För många har namnet Arafat kommit att bli en symbol för det, som brukar kallas det palestinska folkets kamp.
För andra har samma namn kommit att symbolisera terror, dubbelspel, löftesbrott och korruption.
Han är död nu sedan flera år, men eftersom han fortfarande är den symbol han är för palestinierna, och eftersom det var han, som var huvudarkitekten bakom PLO, utövar han också fortsättningsvis ett avsevärt inflytande.
Vem var egentligen Yassir Arafat? Gjorde de israeliska ledarna rätt i att inte lita på honom? Hur blev han den han var – vad han var? Vad slags arv har han lämnat efter sig åt de nutida palestinska ledarna? Nedanstående text kanske kan ge ett svar på de frågorna. Läs, och bedöm själv!
Det här är en översättning och mycket lätt bearbetning av en artikel, som publicerades i Wall Street Journal i mitten av september 2003.
Artikeln är skriven av Ion Mihail Pacepa, som var chef för Rumäniens underrättelsetjänst innan han hoppade av till USA 1978.
Han är den högste underrättelseofficer (generals grad) som hoppat av till väst från det forna östblocket.
Originalrubriken är ”Arafat : the KGB:s man”. Översättningen är gjord av Ingmar Rönn.
”Israels regering är besluten att utvisa Yasser Arafat, och säger att han är ett hinder för freden.
Den sjuttiotvåårige palestinske ledaren är dock något mycker värre än så, han är en karriärterrorist, som tränades, beväpnades och finansierades av Sovjetunionen och dess satellitstater i tiotals år!
Innan jag hoppade av från min post som chef för Rumäniens underrättelsetjänst, var jag ansvarig för att förmedla ca 200.000 dollar per månad under nästan hela sjuttiotalet till Arafat.
Jag sände också två fraktflygplan i veckan till Beirut, packade med uniformer och förråd. Andra östblocksstater gjorde likadant.
Terrorismen har varit ytterst inkomstbringande för Arafat!
Enligt Forbes Magazine ligger han vad det gäller personlig förmögenhet idag på sjätte plats bland världens ”kungar, drottningar och despoter”, med mer än 300 miljoner dollar undanstoppade i schweiziska banker.
”Det var jag som uppfann flygplanskapning”, skröt Arafat när jag träffade honom första gången i hans PLO-högkvarter i Beirut i början på sjuttiotalet.
Han hade en världskarta på väggen (där Israel inte fanns, bara ”Palestina”) och han visade på alla de små röda flaggor, som satt instuckna i kartan. ”Där är de, allihop!”, förklarade han stolt för mig.
Den tvivelaktiga äran av att ha uppfunnit flygplanskapning går dock i verkligheten till KGB, som kapade ett amerikanskt passagerarplan till Kuba redan 1960.
Det som Arafat verkligen kan sägas ha uppfunnit är självmordsbombaren, en terrormetod som slog ut i full blom 11.9.2001…
1972 placerades Arafat och hans terroristnätverk högt på prioriteringslistorna i alla Sovjets satellitstaters underrättelsetjänster, också i den jag ledde.
Bukarests roll var att hjälpa honom att ställa sig in med Vita Huset.
Vi var östblockets specialister på sådana saker.
Vi hade redan haft stor framgång med att få Washington, liksom stora delar av USA:s vänstersinnade intellektuella överhuvudtaget, att tro att Nicolae Ceauscescu, Rumäniens diktator, var som Josip Broz Tito i Jugoslavien, en ”självständig” kommunist med en ”moderat” linje.
När jag träffade KGB:s ordförande Yuri Andropov i februari 1972, skrattade han tillsammans med mig åt amerikanernas lättrogenhet när det gäller kändisar och celebriteter.
Vi hade växt ifrån stalinerans personkult, men amerikanerna var fortfarande naiva nog att respektera statsöverhuvuden!
Så vi beslöt att göra Arafat till just en sådan galjonsfigur, och börja förändra PLO i riktning mot en statsbildning.
Andropov trodde att amerikanerna, krigströtta efter Vietnam, skulle gripa efter varje tecken till avspänning i Mellanöstern och gärna vara med om att upphöja Arafat från terrorist till statsman, om det verkade ge hopp om fred.
Direkt efter det mötet fick jag tillgång till Arafats personliga akt i KGB:s arkiv.
Från början var han egyptier med medelklassbakgrund, som blev övertygad kommunist genom KGB:s internationella verksamhet.
Sedan tränades han vid KGB:s utbildningscenter för specialoperationer, Balashikha, öster om Moskva, och i mitten på sextiotalet beslöt man att förbereda honom för att bli PLO:s framtida ledare.
Först lät KGB förstöra de officiella dokument som visade att Arafat var född i Kairo, och ersatte dem med förfalskningar, som visade att han var född i Jerusalem och palestinier.
Sedan tog KGB:s desinformationsavdelning hand om Arafats fyrsidiga publikation ”Falastinuna”, (Vårt Palestina) och förvandlade den till ett 48-sidigt, månatligen utkommande organ för den palestinska terrororganisationen al Fatah, som Arafat hade lett sedan 1957.
