Den krävarsjukan är nog minst lika utbredd i Finland, skulle jag tro.

Ett stort problem med  rättighetstänkandet är, att man kan försvara så  många slags orättfärdighet med hjälp av det!

Jag kom in på de här tankarna idag, när jag läste i Kyrkpressen om den stora glädjen en del människor i Närpes prosteri kände över resultatet i kyrkovalet. Nu skulle man nämligen via den uppnådda majoriteten kunna tvinga igenom kvinnliga präster i Närpes församling!

Det var med den agendan man skapat en egen lista, det var med den målsättningen man gått till val, med draghjälp av en känd veteranpolitiker, för det är ju en självklar rättighet att man ska kunna tvinga sig in var man vill!

Man skulle ju önska, att de, som vill vara med och leda en kristen församling, skulle tänka på människors frälsning istället, och hur vi ska växa i tron, men…

Frågan om kvinnliga präster lämnar jag därhän. Nya Testamentet vet inte om några präster av den modell vi har idag, varken manliga eller kvinnliga.

Det är det här med att med hjälp av politisk maktutövning gå in för att i en kristen församling tvinga genom något man ser som sin rätt, som jag reagerar mot.

Ingen, varken man eller kvinna,  har ju någon rätt till någon tjänst i Guds församling, allra minst går man och tar sig, eller än värre, tilltvingar sig, någon sådan rätt, på den punkten är Bibeln klar!

Jag drar mig till minnes vad Carl-Eric Sahlberg sade vid ett tillfälle: ”Tungomålstalande, det är inte farligt, men kyrkopolitik, det är farligt!”

Kyrkopolitik slänger nämligen ut ”ske Din vilja” genom kyrkfönstret, och ersätter Guds vilja med majoritetsbeslut – när nu Gud inte begriper att ställa upp och ge var och en vad var och en tycker sig ha rätt till…

Nå, det här med kyrkopolitiken i Närpes är ju bara ett exempel på vad elände det blir av rättighetstänkandet. Det finns fler!

Ta nu bara det här med ”allas rätt till barn”, som ibland framhålls i diskussionen om vem, som ska ha adoptionsrätt.

Vad då rätt till barn?? Barn är en gåva, inte en rättighet!

Eller ”kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp” som brukar kastas fram som argument för fri abort.

Om man nu ska tala om rättigheter i det sammanhanget,  då är det som händer, när fri abort tillåts, att man låter den ena människans ”rätt” att slippa föda barnet köra över den andra människans  rätt att få leva, men det vill man inte kännas vid – andras rättigheter är ju av någon anledning sällan lika viktiga som de egna, när de två sakerna kolliderar…

Eller när möjlighet att få leva ut sin sexualitet uppfattas som en rättighet. Man hävdar då att man självklart ”har rätt” att bete sig hur man vill, och när man än känner för det, och tillsammans med vem som nu råkar finnas till hands.

Samtidigt sätter man de regler och anvisningar Skaparen har gett oss ur spel. ”Strunt i bruksanvisningen, nu kör vi, det har vi rätt till!”

Sen förundrar sig alla förståsigpåare och är bekymrade, när det missbrukade maskineriet skär ihop…

Och det talas ju inte bara om människans alla olika rättigheter, det talas också om djurens rättigheter, så listan på allas olika krav kan göras lång.

Vi är så vana med det här, att vi knappt ens reagerar, snarare har det blivit så att också många kristna nickar på huvudet och säger ”Ja, det är ju klart…”, när det talas om rättigheter hit och dit.

Tittar man i Nya Testamentet hittar man dock, och kanske för en del krävare också överraskande,  inte mycket stöd för rättighetstänkandet.

I Gamla Testamentet  ställs krav som människan ska uppfylla, innan några rättigheter gäller, lagen skulle ju hållas innan man kunde vänta sig några välsignelser, men i NT är det som om hela konceptet med att ha rätt till det ena eller andra, och därmed också kunna kräva sin rätt,  skulle ha fallit bort!

I stället talas det om skyldigheter! Det talas om förpliktelser!

Vi är pliktiga att älska varandra!

Vi har en skyldighet att bära varandras bördor!

Vi beordras dela med oss åt dem som lider nöd!

Hela saken vänds alltså upp och ned! I Guds ordning är det inte som här i världen, där alla försöker få vad de vill ha genom att kräva det av andra. Herren vill ha det så, att alla får vad de behöver, därför att alla är villiga att ge!

Och tänker man litet, då blir det ganska självklart, att det är så här Kristi rike och församling ska fungera – och alla människor, oavsett tro, mår bäst, om vi handlar på det här sättet mot varandra! Det är faktiskt saligare att ge än att ta!

Nya förbundet bygger ju på nåd, och nåd och rättigheter utesluter varandra!

I vårt kräv-din-rätt-samhälle vill alla ha, alla står på sina rättigheter och framställer sina krav.

Det blir konflikter och elände, och de mest högljudda, eller de med störst påtryckningsgrupp tar hem spelet. Så är det enligt denna världens ordning.

I Guds Rike finns inga rättigheter. Där kräver man inte. Till och med Gud själv har avstått från sin rätt gentemot oss, genom att istället för att förkasta den avfallna mänskligheten utge sin Son för oss!

Men eftersom alla är pliktiga att ge och dela med sig, blir ju slutresultatet ändå att alla också får vad de behöver, utan konflikter och strider! För hela ordningen bygger på nåd, inte rättigheter och krav!

Men börjar man blanda in rättighetstänkandet i Guds Rikes ordningar, då går förstås hela systemet i baklås.

Och sen tycks människan tro att lösningen är att kräva ännu fler rättigheter, vara ännu högljuddare, och till och med ta den här världens lagstiftare och makter till hjälp för att få sin ”rätt” i Guds församling, i stället för att backa ut ur återvändsgränden, och gå böne- och välsignelsevägen istället…

Till och med djuren får vad de ska ha, om Guds ordning får gälla, eftersom vi människor är förpliktigade att ta väl hand om dem – Guds ursprungliga uppdrag till människan är ju att ”bruka och bevara skapelsen”!

Så snart vi frestas att gå in för att kräva vår rätt gentemot varandra kan det annars vara bra att minnas vad som är det enda vi egentligen har rätt till, det enda som vi faktiskt har tjänat ihop till, nämligen enkelbiljett till expresshissen neråt.

Allt vi får som är bättre än den biljetten är alltså nåd!

Tänker man på den saken kanske kravlusten dämpar sig litet… och tar  man sig tid att tänka på vad nåden har gett en, då kanske man rentav blir litet mer villig att ge istället för att kräva!

Så gick åren, och både kungen och hans hovnarr blev äldre. Båda bar fortfarande sina spiror, narren också, för någon löjligare människa hade inte stått att finna i hela kungariket.

Så blev kungen sjuk, och ännu sjukare, och det stod småningom klart att han inte skulle komma att återhämta sig. När han låg där på sin dödsbädd kallade man på hovnarren, för att denne skulle komma och förströ sin härskare en sista gång.

Narren kom, men istället för att göra några konster eller berätta något roligt gick han fram till kungens bädd och frågade ”Vet du vart du går, nu när du ska dö?”

”Nej, jag vet bara att jag måste  dö nu” , svarade kungen matt.

”Ja, det finns något som inte ens kungar kan undvika, och det har du vetat om hela tiden, eller hur?” svarade narren. ”Alla måste vi dö en gång. Hur är det, har du samlat dig några skatter eller skaffat dig några vänner i den värld, dit du nu är på väg?”

”Nej, det har jag aldrig tänkt på”.

”Du visste, att du en dag måste dö, och ändå har du inte gjort något för att förbereda dig för den dagen? Har du inte berett dig för himlen? Har du inte gjort något för att undvika helvetet?”

”Jag har ju varit rikets konung i hela mitt vuxna liv! All min kraft har gått åt till rikets viktiga angelägenheter! När skulle jag ha haft tid att tänka på sådant!” försvarade sig kungen.

Då tog narren fram sin spira ur narrkåpans ärm, där han förvarat den under alla de år som gått, och återlämnade den till kungen med orden:  ”Härmed utnämner jag dig till narrarnas konung!”

Vi planerar för framtiden. Vad vi ska göra i sommar, vart vi ska resa på semestern,  vad vi ska göra när barnen blir stora, vad vi ska göra när vi blir pensionärer.

Jag hörde till och med en gång en berättelse om en äldre man, som stod och tittade ut över sitt nyligen kalhuggna och nyss planterade skogsskifte, och eftertänksamt sade. ”Ja, nu dröjer det sjuttio år, innan jag kan slutavverka här igen!”.

Vi har så lätt för att glömma, att vi en gång måste härifrån. Det är hård konkurrens om den nyss nämnda kungatiteln!

Nå, i och för sig finns det väl ingen, som tror att jordelivet ska vara för evigt, även om vi gärna skjuter den insikten ifrån oss.

