Jag var litet förundrad när jag kom ut på gatan igen. Det mesta hade nämligen känts så bekant!
Ja, inte Marialitanian före mässans början, men mycket av det som hände i själva mässan var tämligen hemvant.
Varje lutheran, som är någotsånär van med sin kyrkas gudstjänstliturgi, skulle ha känt igen sig!
Jag frestades tänka att Finlands evluth. tydligen har kopierat sin gudstjänstordning från Rom, och bara ändrat litet i melodier och ordningsföljder för att inte krocka med copyrighten…
Många av traditionerna – de nedärvda sederna, lärorna, ceremonierna – är alltså de samma i både rom.kat och ev.luth.
Det hade jag i och för sig nog varit medveten om redan tidigare, men det blev så verkligt när jag satt där i mässan.
Då får man ju undra hur vi ska ställa oss till traditionerna och traditionsbundenheten?
Märk väl, jag frågar inte bara hur vi ska förhålla oss till traditionen, utan också, och framför allt, hur vi ska förhålla oss till bundenheten!
Traditionen är nämligen inte i sig någon dålig sak, tvärtom!
Den ger rötter, den ger kontinuitet, den ger ett gemensamt arv åt oss kristna som lever idag.
Vi gör ett misstag om vi kastar allt som varit före oss överbord, och sätter ett likhetstecken mellan traditioner och döda ben!
Bundenheten är något helt annat.
Om vi med hänvisning till ”så här har vi alltid gjort” vägrar att se nya vidder av Livets ord, då blir resultatet att vi gör på stället marsch, när Herren kallar oss att följa Honom in på mark vi ännu inte intagit.
Traditionen är nämligen inte fullkomlig. Den talar om för oss, förmedlar till oss det goda fäderna kommit fram till, men den förmedlar också de misstag och feltolkningar de gjort sig skyldiga till!
Guds Ord är sanning. Allt annat ska prövas mot Ordet, också traditioner med tusenåriga anor.
Det finns liv och innehåll i mångt och mycket av det som gått i arv i Kristi kyrka genom seklerna. Det ska vi ta vara på, och tacka Gud för!
När Gud gör nytt ibland oss idag, och visar oss nya saker är det inte hans mening att vi ska förakta det Han gjorde och lärde för femhundra eller tusen år sedan! I själva verket är det ofta så, att det han gör nu har han också gjort förr, kanske i en annan form och med andra uttryck, men ändå.
Bundenheten kommer dels när vi menar att allt också till det yttre ska fortsätta att vara som det alltid har varit, dels, och i sin värsta form, när traditionen inte alls bygger på något Guds Ord eller verk, utan rätt och slätt består av ”fäderneärvda människomeningar”, saker som i stället för att vara till nytta i Guds verk hindrar det! Som i stället för att ge uttryck för Guds vilja och Ord gör Guds Ord om intet.
Traditionen ska vi värdesätta. Det goda den förmedlar ska vi ta vara på. Ingen annan än den onde har någon glädje av den historielöshet, som tyvärr är alltför vanlig bland de troende!
Traditionalist vill jag dock inte varken bli eller vara. Blir vi det, då är inte traditionen längre vår tjänare, utan vår herre, och den är en herre med både bättre och sämre sidor, för varken Kristi kyrka här på jorden eller dess traditioner är ofelbara.
Det märker man minsann på alla de bibelstridiga seder och bruk man hittar i de gamla kyrkosamfundens traditioner!
Verkligheten själv, fullkomligheten, den finns i Kristus.
Den söker vi och finner hos Honom.
Visst kan vi ha mycket hjälp av de vägvisare, som de som gått före oss har satt upp, men Ordet och Anden vill leda oss förbi vägvisarna och fram till Honom som de pekar på!