I dag har vi då kommit fram till tolfte söndagen efter pingst i kyrkoåret, och temat är självprövning. Vi uppmanas ju i Guds Ord att pröva oss själva, så det ska vi naturligtvis då också göra, men man får komma ihåg att om det finns något i kristenlivet som har en tendens att slå fel åt alla möjliga håll, så är det just självprövandet!
Jag hörde en gång en berättelse om en söndagsskollärare, som läste berättelsen om fariséen och publikanen i templet, alltså den här söndagens huvudtext, för sina skyddslingar. Hon läste alltså texten, förklarade sedan hur fel fariséen bar sig åt, när han skröt med sin duktighet inför Gud, och sade sedan till avslutning: ”Och nu ska vi tacka Gud för att vi inte är som denne farisé!”
Hon kunde inte ha visat sig som en större farisé, än hon gjorde med den slutklämmen… inte är det lätt, det här med självprövning, som sagt!
Men, eftersom Jesus uppmanar till självprövning, så kan vi inte hoppa över den heller!
”Ta först bort bjälken du har i ditt eget öga, sen kan du se tillräckligt klart för att ägna dig åt flisan i din broders öga!”
Längre fram i Nya Testamentet konstaterar Paulus i samband med sin undervisning om nattvarden i 1 Kor 11, att vi ska pröva oss själva innan vi tar del av Herrens nattvard, annars löper vi risk att äta och dricka en dom över oss, och sedan säger han att om vi vore villiga att gå till doms med oss själva, då skulle vi inte bli dömda!
Det här är alltså på allt sätt viktigt, men hur gör man, för att få syn på plankan i det egna ögat?
Som jag förstår det är det absolut första att pröva huruvida man är i tron.
”Pröva er själva huruvida ni är i tron! Eller vet ni inte med er att Kristus är i er? Om inte, håller ni inte provet!” Så skriver Herrens apostel i andra Korintierbrevets sista kapitel.
Här gäller det då att läsa innantill innan man sätter igång och prövar sig själv. Annars kanske man börjar i fel ände!
Det är inte bara en, som har börjat pröva hur det står till i ens liv med bönen, med bibelläsandet, med de goda gärningarna, med offrandet, och så vidare, efter att ha läst de här orden!
Men då gör man ju inte alls det som texten uppmanar till!
Då prövar man ju bara hur det står till med gärningarna, och texten uppmanar till att pröva huruvida man är i tron!
När det är fråga om tro, då är det först av allt fråga om jag står i rätt förhållande till Herren Jesus!
Litar jag på Honom, och bara på Honom, för min frälsning?
Vet jag fortfarande med mig att jag är en syndare, att all min egen rättfärdighet är som en smutsig klädnad i ljuset av Guds helighet, att ska jag bli och förbli frälst, då kan det bara ske genom Guds nåd?
Eller, har jag börjat rada upp saker, som jag är stolt över, berömmer mig av, tar åt mig litet ära för?
Det var ju det som var tempelfariséens problem!
Han kom inte inför Gud som en som behöver nåd, en som måste få leva av nåd, och vet om det!
Han hade prövat sin fromhet och sin goda vandel, och kommit fram till att han egentligen var en ganska fin människa, åtminstone i jämförelse med dem som hade synliga svagheter och synder, och har man prövat sig själv efter den modellen, då börjar man snart tacka Gud för att man är så bra, istället för att prisa Honom för att Han är så bra!
I och för sig minsann också behövas att man prövar sitt liv och leverne, för inte är det meningen att vi ska bära oss åt hur som helst här i världen, men den första, viktigaste frågan, det är alltid hur jag har det ställt med mitt förhållande till Herren!
Sen, när jag har kommit på rätt fot i den relationen, är det dags för den andra avdelningen av självprövning, den som handlar om hur jag beter sig här i jordelivet. Då får man pröva hur det står till i relationer, affärer, och så vidare…
När man inte längre har någon egen rättfärdighet att försvara och vara stolt över, när självprövningens första avdelning fått rensa bort allt utom Jesus, och hans förlåtelse, och hans rättfärdighet, då går det betydligt bättre att vara ärlig både inför sig själv och andra ifråga om sitt liv och sina handlingar!
Och när man inte längre behöver skämmas och känna sig fördömd över det som inte går så bra, då vågar man se sig själv i spegeln på ett helt annat sätt! Då finns det chans att få syn på den omtalade bjälken, antingen själv, eller med hjälp av någon rättfram medmänniska
Guds tio bud är en bra utgångspunkt för den självprövningen, och man kan litet spetsa till det med att ha någon, som kan ställa en direkta frågor också, såna där besvärliga frågor, som avslöjar de personliga svagheterna. Jag tror för övrigt att jag har en artikel nånstans här på sidan som heter ”Bikt med aktiv biktfader”, där jag utvecklar det konceptet litet närmare.
Självprövningen är alltså inte något självändamål!
Den är ett verktyg, som vi får använda för att komma till en större självkännedom – vilket är en förutsättning för att kunna förändras och mogna som människa.
Den är ett redskap som Gud använder för att hjälpa oss att se till om vi har slagit in på en olycksväg i något avseende, så att vi kan vända om och komma oss tillbaka på den eviga vägen.
Och den hjälper oss att vara små på ett sunt sätt, så att Jesus får bli allt större.
”Det är som det ska vara, när jag förminskas och han växer till!”
Så sade redan Johannes Döparen, och så har det fortsatt att vara…