Men varför vill vi inte tänka på det här, då?

Ibland är det väl för att vi tänker som damen, som sade så här: ”Men jag vill inte att Jesus ska komma tillbaka än! Jag vill se barnbarnen växa upp, jag vill hinna njuta av att vara pensionär, det är mycket jag har tänkt göra här i världen än!”

Det uttalandet kom  vid ett tillfälle, när det var tal om yttersta tiden och Jesu tillkommelse.

Den dagen möter vi ju evigheten lika ofrånkomligt, som vi gör när vi dör, och lämnar detta jordeliv, och om man tycker sig ha mycket ogjort och osett här, då vill man inte gärna tänka på att den dagen kan komma när som helst – till och med idag..

Uppbrottet kan också upplevas som något rent skrämmande. Det här med att likt Abraham ”dra ut från sitt land och sitt folk” och möta något, som trots att vi har en del information om vart vi är på väg, och dessutom mycket positiv sådan, om man råkar följa Jesus, det kan ändå för många kännas som ett ångestladdat språng ut i det okända.

Vi befinner oss i veckan mellan uppbrottets söndag och domsöndagen. Texterna handlar de här söndagarna just om det kommande uppbrottet, och om vikten av att vara beredd när det kommer.

”Jesus kommer snart, är du redo?” Det kan man få läsa på elstolparna längs vägarna då och då, och en och annan kommentar har man ju hört om ”vettlösa fanatiker som försöker skrämma folk till himlen”…

Men det är inte det, som det handlar om! Här är det fråga om att försöka få folk att vakna, och göra sig beredda för den uppbrottets dag som kommer för oss alla, inte om att skrämma någon till himlen!

Så länge man sover vet man inte om att man sover, det är först när man vaknar, som man inser att man nyss sov! Därför brukar vi tala om ”väckelse”, det är det ord som bäst beskriver vad det handlar om, när en människa vaknar till insikt om att avresedagen närmar sig, och hon ännu inte har gjort sig resklar!

I en av de aktuella texterna försöker profeten Amos väcka ett sovande Israel till insikt om att det är dags att bereda sig att möta sin Gud. Amos 4:12-13. Det var inget lätt företag då, och inte är det lättare nu.

”Jag tror inte på det där snacket om att Jesus ska ska komma tillbaka! Det där har ju de kristna talat om i snart tvåtusen år nu, att Jesus ska komma snart, och han har inte synts till än!”

Många avvärjer budskapet om Jesu tillkommelse med att säga så.

Ok, tro vad du vill om det, det lär du göra ändå, men tror du att du ska dö? Jo, det gör du.

Och vågar du påstå att du vet, med hundraprocentig säkerhet, vad som händer efter den fysiska döden? Nej, det kan du inte påstå, inte om du är ärlig.

Du har varit noga med brandförsäkringar och hemförsäkringar och bilförsäkringar, du har förstått att gardera dig för något, som kanske kan hända.

När vi talar om döden, då talar vi om något som säkert kommer att hända!

Men då tycker man att man kan strunta i försäkringarna!

Som sagt, det är hård konkurrens om kungavärdigheten, men du behöver ju inte vara med i den tävlingen, om du inte vill!

Skriften vittnar tydligt om att det ska komma ett totalt sammanbrott både i världen och i den världsvida kristenheten strax  innan det allmänna uppbrottet kommer, så det gäller att vara vaken och redo! Den som dras med i sammanbrottet, så att all ens uppmärksamhet upptas av det, han kanske missar uppbrottet!

I  en annan av de aktuella texterna, 2 Petr 3, talar aposteln om för oss att redan då, på hans tid, hade människor börjat göra narr av det kristna hoppet, just med argumentet att inget har ju hänt än, och förklarar att Gud i sitt tålamod vill ge så många människor som möjligt chans att omvända sig.

Ta chansen!

Bered dig att möta din Gud genom att erkänna vem du själv är, en syndare, som behöver räddas, och genom att inse vem Gud är, en förtärande eld mot all orättfärdighet!

Och håll sedan kvar den insikten! Då håller du dig till Kristi kors och lever i syndernas förlåtelse, och gör du det, då är du fri att älska och följa och lyda Honom som dog för dig!

Då är du vaken, då är du levande, då är du redo för avfärd, när än den dagen kommer!

Jag börjar med att bjuda på ett i mitt tycke enastående kraftigt och tydligt uttalande av gamle broder Martin – Luther, alltså:

Nu finner vi i läran först och främst detta fel, att även om några predikar om tron, genom vilken vi blir rättfärdiga och saliga, ger man dock inte tillräckligt tydligt tillkänna hur man ska komma till denna tro!

Nästan alla försummar nämligen ett stycke av den kristna läran, och utan detta kan ingen förstå vad det är att tro!

Kristus säger i Luk 24:47 att vi ska predika bättring och syndernas förlåtelse, men nu talar många endast om syndernas förlåtelse, och säger litet eller inget alls om omvändelsen.

Detta trots att utan omvändelse ingen förlåtelse ges, och förlåtelsen inte heller kan förstås utan omvändelse!

Därav kommer folk i den inbillningen, att de, utan att ha omvänt sig, redan skulle ha fått syndernas förlåtelse, och blir därigenom säkra och ofruktsamma.

Detta är då en större villfarelse och synd än alla de gamla tidernas villfarelser, så att man sannerligen har skäl att frukta det, som Kristus säger i Matt 12:45, att det sista blir värre än det första.”

Ja, det har ju inte precis blivit bättre med åren med den här saken, men vad vill den onde egentligen uppnå med att få oss att tona ner det här med omvändelse?

Dagens text, Luk 11:14-26, är en av de texter där det är både nyttigt och nödvändigt att också läsa vad de andra evangelierna har att säga om samma sak. Annars missar man en mycket viktig detalj, och varningen, som Jesus förmedlar, blir inte alls lika klar och begriplig!

I Lukastexten är Jesu ord återgivna så här: (Svenska Folkbibeln)

”När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han genom ökentrakter för att finna en viloplats. Men om han inte finner någon, tänker han: Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag lämnade!

När han så kommer tillbaka och finner det städat och pyntat, ger han sig av och tar med sig sju andar som är värre än han själv, och de går in och bor där. För den människan blir det sista värre än det första.”

Här blir det inte så där omedelbart klart vad människan ifråga skulle kunna göra för att undvika denna katastrofala utveckling. Det låter nästan litet oundvikligt – om inte den fördrivna demonen hittar något nytt ställe att bo på, då kommer han att komma tillbaka, punkt och slut, och dessutom inte ensam!

Därför behöver vi komplettera med Matteusevangeliets version! Där står det nämligen så här, Matt 12:43-45. Det är bara ett ord som skiljer, men det ordet gör också hela skillnaden!

”När han då kommer tillbaka och finner det tomt och städat och pyntat…”

Märkte du skillnaden? Problemet var inte att huset var städat och pyntat! Problemet var att det var tomt!

Ingen hade flyttat in istället för den förra hyresgästen!

Den här söndagens tema är ”Jesus segrar över ondskans makter”, och huvudtexten handlar just om hur Jesus driver ut onda andar – och sedan blir anklagad för att göra det med hjälp av de onda andarnas furste.

Det är inget problem för Herren att befria människor från demoner!

Han har till och med gett den auktoriteten vidare till sin församling, så de, som tror på Jesus, kan också med hjälp av kraften i Jesu namn kasta ut onda andar!

En sådan befrielse sker för övrigt redan när en människa kommer till tro och får sina synder förlåtna och blir född på nytt till att vara ett Guds barn – när detta har skett har hon blivit en Jesu egen, hon är inte längre den ondes livegne!

Problemet med det tomma huset uppkommer när befrielsen väl är ett faktum, det uppkommer ifall det tömda, städade och smyckade huset får fortsätta att stå tomt, ifall den nye ägaren inte får fylla det!

Det gäller alltså att inte ha något ledigt utrymme i sig!

Det gäller att kunna säga till alla hugade hyresgäster: Tyvärr, allt är upptaget, här finns inga lediga rum!

Nu börjar vi ana varför den onde gärna vill, att vi ska predika mycket nåd och litet omvändelse.

Det handlar helt enkelt om att han vill skapa utrymme för sig själv, för sitt eget utsäde!

I Lukas 11:23, versen innan Jesus börjar tala om den onde andens återkomst, säger han så här:

”Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.”

Om man förstår hans tal som en helhet, då är det som han säger i fortsättningen en varning för vad som kan hända, om en människa nog tar emot frälsning och befrielse, men sedan inte på något sätt ger sig med i arbetet på att vara med Jesus och samla med honom!

Gör man så, då finns det ju ledigt utrymme i en!

Sen kommer den onde, och han kommer i allmänhet inte som en brandbilsröd figur med horn och bockfot!

Nej då, han kommer snygg och prydlig och tilltalande,  precis som en annan ljusets ängel!

