Rubriken är något dubbeltydig. Man kan få den till att andlig förnyelse är ett problem, eller till att problem förnyas.
Det jag avser är ett återkommande problem med andliga förnyelser, nämligen att vissa problem också tenderar att förnyas.
Vi har, tyvärr, vissa svårigheter med att lära oss av historien.
På min förra arbetsplats hade man en personaltidning.
Ett år gick en dam runt strax före jul och intervjuade ett tiotal anställda om deras julklappsinköp, närmare bestämt varför de köpte julklappar.
En del svarade att de alltid hade gjort det, andra att de brukade passa på att göra någon större anskaffning till familjen just i samband med julfirandet, någon att klapparna måste köpas, eftersom hustru och barn väntade sig att få något – men inte en enda svarade att de gav julklappar därför att de tyckte om sin familj!
Tydligen föreföll de andra motiven dem på något sätt mer berömvärda och viktigare att hålla fram! Bara kärlek räckte inte…
Då och då har jag hört kristna som fått uppleva någon form av förnyelse säga att de har för avsikt att stanna i sitt gamla sammanhang ”så länge det går”, eftersom de ”tror sig ha en uppgift där”, underförstått då att på något sätt leda de andra in i samma erfarenhet de själva gjort.
Det låter ju lovvärt, men tyvärr brukar det inte dröja så länge innan man ger upp, konstaterar att uppgiften är omöjlig och alltmer börjar hålla sig till likasinnade förnyelsemänniskor. Varför blir det så?
När en kristen bryter upp från en kristen gruppering och går vidare till en annan, kan det vara så att han har blivit avvisad och utmobbad från det sammanhang han betraktat som sitt andliga hem.
Det kan också vara så att någon upplever en genuin kallelse att gå in och tjäna i ett nytt sammanhang!
Det kan till och med vara så illa, att den församling eller samfund du tillhör går så långt i avfall och förnekelse, att du inte längre för ditt samvetes skull kan vara kvar där.
I sådana fall ser jag inget fel i att någon går vidare till ny gemenskap och nya uppgifter!
Men det kan också vara så att ens motiv för att stanna inte var rätt, då när man ännu stannade kvar.
Då blir i allmänhet inte heller ens motiv för att gå sin väg rätt!
Och då är risken stor att förgyllningen börjar flaga rätt fort också av det nya sammanhanget, och man börjar se sig om efter nästa landningsplats.
Det enda i längden hållbara motiv som finns för att söka och bevara gemenskapen med sina medkristna är kärlek. ”Jag är kvar här därför att jag tycker om de här människorna!”
Det knepiga är att det gör vi ju i många fall.
Det är bara det, att vi är så inpiskat prestationsinriktade att det liksom inte räcker med att bara säga att man tycker om de andra, utan det måste vara några sådana här ”jag-har-en-uppgift-här”-tillägg också, innan vi tycker att det duger.
Och då är det förkylt, för då kommer vi att ställa upp villkor för att älska våra bröder!
Om du har med dig tanken ”De borde verkligen lyssna till mig, de borde förstå att jag har något de saknar, att jag har något att bidra med” – in i gemenskapen, och ingen rullar ut röda mattan för dig och din andliga insikt, då blir nästa steg besvikelse och att du drar sig undan.
När du märker att du inte fick vara den utdelare av julklappar du hade tänkt dig, då får du se upp så att du inte plötsligt finner dig stående på lämpligt avstånd från ditt gamla sammanhang för att kunna klippa till det med kritik, hårda omdömen, och en attityd som säger tydligare än ord ”Jag är andligare än ni”!
Jag vill nu inte förneka det faktum att det faktiskt finns mycket att kritisera i alla kristna samfund.
Inte heller vill jag uppmuntra till att sopa saker under mattan och blunda för det som går fel.
Vad jag vill visa på är att ”holier-than-you”-attityden inte har burit en enda god frukt i kyrkohistorien!
Den bär bara fariseismens frukt, för frukten blir som trädet.
När Gud möter och välsignar människor som längtar efter mer av Honom, när vi får en andlig förnyelse, då är tanken att de förnyade ska stöda och uppmuntra varandra, och sedan också inom sina hemförsamlingar, om så möjligt är, fortsätta att verka och växa upp till det Herren tänkt för dem.
Många av oss har dock kanske många år av bön och kamp för att Guds verk ska få gå fram just i mitt sammanhang bakom sig.
Vi har fått uppleva motvind och besvikelser.