KGB såg till att tidningen distribuerades i arabvärlden och i Västtyskland, som då var värd för en mängd palestinska studeranden.
KGB var skickligt på att producera och sprida publikationer av olika slag, det fanns många sådana, som på olika språk tjänade dess framskjutna organisationer i Västeuropa, sådana som World Peace Council och World Federation of Trade Unions.
Nästa steg var att ge Arafat en ideologi och en image, enligt det vanliga mönstret för lojala kommunister i våra internationella frontorganisationer.
Det fanns inget gensvar för högsint idealism i arabvärlden, så KGB omformade Arafat till en rabiat antisionist.
De valde också ut en ”personlig förebild” åt honom, stormuftin Haj Amin al-Husseini, mannen som under ett besök i Nazi-Tyskland i slutet på trettiotalet förebrådde de tyska ledarna för att de dödade för få judar.
(1985 betygade Arafat sin vördnad för muftin ifråga, och sade sig vara stolt över att få gå i hans fotspår)
Som agent under täckmantel var Arafat mycket viktig för KGB.
Strax efter sexdagarskriget 1967 ordnade Moskva så att han blev utnämnd till PLO:s ordförande. Egyptens dåvarande härskare, Gamal Abdel Nasser, som var en sovjetisk nickedocka, föreslog utnämningen.
1969 beordrade KGB Arafat att förklara krig mot den amerikanska ”imperialistiska sionismen” under Black Terrorist Internationals första möte på toppnivå. BTI är en nyfascistisk propalestinsk organisation som finansieras av KGB och Libyens ledare Muammar Gadaffi.
Arafat blev så förtjust i uttrycket ”imperialistisk sionism” att han tog åt sig äran för att ha kommit på det själv, men det kom i verkligheten från Moskva, och är en modern tillämpning av den gamla förfalskningen ”Sions vises protokoll” .
Påståendet att sionismen skulle vara imperialistisk till sin natur var länge ett av ryssarnas favoritverktyg att förstärka hatet mellan etniska grupper.
KGB betraktade alltid antisemitism och anti-imperialism som en utmärkt källa till antiamerikanism.
I KGB:s Arafat-mapp stod också, att endast personer, som var verkligt bra på bedra och föra andra bakom ljuset, hade någon möjlighet att nå hög status i arabvärlden.
Vi fick följaktligen direktiv att hjälpa Arafat att utveckla sin ”extraordinära begåvning för bedrägeri”.
KGB:s chef för internationell underrättelseverksamhet, general Alexander Sakharovsky, beordrade oss att skydda och dölja Arafats terrordåd på samma gång som vi hjälpte till att bygga upp hans internationella image. ”Arafat är strålande på att iscensätta saker, och vi bör utnyttja honom väl”, slutade hans brev.
I mars 1978 kom Arafat i hemlighet till Bukarest för att få sina sista instruktioner i hur han skulle bete sig i Washington.
”Det enda du behöver göra är att låtsas som om du har för avsikt att bryta med terrorismen och erkänna Israel, och upprepa det om och om och om igen”, förklarade Ceauscescu om och om igen. Han var upprymd över tanken att han och Arafat rentav skulle kunna sno åt sig ett fredspris för sina falska viftningar med olivkvisten.
I april 1978 eskorterade jag Ceauscescu till Washington, där han charmade president Carter.
Han framhöll ivrigt hur Arafat skulle komma att förvandla sitt brutala PLO till en laglydig exilregering, om bara USA vore villigt att upprätta officiella relationer till dem.
Mötet var en stor framgång för oss.
Carter upphöjde Ceauscescu, diktator över den värsta polisstaten i Europa, som en ”nationell och internationell ledare, som tagit på sig en ledarskapsroll i hela det internationella samfundet”.
Triumferande återvände Ceauscescu hem med en gemensam kommuniké, där den amerikanske presidenten fastslog att hans vänskapliga relationer med Ceauscescu ”tjänade världens sak”.
Tre månader senare beviljades jag politisk asyl i USA.
Ceauscescu fick aldrig något nobelpris.
Men 1994 fick Arafat sitt – därför att han fortsatte att spela den roll vi givit honom, och han gjorde det perfekt.
Han hade förvandlat PLO till en exilregering – ”den palestinska myndigheten”.
Han fortsatte att låtsas att beordra stopp för de palestinska terroraktionerna, på samma gång som han tillät dem att fortgå ostört.
Två år efter undertecknandet av Oslo-fördraget hade antalet israeler dödade i terrorattacker stigit med 73%.
Den tjugotredje oktober 1998 avrundade president Clinton sitt offentliga tal till Arafat med att tacka honom för att han ”årtionde efter årtionde outtröttligt representerat det palestinska folkets längtan efter att få vara fritt, självförsörjande och hemma”.
Den nuvarande administrationen i USA har genomskådat Arafat, men kommer inte att öppet stöda hans utvisning.
Under tiden har den åldrande terroristen stärkt sitt grepp om PLO och ställt upp sina unga anhängare för nya självmordsattacker.”
Källor: Wall Street Journal 09 2003, art. förf. Ion Mihail Pacepa