Det gör han genom att komma med tilltalande förslag på vad man ska använda sin lediga tid och frigjorda talanger till, och det är ofta så där mänskligt sett helt bra, eller åtminstone tämligen oskyldiga saker, sånt man kan ägna sig åt medan man fortfarande kan se sig som en god kristen!

Man kan säga, att denne mindre önskade hyresgäst kommer i  i kostym och blanka skor, och välknuten slips och bländvit skjorta, när han försöker få hyra in sig i det lediga utrymmet.

Fast ibland kan han nog komma med mindre kristliga erbjudanden också.

Det kan gå som det gick för kung David, när han valde att skolka från sina förpliktelser, och istället för att sköta sitt jobb som överbefälhavare stannade hemma, låg och drog sig hela dan, sen på kvällskanten gick upp på palatstaket, och ställde sig att tjuvtitta på en kvinna, som badade i trädgården bredvid, satte munkavle på sitt samvete och gav sig hän åt ögonens begärelse och köttets begärelse – och till slut var både äktenskapsbrytare och mördare.

Inget av allt det här skulle ha hänt om han följt med hären ut i fält, vilket ju var hans uppgift!

Då hade inte hans hus stått tomt och inflyttningsklart, när frestelsen kom!

Luthers varning för risken med  att i förkunnelsen börja utelämna biten om vad efterföljelsen faktiskt förpliktigar till – något som ofta görs med hänvisning till nåden – får ses som en varning för att de troende genom detta blir lurade att tro att evangeliet är laglöst.

Så hade det gått i församlingen i Korint, och så har det gått på många andra ställen genom tiderna.

En gammal gudsman skriver så här om det fenomenet:

Man talar visserligen om lagen som en uppfostrare, men den blir en falsk mästare som leder vid sidan om Kristus och bort från Kristus ifall den inte får, såsom hos Paulus, leda fram till Andens lag i Kristus, vilken gör fri från syndens och dödens lag, så att lagens krav kan fullbordas i oss!

Därför ska du alltid finna att dessa så kallade förkunnare av ”fri nåd” ligga i en ständig fejd med lagen.

Han är deras förskräcklige buse, som de aldrig går säkra för, och mot vilken de jämt skria, skrika, hojta och slå med händer och fötter. De går med en djup och hemlig fruktan för honom, ty de är inte lagligen lösta från honom genom Andens lag!

Man vill alltså ha en budlös nåd.

Men nåden är inte budlös!

Så här beskriver Paulus nåden: ”Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss till att avsäga oss ogudaktighet och världsliga begärelser och till att leva tuktigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tidsålder som nu är.”

Ändå är det budlösa skökoevangeliet mycket allmänt ibland oss. Gott vore om vi misstog oss, men vi misstar oss knappast när vi säger att minst två tredjedelar av alla präster i vår kyrka beträffande lag och evangelium är folkfördärvande irrlärare och villoandar.

Citatet är hämtat från N P Wetterlunds,  ”Andens lag” del I

Jag tror att det är bland annat sådant här, som Jesus avser, när han i Matt 13 berättar liknelsen om det, som blev sått i törnåkern. Allt det här andra, som kommer in, tillåts flytta in i de rum, som inte har fått komma under Kristi herravälde, det växer till sig tills det tränger ut allt annat.

”Fåfäng gå lär mycket ont” sade de gamla.

Det finns mycket vishet i de gamla ordspråken.

Det beskydd, den kraft att segra över ondskan, som finns i detta enkla råd, att ”fylla sitt hus” med satsa sin tid och sin kraft på att vara med och församla med Jesus på vad sätt, och med vad tillgångar man har fått, det är något man ibland frestas att både underskatta och glömma… det är så enkelt och praktiskt, att man lätt tappar bort det bland all andlighet!

Ämnet som sådant är förvisso ägnat att väcka reaktioner – kanske du undrar hur någon på fullt allvar kan tro på att Jesus ska komma tillbaka?

Till det kan jag bara säga, att om något redan har hänt en gång, ska det väl inte var så svårt att tro att det kan hända en gång till!

Samt att det, åtminstone för mig, faller sig lättare att ta till mig att världsalltets skapare och Gud ska komma tillbaka hit för att sopa ut all ondska ur sin skapelse, och regera som kung över det som är hans, än att förstå hur han kunde vara villig att komma i ödmjukhet, fattig och förkastad, första gången han kom.

”Jag tror inte på det där snacket om att Jesus ska ska komma tillbaka! Det där har ju de kristna talat om i snart tvåtusen år nu, att Jesus ska komma snart, och han har inte synts till än!”

Många avvärjer budskapet om Jesu tillkommelse med att säga så. Vilket inte är något nytt, så här har man sagt i alla tider!

I en av dagens texter, 2 Petr 3, talar aposteln om för oss att redan då, på hans tid, hade människor börjat göra narr av det kristna hoppet, just med argumentet att inget har ju hänt än!

Sen förklarar han att detta beror på att Gud i sitt tålamod vill ge så många människor som möjligt chans att omvända sig. Han har ju som bekant ingen glädje av att de ogudaktiga går under, han vill att de ska omvända sig och få leva!

”Jesus kommer snart, är du redo?” Det kan man få läsa på elstolparna längs vägarna då och då, och en och annan kommentar har man ju hört om ”vettlösa fanatiker, som försöker skrämma folk till himlen”…

Men det är inte det, som det handlar om! Här är det fråga om att försöka få folk att vakna, inte om att skrämma dem till himlen! Så länge man sover vet man inte om att man sover, det är först när man vaknar, som man inser att man nyss sov!

Därför brukar vi också  tala om ”väckelse”, det är det ord som bäst beskriver vad det handlar om, när en människa vaknar till insikt om att resdagen närmar sig, och hon ännu inte har gjort sig resklar!

Det här med att vara vaken och hålla sig vaken är ett knepigt kapitel, det visar Jesu liknelse om de tio unga damer, som gick ut för att invänta huvudpersonens ankomst inför den tillstundande bröllopsfesten.

”Ja, jag hör till de som väntar och redo, för jag hör till en kristen församling, jag är barndöpt och konfirmerad och troendedöpt och vattendöpt och nedsänkningsdöpt och andedöpt och något fler sätt att vara bergsäkert församlingsansluten finns inte!”

Det här var väl aningen karikerat, men ibland möter man attityder som går åt det här hållet.

Allt det här kan bli lampor som slocknar, sådana som det berättas om i dagens evangelitext, i Matt 25:1-13, den om de tio jungfrurna.

Våra religiösa meritlistor kommer inte att vara värda så värst mycket på den dag då Jesus kommer tillbaka.

Den självvalda gudstjänstens olja kommer inte att räcka till för att hålla några lampor brinnande.

Bered dig att möta din Gud med att inse vem du är, en syndare, och vem Gud är, en förtärande eld mot all orättfärdighet! Och håll kvar den insikten! Då håller du dig till Kristi kors och lever i syndernas förlåtelse, och gör du det, då är du fri att älska och följa och lyda Honom som dog för dig!

Då är du vaken, då är du levande, då är du redo!

Då kan du och jag också undgå att ge den signal till våra medmänniskor, som Nils Ferlin en gång upplevde att han fick i Stockholms Filadelfia, den som han beskriver i dikten ”I Abrahams sköte”.

”Låt världens och flärdens barn skratta oss ut – vem skrattar till slut?

hörde jag Lewi Pethrus intonera för ett tiotal år sedan

Ja, tids nog blir det vår tur, vår tur, upprepade han, som om han sög på en slickepinne.

Då kom jag att tänka på Lazarus.

Att vår Herre kan ha så sjaskiga inackorderingar!

Inte för trasornas och loppornas skull, utan för skadeglädjen…”

(Diktsamlingen ”Kejsarens papegoja”, 1951)

Jag vill ju tro, att Ferlin missuppfattade Pethrus vid det här tillfället, men fenomenet som sådant är avslöjande, om det uppträder! Det avslöjar att den, som ser fram emot den dag, då man ska få se hur ens fiender brinner i helvetet, själv är andligen sovande!

Ingen, som har någon som helst självkännedom, kan någonsin känna skadeglädje inför tanken att de, som gör narr av den kristna tron, i värsta fall aldrig kommer till någon omvändelse, utan blir hänvisade till den vänstra utgången den dag då Herren dömer folken. Tvärtom, man önskar att de ska omvända sig och få leva!

Man vet ju, att man själv inte är en bit bättre än de!

”There, but for the grace of God, go I”

Så sade John Bradford, en av Englands reformatorer, på 1500-talet, när han såg en grupp dödsdömda förbrytare på väg till sin avrättning. ”Där skulle jag också gå, om det inte vore för Guds nåd!”

Så talar en, som är andligen vaken!