När vi då kommer in i ett förnyelseskeende, och får kontakt med andra, från andra församlingar och samfund, som ser och upplever detsamma som vi, då finns också en fara att det ”vi-och-de-tänkande”, som redan finns under ytan, får allt mer vind i seglen.
Till sådant kom inte förnyelsens Ande för att kalla oss!
Det gäller att minnas att det inte finns något ”vi och de” i Kristi församling, den som består av alla dem, som personligt tror på Jesus för sin frälsning. Där finns bara vi, Guds barn, de som är frälsta, inte genom Mose lag, bekännelseskrifternas lag eller förnyelselagen, utan rätt och slätt av nåd!
Ingen äkta andlig förnyelse har någonsin fått pånyttfödda gudsbarn att förkasta andra, som också är födda av Gud!
När det går på det sättet är nog andra krafter i rörelse.
Den som stannar kvar i en gemenskap av kristna syskon, som inte riktigt är med på alla noter i förnyelsepartituret, den som stannar, inte med en ambition att på något sätt vara en förnyelseapostel, utan av kärlek till dessa andra som liksom jag är födda av Gud, han eller hon ska inte behöva undra över ”hur länge jag ska orka”. Inte så länge Gud är kärlek!
Den, som har gått vidare till någon annan del av Kristi kropp, ska inte behöva undra över hur han ska förhålla sig till bröderna och systrarna, som blev kvar på förra stället. Inte så länge Gud är kärlek!
Inte ens om någon skulle bli ”utesluten ur synagogan”, inte ens om din Kristuserfarenhet leder in i en situation, där du förklaras persona non grata i ditt gamla sammanhang, inte ens då kan bitterheten besegra den som gjort kärleken till sitt motiv.
Paulus säger om dem, som slängde ut honom ur synagogan : ”Jag är fylld av sorg, och mitt hjärta plågas ständigt, ja jag skulle önska att jag själv fördömdes och skildes från Kristus om det kunde hjälpa dem…”
Problemet med andlig förnyelse är, som sagt, att det alltid tenderar att finnas problem som också förnyas. Men aldrig att det skulle vara själva förnyelsen som är problemet!
Det är det motstånd mot sann förnyelse som finns i både förnyelseförespråkarna, i dem som är tveksamma, och i de uttalade motståndarna, det motstånd som Skriften kallar den köttsliga naturen, som är problemet, och den problematiken får vi var och en först och främst reda ut med oss själva innan vi börjar med varandra.
Det motståndet finns, för sann förnyelse är alltid en förnyelse under korset, och köttet skulle gärna vilja snickra till förnyelsen så att det skulle gå att njuta av den utan korsbärande…
Vi befinner oss nu i en situation i den finländska kristenheten där vi måste börja inse både att vi hör ihop, och att vi behöver varandra.
Gränserna blir klarare, det blir allt tydligare vad som är ljus och vad som är mörker.
Sanningen förnyas och blir tydligare när lögnen flyttar fram sina positioner, och detta är en andlig förnyelse vi verkligen behöver!
Detta har lett till att de inom den lutherska kyrkan, som vill följa Jesus blir alltmer trängda, men kontakterna över samfundsgränserna är från det hållet tills vidare på de flesta håll mycket sparsamma, trots att det i detta läge borde vara naturligt för dem, som vill följa Herren, att söka sig samman!
Frikyrkorna fortsätter likaså, trots en del lovvärda ansatser till samarbete, i princip att köra var och en sitt race.
Tror vi att detta är den väg som ska göra oss beredda och mogna att ta emot en väckelse?
Nu behövs den ödmjukhet och syskonkärlek som eliminerar problemen ur förnyelsen, så att det goda Herren har gett till olika delar av sin församling får förena i stället för att skilja åt!
Somliga av oss frestas stoltsera med andliga nådegåvor, andra med välformulerade dogmer.
En del av oss håller fram det ena som det viktiga, det som vi mest av allt behöver förnyas i, andra betonar det andra.
Båda sidor kan väl sägas ha rätt, Kristi församling i Finland behöver förnyas i både Ordets sanningar och i Andens övernaturliga verk.
Ändå måste vi minnas att vi ingenting är, inte fast vi skulle ha både det ena och det andra, om vi inte har kärlek!
Om vi ska hitta någon gemensam väg framåt, i och till verklig andlig förnyelse, har vi allesammans skäl att pröva oss inför det Herrens ord som utesluter all andlig självbelåtenhet: ”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd!”