall och förnekelse, att du inte längre för ditt samvetes skull kan vara kvar där.

I sådana fall ser jag inget fel i att någon går vidare till ny gemenskap och nya uppgifter!

Men det kan också vara så att ens motiv för att stanna inte var rätt, då när man ännu stannade kvar.

Då blir i allmänhet inte heller ens motiv för att gå sin väg rätt!

Och då är risken stor att förgyllningen börjar flaga rätt fort också av det nya sammanhanget, och man börjar se sig om efter nästa landningsplats.

Det enda i längden hållbara motiv som finns för att söka och bevara gemenskapen med sina medkristna är kärlek. ”Jag är kvar här därför att jag tycker om de här människorna!”

Det knepiga är att det gör vi ju i många fall.

Det är bara det, att vi är så inpiskat prestationsinriktade att det liksom inte räcker med att bara säga att man tycker om de andra, utan det måste vara några sådana här ”jag-har-en-uppgift-här”-tillägg också, innan vi tycker att det duger.

Och då är det förkylt, för då kommer vi att ställa upp villkor för att älska våra bröder!

Om du har med dig tanken ”De borde verkligen lyssna till mig, de borde förstå att jag har något de saknar, att jag har något att bidra med” – in i gemenskapen, och ingen rullar ut röda mattan för dig och din andliga insikt, då blir nästa steg besvikelse och att du drar sig undan.

När du märker att du inte fick vara den utdelare av julklappar du hade tänkt dig, då får du se upp så att du inte plötsligt finner dig stående på lämpligt avstånd från ditt gamla sammanhang för att kunna klippa till det med kritik, hårda omdömen, och en attityd som säger tydligare än ord ”Jag är andligare än ni”!

Jag vill nu inte förneka det faktum att det faktiskt finns mycket att kritisera i alla kristna samfund.

Inte heller vill jag uppmuntra till att sopa saker under mattan och blunda för det som går fel.

Vad jag vill visa på är att ”holier-than-you”-attityden inte har burit en enda god frukt i kyrkohistorien!

Den bär bara fariseismens frukt, för frukten blir som trädet.

När Gud möter och välsignar människor som längtar efter mer av Honom, när vi får en andlig förnyelse, då är tanken att de förnyade ska stöda och uppmuntra varandra, och sedan också inom sina hemförsamlingar, om så möjligt är, fortsätta att verka och växa upp till det Herren tänkt för dem.

Många av oss har dock kanske många år av bön och kamp för att Guds verk ska få gå fram just i mitt sammanhang bakom sig.

Vi har fått uppleva motvind och besvikelser.

När vi då kommer in i ett förnyelseskeende, och får kontakt med andra, från andra församlingar och samfund, som ser och upplever detsamma som vi, då finns också en fara att det ”vi-och-de-tänkande”, som redan finns under ytan, får allt mer vind i seglen.

Till sådant kom inte förnyelsens Ande för att kalla oss!

Det gäller att minnas att det inte finns något ”vi och de” i Kristi församling, den som består av alla dem, som personligt tror på Jesus för sin frälsning. Där finns bara vi, Guds barn, de som är frälsta, inte genom Mose lag, bekännelseskrifternas lag eller förnyelselagen, utan rätt och slätt av nåd!

Ingen äkta andlig förnyelse har någonsin fått pånyttfödda gudsbarn att förkasta andra, som också är födda av Gud!

När det går på det sättet är nog andra krafter i rörelse.

Den som stannar kvar i en gemenskap av kristna syskon, som inte riktigt är med på alla noter i förnyelsepartituret, den som stannar, inte med en ambition att på något sätt vara en förnyelseapostel, utan av kärlek till dessa andra som liksom jag är födda av Gud, han eller hon ska inte behöva undra över ”hur länge jag ska orka”. Inte så länge Gud är kärlek!

Den, som har gått vidare till någon annan del av Kristi kropp, ska inte behöva undra över hur han ska förhålla sig till bröderna och systrarna, som blev kvar på förra stället. Inte så länge Gud är kärlek!

Inte ens om någon skulle bli ”utesluten ur synagogan”, inte ens om din Kristuserfarenhet leder in i en situation, där du förklaras persona non grata i ditt gamla sammanhang, inte ens då kan bitterheten besegra den som gjort kärleken till sitt motiv.