Andliga förnyelser har ju minsann varit i ropet i kyrkligheterna så länge jag har varit i kristen. Det har handlat om allt från fred och hälsokost till demonutdrivning och skrattmöten. Det har betts om förnyelse, jublats över förnyelse, satsats på förnyelse.

Men ”förändring”? Vad då för förändring? Vad menas med det? Är det inte förändring, om vi börjar tala i tungor i mötena, dansa i kyrkan, eller införa nya församlingsstrukturer?

I morgon firar vi reformationsdagen i kyrkoåret. På finska kallas den ”uskonpuhdistuksen muistopäivä”, vilket i mitt tycke är bra mycket mer träffande. (det betyder alltså ”reformationens minnesdag”)

En reformation är något annat och mera än en förnyelse!

Den börjar med en väckelse , ett uppvaknande av något slag. Om ingen blir väckt till insikt om att det sammanhang, som han lever och verkar inom, har blivit på något sätt deformerat, att något har gått snett i lära och liv, då kommer heller ingen att starta någon reformation, börja jobba för att åstadkomma en förändring

Väckelser finns det av många slag, man kan vakna upp av många orsaker och till många slags verksamheter, alltifrån att vakna upp över de sociala orättvisorna och bli befrielseteolog – eller ”lundateolog”, som det hette på våra breddgrader, när det begav sig på femtiotalet –  och till att vakna upp över behovet av läromässig stadga och bli renlärighetsivrare.

Som sagt, det finns väckelser av många slag, men det finns egentligen bara en sort, som faktiskt kan åstadkomma det som behövs – nämligen sådana reformatorer som först av allt har vaknat över sitt eget behov av ”reformation”, sitt eget behov av att vända om och ”göra bättring”!

Grundtextens ord för ”bättring” är ”metanoia”, och det står för sinnesändring, förändring, förvandling!

Frank Mangs kallar denna inre väckelse, detta uppvaknande till medvetenhet om att det inte i första hand är allt och alla runt mig, som behöver förändras, det är jag själv, för ”samvetsväckelse”.

Den väckelsen innefattar i sig alla behov av reformation.

Den ställer mig och dig inför det största budet av alla, att älska Gud över allt och min nästa som mig själv, den väcker till insikt om att allt engagemang, allt patos, all predikan och polemik i världen inte når upp till den rättfärdighet som Gud söker i oss.

Den får oss att söka och hålla fast vid Sanningen, för Jesus är sanningen och Jesus är Ordet.

När samvetet väcks får våra hemmagjorda läror och teologier stryka på foten, för när vi böjer oss för sanningen börjar vi också  helgas i sanningen.

Samvetsväckelsen får oss att förstå att en utjämning av de sociala klyftorna är en del av evangeliet likaväl som den rätta läran är det, men först av allt får den oss att förstå att vi är syndare, och bara som sådana kan vi komma till Gud, för det är bara syndaren som har behov av nåd, och det är detta, att Jesus Kristus kom i världen för att frälsa syndare, som är evangeliets själva kärna.

Och detta är minsann inte så självklart, även om vi alla nickar instämmande och håller med!

Vi kan se på dem som fanns med i bilden,  när Jesus kom till Jeriko! Det är en mycket instruktiv berättelse, om man läser den med litet känsla och fantasi!

Där finns, naturligtvis,  några fariséer och skriftlärde. De fanns alltid med på ett hörn, där Jesus rörde sig.

De ser syndaren och quislingen Sackeus uppe i trädet, förbannelse över honom, och de ser en hop människor som inte känner lagen, så förbannelse över dem också, och de ser en suspekt rabbi med ett följe olärda lärjungar, bäst att hålla en förbannelse i beredskap för dem också, om det skulle visa sig behövas!

Själva är de så fina och präktiga människor, som någon kan begära – i sina egna ögon, alltså! Inget upplevt behov av egen sinnesändring där, inte!

Så kan man tänka bara när samvetet sover ifråga om den egna belägenheten.

Där finns den i texten omtalade folkhopen, hela den saliga blandningen ovanliga människor, som vi brukar kalla ”vanligt folk”.

De ser blodsugaren och utpressaren Sackeus uppe i trädet, förbannelse över honom, de ser de skriftlärde och fariséerna, jädra självgoda pack, dom är minsann inte så fromma som de försöker ge sken av, och de ser Jesus och hans lärjungar, yes, äntligen händer det något i den här stan! Själva är de ju i alla fall barn till Abraham, och således mycket bättre än hednahundarna på andra sidan gränsen… man känner inget större behov av förändring för egen del i majoriteten av det gänget heller!

Men ett väckt samvete skulle ha sagt dem, att detta att vara barn till Abraham inte betyder så värst mycket, om man inte också tror och lever som Abraham gjorde!

Där finns Jesu lärjungar. De ser fariséerna, jaha, där har vi fienden, där har vi motståndet, och de ser folkhopen, jaha, dem ska det predikas för, och kanske delas ut mat åt igen, kunde vi inte dra oss undan någonstans och vila litet igen?

Sen ser de  Sackeus. Konstig typ, ska nu en vuxen karl klättra i träd som en pojkspoling? Vad är det där för en knäppgök?

Själva är de förstås i en klass för sig, de är ju utvalda att vara Jesu apostlar, och har varit ute på uppdrag och gjort tecken och under! Vi är de, som har lämnat allt för att följa Jesus, här ser ni pojkar, som satsar på sitt lärjungaskap!

De tror, att de redan gått genom sin förändring, att allt är klart.

Deras samvete sover än, efter Getsemanenatten kommer det att vakna…

Där finns Sackeus. ”Alla hatar mig, och det ger jag väl så många som flyger och far, en samling losers är de hela bunten, vem har finaste huset och flesta tjänarna i den här stan, va? Fast det känns litet illa ibland att ha kommit så på sidan om barnatron… och den här Jesus, det sägs att han till och med har kallat en likadan publikan som mig till lärjunge? Kanske det finns en chans till förändring ändå….”

Här har vi ett äntligen yrvaket samvete, som för sin ägare åt rätt håll – upp i trädet till allmänt åtlöje….

Och där finns Jesus. Han ser fariséerna. En bunt syndare, som skulle behöva förlåtelse och frälsning, om de bara ville begripa det! Blinda som påstår att de ser, som vägrar erkänna sitt behov av förändring, och därför står deras synd kvar.

Han ser folkhopen. En massa i själen sjuka människor, som behöver läkedom och förlåtelse, men som mest bara tänker på sina kroppar och sina fysiska behov, och vill ha bröd och fysiskt helande. O, att de ville inse vad deras frid tillhör!

Han ser Sackeus, dagens glädjeämne! En syndare som mognat till att ta emot kallelsen till bättring.

Och han ser sin självmedvetna lärjungar och vet hur lång väg de ännu har att gå och hur många av deras stolta illusioner om sig själva som ännu ska krossas, innan de är redo att börja leva i den verkliga väckelsen, den som innebär att förminskas, och Jesus ensam blir stor!

Han ser dem alla, ser vad de går för, ser var de befinner sig, och han älskar alla dessa syndare som sig själv, och han älskar sin himmelske Fader över allt. Han är det, som vi behöver förändras i riktning mot, och så länge vi inte är honom lika, finns det fortfarande behov av förvandling!

Vi behöver få ögon, som ser det som Jesus ser, när han ser på mig, när han ser på mina medmänniskor, och det är bara samvetsväckelsen, som ger den klarsynen.

Vi ber ibland med orden från Efesierbrevet 1, att Gud ska öppna våra hjärtans ögon.

Är vi villiga och beredda att se det, som vi då får se?

Då kan vi få den reformation som vi mest av allt behöver, den som berör oss själva först och mest av allt, inte bara en reformation av det slaget, där  någon försöker få de andra att bli och tycka som han själv…

Otaliga krig har utkämpats under beteckningen befrielsekamp och frihetskrig, människor har varit villiga att offra allt, också livet, för friheten.

Ordet frihet väcker också starka associationer hos oss. I den mänskliga begreppsvärlden hör det samman med oberoende, att inte behöva underkasta sig någon annans vilja och beslut, att kunna göra vad man själv vill utan att behöva be någon om lov, och så vidare.

När vi sedan möter begreppet ”en kristen människas frihet”, då får vi se upp, så att inte just de associationer och den förhandsförståelse vi har från denna världens tänkande av begreppet frihet ställer till det för oss, så att vi tolkar alltsammans fel! Frihet i biblisk mening är nämligen något annat och mer än ett ”nu kan jag göra som jag vill”!

Det finns två ord, som jag har haft stor hjälp av när jag har funderat på de här sakerna.

Det ena är ”från” och det andra är ”till”.

Den som tror på Jesus är förvisso befriad från en hel del saker, även om den kristne inte alltid har kommit till en egen medvetenhet om det!

Han är befriad från sin synd, han är befriad från domen, han är befriad från att försöka vara andra till lags.

Han är befriad från att jämföra sig med andra, han är befriad från skammen att inte duga och inte räcka till.

Han är till och med befriad från rädsla för döden!

Allt detta har Kristus frigjort oss från, då när han blev en förbannelse för vår skull, så att vi skulle få välsignelsen!

Det här innebär naturligtvis en väldig frihet och frid!

Paulus kunde i kraft av den friheten avfärda de fariseiska lärarnas krav på att de kristna skulle omskäras, så som han gör i dagens text från Gal 5.

Han visste, att Jesus hade uppfyllt alla lagens krav för alla som tror på Honom.

Jesus kunde bota sjuka på sabbaten utan att styras av något inre krav på att försöka vara omgivningen till lags, som texten från Luk 14 berättar om. Han gjorde det Fadern ville skulle göras och därmed jämt. Några andra lojaliteter lät han inte styra sig.

Men nu kan detta missbrukas, och så sker också tyvärr rätt ofta.

Det blir så, det går fel, om vi inte är lika intresserade av vad vi har blivit frälsta till, som vi är av vad vi har blivit frälsta från!

I samma andetag som Paulus uttalar de berömda orden om den frihet som Kristus har friköpt oss till, i samma andetag som han  tar så våldsamt ställning mot kravet på laglydnad som förutsättning för frälsning, påminner han också om vad galaterna – och vi alla – har blivit frälsta till!

Vi har blivit frälsta till att leva ett liv som är präglat av en tro, som är verksam i kärlek!

Den kristnes frihet är inte ett ”allt är lovligt”, lika litet som den begränsas av en massa krav på vad vi ska göra för att Gud ska vara nöjd med oss!

Många har gått i allt är lovligt- fällan, när de bara har fokuserat vad de har blivit frälsta från, och trott att frälsningen innebär att vi kan strunta i vad Gud säger, och istället göra som vi själva finner bäst.

Då har man glömt det aposteln säger, att även om allt är lovligt så är allt ändå inte nyttigt!

Det här är vad vi brukat kalla antinomism, alltså laglöshet.

Vi är frälsta till att göra det som är gott, till att leva i i den kärlek som inte gör något ont mot medmänniskan. Men eftersom vi lever i en fallen värld, och själva bär syndafallets upprorsnatur inom oss, är friheten inte något vi kan leva i och behålla utan kamp! Det finns ständigt människor, tankar, ideér, som försöker smyga sig på oss och på olika sätt lägga slavoket på oss igen!

En av de vanligaste fällorna är tanken att vi människor själva skulle vara kapabla att avgöra vad som är gott och ont.

Tanken att vi skulle kunna kasta loss från Guds Ord, och själva bestämma vad som är rätt och vad som är fel orsakade katastrofen i Eden, och har ställt till med oändligt med elände allt sedan dess.

På den vägen börjar människan nämligen rätt snabbt inbilla både sig själv och andra att saker, som enligt Gud är rent skadliga, ändå på något sätt skulle vara nyttiga…

Guds bud som frälsningsväg upphörde när Jesus kom. Nu är det Han, som är vår frälsning.

Guds bud som regel för hur vi människor ska leva har däremot aldrig upphävts!

En tro som är verksam i Guds kärlek till medmänniskorna kommer aldrig i konflikt med budorden!

Gud har också gett oss en enkel anvisning för hur vi ska hållas på rätt köl i allt detta.

”Du ska älska Herren, din Gud, över allt, och din nästa som dig själv!”

Om jag älskar min nästa mer än Gud, då kommer jag att vara mer angelägen om att vara min nästa till lags än att vara Gud till lags.

Då blir sanningen på undantag, och friheten går förlorad både för mig och den andre – det är ju som bekant sanningen, som gör oss fria!

Om jag älskar Gud över allt, då är det Honom jag vill vara till lags, och då blir kärleken till medmänniskan verksam både som nåd och som sanning. Då bevaras jag själv i friheten, och den andre får också sin chans till frihet, den frihet som är en befrielse till att vara den man är tänkt att vara, och leva som man var tänkt att leva!

Så var det då dagens Bibel 2000-kommentar.

I dagens evangelietext, Luk 14:1-6, har Bibelkommissionen gjort ett helt godkänt arbete.

I Galaterbrevstexten, Gal 5:1-6, ser det tyvärr inte lika bra ut.

B2000: ”Vi väntar oss i vår ande att genom tron vinna den rättfärdighet som är vårt hopp”

Något ”vår” finns inte i den grekiska grundtexten. Där sägs det bara att vi väntar ”i ande”.

Alla andra bibelöversättningar jag har tillgängliga är överens om att det är i och genom den Helige Ande vi väntar. Men BK har fått det vrängt till att handla om vår egen ande. Och det här är tyvärr långt ifrån enda stället i B2000 där den helige Ande har fått utgå till förmån för människoanden.

Sen har vi det som har hänt med 5:6

B2000: ”I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek”.

Det här är inte en översättning, det är mer än parafrasering.

”Ett liv med” finns överhuvudtaget inte i grundtexten. Där står det bara ”i Jesus Kristus”.

(Översättningsteamet bakom B2000 tycks för övrigt tycka allmänt illa om prepositionen ”i”, när det är fråga om att vara ”i Kristus”, de har omskrivit den till något annat så ofta de kommit åt, och tappar därmed bort mycket av djupet i texterna.)

”Får sitt uttryck i” är suddigt och luddigt i jämförelse med det som faktiskt står i texten: ”en tro som arbetar/är verksam genom/i kärlek”

Om man översätter den här meningen rakt upp och ner utan omskrivningar blir det alltså så här:

”I Kristus betyder varken omskärelse eller oomskurenhet något, endast tro som arbetar i kärlek”.

Det är tyvärr rätt många som inte verkar ta vara på sin kallelse alls , och det inträffar också att folk blir halvvägs, och liksom tappar taget nånstans på vägen.

Då kan man ju undra vad det beror på – också för egen del, för inte kan jag nu precis komma och påstå att min egen trosvandring alltid går stadigt fram med raska steg!

Det första man kan fundera på är om man alls har förstått vad kallelsen till Guds Rike handlar om.

För ett antal år sedan tyckte jag mig få ett ovanligt klart och tydligt tilltal från Herren: ”Jag är inte den du tror att jag är!”

Osökt kom jag att tänka på en rad ur en sångtext jag hört någon gång: ”You say you´ve found Me, but I´m still looking for you”.

Tror man att nu har jag fattat det här, nu känner jag Herren, nu vet jag allt om Guds Rike, då slutar man ju samtidigt söka sig vidare, närmare Jesus. Och har man det så ställt, då kanske man inte heller har så alldeles lätt att förstå vad kallelsen till Guds Rike handlar om, varför Gud kallar, och vad han vill åstadkomma genom sin kallelse!

Det gamla gudsfolket, Israel, tycks i varje fall inte ha förstått det!

”Ju mer de har blivit kallade, desto mer har de dragit sig undan” säger Herren genom profeten Hosea, och sedan fortsätter han: ”De förstod inte att jag ville hela dem!” (Hos 11:1-4)

Och det är klart, förstår man inte vad Herren har för avsikter, då kan det bli väldigt fel! Då är det lätt hänt att man uppfattar Guds kallelse som ännu en börda i livet, ännu en sak som man ska orka med och hinna med, ännu ett krav till råga på alla andra krav man redan dignar under!

Inte att undra på att folk drar sig undan, om det är så de har (miss)förstått saken!

”Kom till mig, ni som arbetar och bär på tunga bördor, så ska jag ge er vila”. Så sade Jesus, sjuhundra år senare. Vi tror lätt att det var något helt nytt han kommer med när han säger så, att Gud i GT var en krävande och sträng husbonde, en slags kosmisk slavdrivare, som med lagens piska drev sitt folk till utmattningens gräns, men det stämmer inte! Gud har alltid velat hela och bära sitt folk!

Sen kan man ju också ta sig en funderare på hur man lyssnar när kallelsen i alla dess olika skepnader går ut.

Ett säkert sätt att undgå att ta kallelsen på allvar, är att ta det, som händer i kristna möten, som underhållning. Det är inte heller något nytt fenomen, även om det har eskalerat under senare år.

Redan för typ 2500 år sedan säger Herren så här genom profeten Hesekiel: ”Och de kommer till dig som om det gällde en folkförsamling, och sätter sig hos dig som mitt folk, och de lyssnar till det du säger, men gör inte efter det. De talar vackra ord med sina munnar, men deras hjärtan söker bara egen vinning. Och se, du är för dem som när någon som har vacker röst och spelar väl sjunger en kärleksvisa…”

Någon har vid ett tillfälle gett följande definition på hur mycket man har förstått av en predikan, eller av ett Skriftens ord: ”Du har förstått just så mycket av det som du har praktiserat i ditt eget liv. Resten har du bara hört och kan upprepa.”