Paulus säger om dem, som slängde ut honom ur synagogan : ”Jag är fylld av sorg, och mitt hjärta plågas ständigt, ja jag skulle önska att jag själv fördömdes och skildes från Kristus om det kunde hjälpa dem…”

Problemet med andlig förnyelse är, som sagt, att det alltid tenderar att finnas problem som också förnyas. Men aldrig att det skulle vara själva förnyelsen som är problemet!

Det är det motstånd mot sann förnyelse som finns i både förnyelseförespråkarna, i dem som är tveksamma, och i de uttalade motståndarna, det motstånd som Skriften kallar den köttsliga naturen, som är problemet, och den problematiken får vi var och en först och främst reda ut med oss själva innan vi börjar med varandra.

Det motståndet finns, för sann förnyelse är alltid en förnyelse under korset, och köttet skulle gärna vilja snickra till förnyelsen så att det skulle gå att njuta av den utan korsbärande…

Vi befinner oss nu i en situation i den finländska kristenheten där vi måste börja inse både att vi hör ihop, och att vi behöver varandra.

Gränserna blir klarare, det blir allt tydligare vad som är ljus och vad som är mörker.

Sanningen förnyas och blir tydligare när lögnen flyttar fram sina positioner, och detta är en andlig förnyelse vi verkligen behöver!

Detta har lett till att de inom den lutherska kyrkan, som vill följa Jesus blir alltmer trängda, men kontakterna över samfundsgränserna är från det hållet tills vidare på de flesta håll mycket sparsamma, trots att det i detta läge borde vara naturligt för dem, som vill följa Herren, att söka sig samman!

Frikyrkorna fortsätter likaså, trots en del lovvärda ansatser till samarbete, i princip att köra var och en sitt race.

Tror vi att detta är den väg som ska göra oss beredda och mogna att ta emot en väckelse?

Nu behövs den ödmjukhet och syskonkärlek som eliminerar problemen ur förnyelsen, så att det goda Herren har gett till olika delar av sin församling får förena i stället för att skilja åt!

Somliga av oss frestas stoltsera med andliga nådegåvor, andra med välformulerade dogmer.

En del av oss håller fram det ena som det viktiga, det som vi mest av allt behöver förnyas i, andra betonar det andra.

Båda sidor kan väl sägas ha rätt, Kristi församling i Finland behöver förnyas i både Ordets sanningar och i Andens övernaturliga verk.

Ändå måste vi minnas att vi ingenting är, inte fast vi skulle ha både det ena och det andra, om vi inte har kärlek!

Om vi ska hitta någon gemensam väg framåt, i och till verklig andlig förnyelse, har vi allesammans skäl att pröva oss inför det Herrens ord som utesluter all andlig självbelåtenhet: ”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd!”

Det här bibelstället har jag ibland litet skämtsamt kommenterat med att säga, att det är ju litet svårt att tillämpa i vårt klimat, åtminstone vintertid! Nu ångrar jag alla gånger jag kläckt ur mig den dumheten.

När jag bad vidare och undrade över vad Herren kunde mena med att påminna mig om det här fick jag nämligen en bild av hur lätt det är att trampa ner både det ena och det andra utan att ens märka det, medan den som är barfota genast märker om han håller på att sätta ner foten på något han inte borde trampa på!

Uppmaningen att inte ha skor på sina fötter när man rör sig bland människorna är alltså ägnad att få oss att begripa att vi ska gå varsamt bland våra medmänniskor!

Hur ser då de skor ut, som vi trampar på andra med?

Att inte ge sig tid att lyssna är en skoversion. Om man har så bråttom att få fram sig själv och sina egna åsikter och viktigheter, att man inte alls lyssnar på andra, då kommer man oundvikligen att trampa ner en och annan medmänniska!

Samma sak, om man tycker det viktigaste är att vinna diskussionen, inte att vinna den man diskuterar med. Det är många frön, som kunde ha börjat växa för Guds Rike, som blivit nedtrampade med de kängorna!

Att hålla på sina rättigheter i ur och skur är att jämföra med marschkängor med järnbeslag.

Och ger man sig till att mobba andra, frysa ut dem – t ex genom att bilda innegäng där andra inte släpps in – , göra narr av dem, eller tala illa om dem, då är man med och trampar ner andra till den punkt, då de har förvandlats till en vägkant där inget kan gro – inte förrän det regnat mycket kärlek och barmhärtighet på den, i alla fall!

Så nu sitter jag här med en helt ny vinkel på det här med att ta på sig beredvillighetens skor, som fridens evangelium ger! Ska man vara fridens budbärare, då gäller det ha att ha skor med väääldigt tunna sulor…