Man kunde kanske också säga ”Resten tog du bara som underhållning”. Och av underhållning blir man inte helad, inte heller kommer man in i den vila, som Jesus talar om!

Jesus uppmanar vid ett tillfälle sina åhörare att beräkna kostnaden för att följa honom, och visar därmed att man inte kan vända sig till något, utan att samtidigt vända sig bort från något annat. Inte kan man bli helad utan att vända sig bort från det, som har haft sönder en, och inte kan man vila, om man inte vill släppa taget om allt det som tröttar ut en!

Ibland, när jag har läst det stället, har jag frågat jag mig: Hur mycket av Guds Ord orkar, vill, kan, ids, vågar jag förstå på det sättet, att jag faktiskt också omsätter det i handling?

Hur mycket tycker jag mig ha råd att förstå? När tycker jag att det börjar kosta för mycket, ta för mycket av min tid, mina krafter, mina tillgångar, min trygghet, och så vidare?

När jag tänker på det viset, då avslöjar det att jag fortfarande frestas se Gud som den som kräver, inte som den som vill ge…

Det blir för övrigt annorlunda om man vänder på frågan, och istället undrar om man har råd att låta bli!

Har jag råd att låta bli att söka mig närmare den Gud, som vill hela mig? Har jag råd att hålla avstånd till den Gud, som vill leda mig in i vilan, inte den overksamma ”jag ids inte”-vilan, utan den vila, där man är buren i det man gör av en, som är starkare än man själv?

Har jag råd att dra mig undan Honom, som har skapat mig, som alltid vet vad som är bäst för mig?

Vågar jag verkligen grunda mitt liv på min egen närsynta planering, vågar jag låta mig styras av prioriteringar, som kommer mer från köttet än från Anden?

Hela frågeställningen framstår för övrigt som lätt absurd, om man tillåter sig att betänka det faktum, att man ju egentligen inte har något man kan kalla sitt eget! Som kristen är jag ju köpt, och betalning är given, och då är jag inte längre min egen.

Då tillhör både jag, och allt det jag förr kallade mitt, den Herre som har köpt mig! I ljuset av den sanningen är frågan inte längre ”har jag råd”, då är frågan ”har jag rätt?” Har jag överhuvudtaget rätt att dra mig undan, eller att ha reservationer?

Vore det inte bättre att säga till Herren: ”Du har fullständigt fria händer i mitt liv, gör vad du vill och vad som behövs för att jag ska bli den du har tänkt att jag ska vara!”

När Jesus berättar sin liknelse om tornbyggaren, och säger att vi behöver räkna efter om vi har vad som behövs för att ta oss an uppgiften att följa honom, då är den naturliga reaktionen att människan beräknar utifrån sina egna resurser, och då blir mången man och kvinna modfälld.

”Det här klarar jag inte, inte klarar jag en situation med motstånd och förföljelse, inte klarar jag av att lida för Kristus…”

Men varför skulle jag fundera på om jag klarar det eller inte, när Herren har sagt att min kraft ska vara som min dag, om jag följer Honom? Det innebär ju att jag kan förvänta mig att få det jag behöver, då när jag behöver det!

Sen kan man ju förstå det, som Jesus säger på ett annat sätt också: Har jag de resurser, som behövs för att utan Guds hjälp klara av det byggnadsprojekt som mitt eget liv innebär? Eller blir mitt liv här på jorden något annat  än det var tänkt att vara, något halvfärdigt och urspårat, om jag drar mig undan från den väg Herren anvisar?

Slutligen finns det också människor som helt enkelt tycker sig vara totalt ovärdiga att ta emot sin inbjudan. Man kanske tänker att sen, nån gång, när jag har fått ordning på mitt liv och blivit en bättre människa, då kan jag släppa Gud litet mer in på livet, men som det är nu, är det nog säkrast att hålla ett visst säkerhetsavstånd.

Det här är ungefär lika klyftigt som om en sjuk skulle säga: ”Först får jag se till att bli frisk, sen kan jag gå till läkaren”.

Om vi förstår att Gud vill hela oss, då inser vi också att det inte är något hinder fast man är i ganska risigt skick! Inbjudan i Lukas 14:16-24 går ju ut just till dem som är som allra sämst i skick… och den är en kallelse till fest!

Jag hörde en gång en berättelse om en söndagsskollärare, som läste berättelsen om fariséen och publikanen i templet, alltså den här söndagens huvudtext, för sina skyddslingar. Hon läste alltså texten, förklarade sedan hur fel fariséen bar sig åt, när han skröt med sin duktighet inför Gud, och sade sedan till avslutning: ”Och nu ska vi tacka Gud för att vi inte är som denne farisé!”

Hon kunde inte ha visat sig som en större farisé, än hon gjorde med den slutklämmen… inte är det lätt, det här med självprövning, som sagt!

Men, eftersom Jesus uppmanar till självprövning, så  kan vi inte hoppa över den heller!

”Ta först bort bjälken du har i ditt eget öga, sen kan du se tillräckligt klart för att ägna dig åt flisan i din broders öga!”

Längre fram i Nya Testamentet konstaterar Paulus i samband med sin undervisning om nattvarden i 1 Kor 11, att vi ska pröva oss själva innan vi tar del av Herrens nattvard, annars löper vi risk att äta och dricka en dom över oss, och sedan säger han att om vi vore villiga att gå till doms med oss själva, då skulle vi inte bli dömda!

Det här är alltså på allt sätt viktigt, men hur gör man, för att få syn på plankan i det egna ögat?

Som jag förstår det är det absolut första att pröva huruvida man är i tron.

”Pröva er själva huruvida ni är i tron! Eller vet ni inte med er att Kristus är i er? Om inte, håller ni inte provet!”  Så skriver Herrens apostel i andra Korintierbrevets sista kapitel.

Här gäller det då att läsa innantill innan man sätter igång och prövar sig själv. Annars kanske man börjar i fel ände!

Det är inte bara en, som har börjat pröva hur det står till i ens liv med bönen, med bibelläsandet, med de goda gärningarna, med offrandet, och så vidare, efter att ha läst de här orden!

Men då gör man ju inte alls det som texten uppmanar till!

Då prövar man ju bara hur det står till med gärningarna, och texten uppmanar till att pröva huruvida man är i tron!

När det är fråga om tro, då är det först av allt fråga om jag står i rätt förhållande till Herren Jesus!

Litar jag på Honom, och bara på Honom, för min frälsning?

Vet jag fortfarande med mig att jag är en syndare, att all min egen rättfärdighet är som en smutsig klädnad i ljuset av Guds helighet, att ska jag bli och förbli frälst, då kan det bara ske genom Guds nåd?

Eller, har jag börjat rada upp saker, som jag är stolt över, berömmer mig av, tar åt mig litet ära för?

Det var ju det som var tempelfariséens problem!

Han kom inte inför Gud som en som behöver nåd, en som måste få leva av nåd, och vet om det!

Han hade prövat sin fromhet och  sin  goda vandel, och kommit fram till att han egentligen var en ganska fin människa, åtminstone i jämförelse med  dem som hade synliga svagheter och synder, och har man prövat sig själv efter den modellen, då börjar man snart tacka Gud för att man är så bra, istället för att prisa Honom för att Han är så bra!

I och för sig minsann också behövas att man prövar sitt liv och leverne, för inte är det meningen att vi ska bära oss åt hur som helst här i världen, men den första, viktigaste frågan, det är alltid hur jag har det ställt med mitt förhållande till Herren!

Sen, när jag har kommit på rätt fot i den relationen,  är det dags för den andra avdelningen av självprövning, den som handlar om hur jag beter sig här i jordelivet. Då får man pröva hur det står till i relationer, affärer, och så vidare…

När man inte längre har någon egen rättfärdighet att försvara och vara stolt över, när självprövningens första avdelning fått rensa bort allt utom Jesus, och hans förlåtelse, och hans rättfärdighet, då går det betydligt bättre att vara ärlig både inför sig själv och andra  ifråga om sitt liv och sina handlingar!

Och när man inte längre behöver skämmas och känna sig fördömd över det som inte går så bra, då vågar man se sig själv i spegeln på ett helt annat sätt! Då finns det chans att få syn på den omtalade bjälken, antingen själv, eller med hjälp av någon rättfram medmänniska

Guds tio bud är en bra utgångspunkt för den självprövningen, och man kan litet spetsa till det med att ha någon, som kan ställa en direkta frågor också, såna där besvärliga frågor, som avslöjar de personliga svagheterna. Jag tror för övrigt att jag har en artikel nånstans här på sidan som heter ”Bikt med aktiv biktfader”, där jag utvecklar det konceptet litet närmare.

Självprövningen är alltså inte något självändamål!

Den är ett verktyg, som vi får använda för att komma till en större självkännedom – vilket är en förutsättning för att kunna förändras och mogna som människa.

Den är ett redskap som Gud använder för att hjälpa oss att se till om vi har slagit in på en olycksväg i något avseende, så att vi kan vända om och komma oss tillbaka på den eviga vägen.

Och den hjälper oss att vara små på ett sunt sätt, så att Jesus får bli allt större.

”Det är som det ska vara, när jag förminskas och han växer till!”

Så sade redan Johannes Döparen, och så har det fortsatt att vara…

Nu finna vi i läran först och främst detta fel, att även om några predikar om tron, genom vilken vi blir rättfärdiga och saliga, ger man dock inte tillräckligt tydligt tillkänna hur man ska komma till tron.

Nästan alla försummar ett stycke av den kristna läran, och utan det kan ingen förstå vad det är att tro!

Kristus säger i Luk 24:47 att vi ska predika bättring och syndernas förlåtelse. Men nu talar många endast om syndernas förlåtelse, och säger litet eller inget alls om omvändelsen. Detta trots att utan omvändelse ingen förlåtelse ges, och förlåtelsen inte heller kan förstås utan omvändelse!

Därav kommer folk i den inbillningen att de utan att ha omvänt sig redan skulle ha fått syndernas förlåtelse, och blir därigenom säkra och ofruktsamma.

Detta är då en större villfarelse och synd än alla de gamla tidernas villfarelser, så att man sannerligen har skäl att frukta det som Kristus säger i Matt 12:45, att det sista blir värre än det första.”

Ja, det har ju inte precis blivit bättre med åren med den saken, men vad vill den onde egentligen uppnå med att få oss att tona ner det här med omvändelse?

Dagens text, Luk 11:14-26, är en av de texter där det är både nyttigt och nödvändigt att också läsa vad de andra evangelierna har att säga om samma sak. Annars missar man en mycket viktig detalj, och varningen Jesus förmedlar blir inte alls lika klar och begriplig!

I Lukastexten, den som kyrkohandbokens redaktörer valt att använda, är Jesu ord återgivna så här: (Folkbibeln)

”När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han genom ökentrakter för att finna en viloplats. Men om han inte finner någon, tänker han: Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag lämnade!

När han så kommer tillbaka och finner det städat och pyntat, ger han sig av och tar med sig sju andar som är värre än han själv, och de går in och bor där. För den människan blir det sista värre än det första.”

Här blir det inte så där omedelbart klart vad människan ifråga skulle kunna göra för att undvika denna katastrofala utveckling. Det låter nästan litet oundvikligt – om inte den fördrivna demonen hittar något nytt ställe att bo på,  kommer han att komma tillbaka, punkt och slut, och dessutom kommer han inte ensam!

Därför behöver vi komplettera med Matteusevangeliets version! Där står det nämligen så här, Matt 12:43-45. Det är bara ett ord som skiljer, men det ordet gör också hela skillnaden!

”När han då kommer tillbaka och finner det tomt och städat och pyntat…”

Märkte du skillnaden? Problemet var inte att huset var städat och pyntat! Problemet var att det var tomt! Ingen hade flyttat in istället för den förra hyresgästen!

Den här söndagens tema är ”Jesus segrar över ondskans makter”, och huvudtexten handlar just om hur Jesus driver ut onda andar – och blir anklagad för att göra det med hjälp av de onda andarnas furste.

Det är inget problem för Herren att befria människor från demoner! Han har till och med gett den auktoriteten vidare till sin församling, så de som tror på Jesus kan också med hjälp av kraften i Jesu namn kasta ut onda andar!

En sådan befrielse sker för övrigt redan när en människa kommer till tro och får sina synder förlåtna och blir född på nytt till att vara ett Guds barn – när detta har skett har hon blivit en Jesu egen, hon är inte längre den ondes livegne!

Problemet med det tomma huset uppkommer när befrielsen väl är ett faktum, det uppkommer ifall det tömda, städade och smyckade huset får fortsätta att stå tomt, ifall den nye ägaren inte får fylla det!

Det gäller alltså att inte ha något ledigt utrymme i sig!

Det gäller att kunna säga till alla hugade hyresgäster: Tyvärr, allt är upptaget, här finns inga lediga rum!

Och det är här vi börjar ana, varför den onde gärna vill att vi ska predika mycket nåd och litet omvändelse. Det handlar helt enkelt om att han vill skapa utrymme för sig själv, för sitt eget utsäde!

I Lukas 11:23, versen innan Jesus börjar tala om den onde andens återkomst, säger han så här:

”Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.”

Om man förstår hans tal som en helhet, då är det som han säger i fortsättningen en varning för vad som kan hända, om en människa nog tar emot frälsning och befrielse, men sedan inte på något sätt ger sig med i arbetet på att vara med Jesus och samla med honom. Gör man så, då finns det ju ledigt utrymme i en – eller obesådd mark, om vi håller fast vid den bilden.

Sen kommer den onde, prydlig i kostym och blanka skor, och välknuten slips och bländvit skjorta, och vill hyra in sig – han sår alltså för det första in den sorts ogräsfrön, som består av förslag på vad man ska använda sin lediga tid och frigjorda talanger till, och det är ofta så där mänskligt sett helt bra, eller åtminstone tämligen oskyldiga saker, sånt man kan ägna sig åt medan man fortfarande kan se sig som en god kristen!

Eller så kan det gå som det gick för kung David, när han valde att skolka från sina förpliktelser, och istället för att sköta sitt jobb som överbefälhavare stannade hemma, låg och drog sig hela dan, sen på kvällskanten gick upp på palatstaket, och ställde sig att tjuvtitta på en kvinna, som badade i trädgården bredvid, satte munkavle på sitt samvete och gav sig hän åt ögonens begärelse och köttets begärelse – och till slut var både äktenskapsbrytare och mördare.

Inget av allt det här skulle ha hänt om han följt med hären ut i fält, vilket ju var hans uppgift! Då hade inte huset stått tomt och inflyttningsklart när frestelsen kom!

Det här med att hoppa över biten med vad efterföljelsen faktiskt förpliktigar till, ofta med hänvisning till nåden, är alltså en inställning, som vuxit upp ur ett mycket speciellt slags ogräs, nämligen att de troende blir lurade att tro att evangeliet är laglöst.

En gammal gudsman skriver så här om det fenomenet:

Man talar visserligen om lagen som en uppfostrare, men den blir en falsk mästare som leder vid sidan om Kristus och bort från Kristus, ifall den inte får, såsom hos Paulus, leda fram till Andens lag i Kristus, vilken gör fri från syndens och dödens lag så att lagens krav kan fullbordas i oss!

Därför ska du alltid finna att dessa så kallade förkunnare av ”fri nåd” ligga i en ständig fejd med lagen.

Han är deras förskräcklige buse, som de aldrig går säkra för, och mot vilken de jämt skria, skrika, hojta och slå med händer och fötter. De går med en djup och hemlig fruktan för honom, ty de är inte lagligen lösta från honom genom Andens lag!

Man vill alltså ha en budlös nåd. Men nåden är inte budlös!

Så här beskriver Paulus nåden: ”Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss till att avsäga oss ogudaktighet och världsliga begärelser och till att leva tuktigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tidsålder som nu är.”

Ändå är det budlösa skökoevangeliet mycket allmänt ibland oss. Gott vore om vi misstog oss, men vi misstar oss knappast när vi säger att minst två tredjedelar av alla präster i vår kyrka beträffande lag och evangelium är folkfördärvande irrlärare och villoandar.

N P Wetterlund,  ”Andens lag” del I

Jag tror att det är bland annat sådant här, som Jesus avser, när han i Matt 13 berättar liknelsen om det som blev sått i törnåkern.

Allt det här andra som kommer in, som tillåts flytta in i de rum, som inte har fått komma under Kristi herravälde, det växer till sig tills det tränger ut allt annat.

”Fåfäng gå lär mycket ont” sade de gamla.

Det finns mycket vishet i de gamla ordspråken.

Det beskydd, den kraft att segra över ondskan, som finns i detta enkla råd, att satsa sin tid och sin kraft på att vara med och församla med Jesus på vad sätt och med vad tillgångar man har fått, det är något man ibland frestas att både underskatta och glömma…

Så skriver aposteln i 2 Kor 4:4. Med ”den här tidsålderns gud” avses den onde.

Det är alltså inte fel på ljuset, när någon inte ser det. Det är fel på den andliga synförmågan, vad det verkar av den här texten, åtminstone!

Men exakt vad är det som är fel? Vi brukar tala om andlig blindhet, men vad är detta, egentligen?

Det finns en slags andlig blindhet, som de som kommit till tro och blivit frälsta kan lida av, det märker man av Ef 1, där Paulus ber för de kristna i Efesus att deras hjärtans ögon ska öppnas.

Ibland kommer jag i kontakt med kristna syskon, som tycker att deras kristna liv befinner sig i en återvändsgränd, att ”mannat från himlen” egentligen inte just smakar något längre.

Det här är ingen ovanlig sak, om någon trodde det. Den är tvärtom så allmänt förekommande, att samtidigt som man ofta förväntar sig att de nyomvända ska vara tända och glada och lyckliga över sin nyfunna frälsning, ser man det som något väntat och närmast naturligt att de, som varit med ett tag, börjar ”stadga sig” och svalna av.

Jag minns en ung man, som en gång litet konfunderad kom och pratade med mig vid ett kaffebord i någon församlingssal någonstans.

”Jo, det är så att jag kom till tro med dunder och brak för ett halvår sen, och jag har varit så glad över Jesus!  Nu vittnade jag i ett möte för ett par veckor sen, och efteråt kom en farbror fram och klappade mig på axeln, och sade att han nog hade varit sån där också i början, men att det försvinner med tiden! Jag blev riktigt lessen att höra honom säga det! Måste det verkligen gå så för oss allihop??”

Vi är vana med att allt som känns bra ska vara en försvinnande härlighet, något som klingar av och tonar bort efter ett tag.  Vi talar t ex om ”smekmånad”, när folk gifter sig. Varför inte ”smekår”? Eller ”smekdecennium”?

Jag tror, att det är för att alltför många har gjort den erfarenheten, att en månad, det är den ungefärliga halveringstiden på nygiftlycka! Den har blivit ett slags försvinnande härlighet, den också…

Nu är ju relationen mellan Kristus och församlingen inte olik den mellan en brudgum och en brud,  och eftersom Jesus är det levande brödet, som kommit ner från himlen, det verkliga Mannat, så är det ju Honom vi talar om här, när vi funderar på den situation, där den kristne tycker sig ha det som Israels folk i öknen.

Israeliterna fick ju mat från himlen, som regnade ner från himlen varje natt och bara var att samla upp på morgonen! Gott och hälsosamt, förvisso, men efter ett tag blev de trötta på det, och började längta tillbaka till den mer varierat smaksatta maten de hade fått i Egypten. ( den som vill friska upp minnet kan läsa 2 Mos 16 och 4 Mos 11)

Så, vad är det som har hänt, när Jesus och frälsningen inte smakar lika bra längre?

Jo, relationer har en tendens att rutiniseras. Det här är en sak, som vi får se upp med, både i det jordiska och i det himmelska!

Det är illa, om vi börjar ta vår jordiska maka eller make för självklar. Det leder nämligen lätt till den slags inställning till vår livskamrat, som kommer till uttryck när Emil i Lönneberga säger om pigan Lina ”Hon får gå här som katta, ungefär!”

Då är steget inte långt till  att man börjar känna sig litet trötta på varandra!

Lika förödande är det, när vi börjar ta Jesus för självklar i våra liv, när vi inte längre ger oss tid att bara sätta oss ner då och då, och förundras över den skimrande gåva av nåd och förlåtelse vi får ta emot dag efter dag efter dag!

När vi inte längre ger oss tid att vara medvetna om kärleksrelationen till Herren – inte längre ger oss tid att låta Jesus älska oss, då blir hela kristenlivet småningom allt gråare i smaken.

När vi tappar intresset för Honom, tror oss veta allt om Honom, tror oss kunna det här med kristendom, då går det på samma sätt, som när vi tror oss veta allt om den människa vi delar livet med. Vi märker en dag, att vi har börjat uppfatta den levande Gudens Son som tråkig!  Och sedan börjar vi söka efter saker, som ska ge en kick åt troslivet – om vi inte bara glider bort från det.

Jag tror att det  är bland annat därför, som alla nya andliga modenycker alltid får ett antal anhängare. Det finns så många, som tycker att det fattas litet ”rödlök och purjolök och vitlök” i det nytestamentliga mannat!

Sedan är det ju så, att mannat i GT inte kunde sparas från en dag till annan, ens.  Det växte mask i det, och det började lukta illa, står det.

På samma sätt får vi erfara att det går mask i de gamla erfarenheterna av Guds nåd, om vi försöker leva enbart på minnet av dem.

Någon har sagt att Guds tempus är presens. Han Är!

Till det vill jag tillägga, att Guds tempus också är futurum. Han ger oss en framtid och ett hopp,  och just detta, att ha och förbli i ett levande hopp, det är livsviktigt för att mannat ska vara dagsfärskt i våra liv!

Jag minns visserligen gårdagens glädje över frälsningen idag, men det är gårdagens glädje, den ström som igår vällde upp ur källan med levande vatten. Den kan jag inte leva på idag, det var den nåd som gavs för den dagen. den ska vara ett ämne till tacksamhet och lovprisning, och därigenom hjälpa mig minnas att tro att Han, som var med mig igår, också är med mig idag och i morgon.

Det som gav den glädjen igår, nämligen löftet om att vi hela tiden, medan vi trampar här i tåredalen och här fostras av Guds nåd, får vänta på vårt saliga hopps fullbordan, att Jesus ska komma tillbaka, det ger glädje idag också!  Och det ger mer glädje än i går, för idag är Herrens tillkommelse en dag närmare än den var då!

De här två sakerna, att se upp så att inte ens relation till Jesus rutiniseras,  och att leva kvar i hoppet om en härlig framtid, det är två saker som jag själv tycker är väldigt viktiga, om mannat, evangeliet, ska fortsätta att smaka gott varje ny dag!

Sedan finns det också en tredje, nämligen att leva i kontakt med sig själv, att inte lura varken sig själv eller andra att tro att man är bättre än man är, utan verkligen leva i kontakt med sitt ständiga behov av nåd och förlåtelse!

Där jag kommer ifrån har vi ett ordspråk som säger att hungern är den bästa köksmästaren.

Så är det också med den himmelska maten! Ju hungrigare vi är, ju större vårt behov av Guds nåd är, desto bättre smakar den…

Det fjärde blir den till tjatighet upprepade sanningen, att vi aldrig ska bygga vårt trosliv på känslor.

Ingen av oss lever ständigt på topp. Vågdalarna kommer. Jag minns t ex de första veckorna av det här året . Då gick jag mest som i tjära, det gick flera dagar i sträck ibland utan att jag kände ett dyft frälsningsglädje. Lika frälst var jag för det! Och det visste jag, och den vissheten var manna för mig där och då!

Fredrik Wislöff skriver så här:

”Då Israels folk i öknen en morgon kom ut ur sina tält fann de marken täckt av ett vitt lager. Fulla av tacksamhet bröt de ut i jubel!  Det var manna som Gud i sin nåd hade sänt dem. Detta manna höll dem vid liv under deras vandring.

Men då en tid hade gått försvann tacksamheten och glädjen!  ”Vår själ vämjes vid denna usla föda” klagade de.

Det är fara på färde när Guds folk vill ersätta det gamla evangeliet om synd och nåd med något annat och något mera! Om det behövs uppseendeväckande ämnen och teman för att samla folk, då är det långt ifrån något vittnesbörd om andlig mognad och stark tro. Det är snarare ett uttryck för trossvaghet!”

Det är bara att säga amen till det!

Men  i texten jag inledde med, den från 2 Kor, är det uppenbarligen inte i första hand fråga om kristna människor, utan om dem som går förlorade! Så står det ju i 4:3!

Här är det då inte fråga om att de inte längre ser hur stor Guds makt och härlighet och godhet faktiskt är, här är det frågan om att de inte ser ett dugg av den, och aldrig har gjort det!

Jesus är inne på samma problem i Joh 3:19-20, när han säger så här:

”Ljuset kom till världen, och människorna älskade mörket och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte ska avslöjas.

Här tycks det så inte längre vara fråga om att man är blind, oberoende av om man vill eller inte, här är det fråga om en selektiv blindhet, om att man själv väljer att se det man vill se, och sedan inte ser något annat.

Och vem vill nu se ett ljus, som lyser på sådan smuts och orenhet, som man inte är beredd att skiljas från?

Det är alltså på det sättet denna tidsålders gud, den onde, förblindar de otroendes sinnen: Genom att lära dem att älska synden i vad form som nu råkar tilltala mest, att älska mörkret, så att man helt enkelt inte vill se det ljus, som visar att detta är något jag borde göra mig av med fortast möjligt!

Härifrån, från motviljan mot det avslöjande ljuset, kommer då också fiendskapen mot det kristna budskapet om omvändelse.

Den som gör det onda hatar ljuset, och hatar man ljuset, då har man inga varma känslor för den som håller i strålkastaren heller!

Så, om du inte tycker om dem som säger att en del saker enligt Guds Ord är rätt och andra fel, att en del saker är sanna och andra lögn, att det finns en absolut norm, och det är Gud som har fastställt den, om du blir arg och går i försvarsposition om någon säger något som antyder att ditt tänkesätt och din livsstil helt enkelt är ond, då är du rätt och slätt ljusskygg.

Och då kommer du att ha svåra problem med att se Ljuset som kom i världen, för att vi inte skulle behöva famla omkring i mörker, utan ha Livets ljus!