”Kräv din rätt!” Eller?

Den krävarsjukan är nog minst lika utbredd i Finland, skulle jag tro.

Ett stort problem med  rättighetstänkandet är, att man kan försvara så  många slags orättfärdighet med hjälp av det!

Jag kom in på de här tankarna idag, när jag läste i Kyrkpressen om den stora glädjen en del människor i Närpes prosteri kände över resultatet i kyrkovalet. Nu skulle man nämligen via den uppnådda majoriteten kunna tvinga igenom kvinnliga präster i Närpes församling!

Det var med den agendan man skapat en egen lista, det var med den målsättningen man gått till val, med draghjälp av en känd veteranpolitiker, för det är ju en självklar rättighet att man ska kunna tvinga sig in var man vill!

Man skulle ju önska, att de, som vill vara med och leda en kristen församling, skulle tänka på människors frälsning istället, och hur vi ska växa i tron, men…

Frågan om kvinnliga präster lämnar jag därhän. Nya Testamentet vet inte om några präster av den modell vi har idag, varken manliga eller kvinnliga.

Det är det här med att med hjälp av politisk maktutövning gå in för att i en kristen församling tvinga genom något man ser som sin rätt, som jag reagerar mot.

Ingen, varken man eller kvinna,  har ju någon rätt till någon tjänst i Guds församling, allra minst går man och tar sig, eller än värre, tilltvingar sig, någon sådan rätt, på den punkten är Bibeln klar!

Jag drar mig till minnes vad Carl-Eric Sahlberg sade vid ett tillfälle: ”Tungomålstalande, det är inte farligt, men kyrkopolitik, det är farligt!”

Kyrkopolitik slänger nämligen ut ”ske Din vilja” genom kyrkfönstret, och ersätter Guds vilja med majoritetsbeslut – när nu Gud inte begriper att ställa upp och ge var och en vad var och en tycker sig ha rätt till…

Nå, det här med kyrkopolitiken i Närpes är ju bara ett exempel på vad elände det blir av rättighetstänkandet. Det finns fler!

Ta nu bara det här med ”allas rätt till barn”, som ibland framhålls i diskussionen om vem, som ska ha adoptionsrätt.

Vad då rätt till barn?? Barn är en gåva, inte en rättighet!

Eller ”kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp” som brukar kastas fram som argument för fri abort.

Om man nu ska tala om rättigheter i det sammanhanget,  då är det som händer, när fri abort tillåts, att man låter den ena människans ”rätt” att slippa föda barnet köra över den andra människans  rätt att få leva, men det vill man inte kännas vid – andras rättigheter är ju av någon anledning sällan lika viktiga som de egna, när de två sakerna kolliderar…

Eller när möjlighet att få leva ut sin sexualitet uppfattas som en rättighet. Man hävdar då att man självklart ”har rätt” att bete sig hur man vill, och när man än känner för det, och tillsammans med vem som nu råkar finnas till hands.

Samtidigt sätter man de regler och anvisningar Skaparen har gett oss ur spel. ”Strunt i bruksanvisningen, nu kör vi, det har vi rätt till!”

Sen förundrar sig alla förståsigpåare och är bekymrade, när det missbrukade maskineriet skär ihop…

Och det talas ju inte bara om människans alla olika rättigheter, det talas också om djurens rättigheter, så listan på allas olika krav kan göras lång.

Vi är så vana med det här, att vi knappt ens reagerar, snarare har det blivit så att också många kristna nickar på huvudet och säger ”Ja, det är ju klart…”, när det talas om rättigheter hit och dit.

Tittar man i Nya Testamentet hittar man dock, och kanske för en del krävare också överraskande,  inte mycket stöd för rättighetstänkandet.

I Gamla Testamentet  ställs krav som människan ska uppfylla, innan några rättigheter gäller, lagen skulle ju hållas innan man kunde vänta sig några välsignelser, men i NT är det som om hela konceptet med att ha rätt till det ena eller andra, och därmed också kunna kräva sin rätt,  skulle ha fallit bort!

I stället talas det om skyldigheter! Det talas om förpliktelser!

Vi är pliktiga att älska varandra!

Vi har en skyldighet att bära varandras bördor!

Vi beordras dela med oss åt dem som lider nöd!

Hela saken vänds alltså upp och ned! I Guds ordning är det inte som här i världen, där alla försöker få vad de vill ha genom att kräva det av andra. Herren vill ha det så, att alla får vad de behöver, därför att alla är villiga att ge!

Och tänker man litet, då blir det ganska självklart, att det är så här Kristi rike och församling ska fungera – och alla människor, oavsett tro, mår bäst, om vi handlar på det här sättet mot varandra! Det är faktiskt saligare att ge än att ta!

Nya förbundet bygger ju på nåd, och nåd och rättigheter utesluter varandra!

I vårt kräv-din-rätt-samhälle vill alla ha, alla står på sina rättigheter och framställer sina krav.

Det blir konflikter och elände, och de mest högljudda, eller de med störst påtryckningsgrupp tar hem spelet. Så är det enligt denna världens ordning.

I Guds Rike finns inga rättigheter. Där kräver man inte. Till och med Gud själv har avstått från sin rätt gentemot oss, genom att istället för att förkasta den avfallna mänskligheten utge sin Son för oss!

Men eftersom alla är pliktiga att ge och dela med sig, blir ju slutresultatet ändå att alla också får vad de behöver, utan konflikter och strider! För hela ordningen bygger på nåd, inte rättigheter och krav!

Men börjar man blanda in rättighetstänkandet i Guds Rikes ordningar, då går förstås hela systemet i baklås.

Och sen tycks människan tro att lösningen är att kräva ännu fler rättigheter, vara ännu högljuddare, och till och med ta den här världens lagstiftare och makter till hjälp för att få sin ”rätt” i Guds församling, i stället för att backa ut ur återvändsgränden, och gå böne- och välsignelsevägen istället…

Till och med djuren får vad de ska ha, om Guds ordning får gälla, eftersom vi människor är förpliktigade att ta väl hand om dem – Guds ursprungliga uppdrag till människan är ju att ”bruka och bevara skapelsen”!

Så snart vi frestas att gå in för att kräva vår rätt gentemot varandra kan det annars vara bra att minnas vad som är det enda vi egentligen har rätt till, det enda som vi faktiskt har tjänat ihop till, nämligen enkelbiljett till expresshissen neråt.

Allt vi får som är bättre än den biljetten är alltså nåd!

Tänker man på den saken kanske kravlusten dämpar sig litet… och tar  man sig tid att tänka på vad nåden har gett en, då kanske man rentav blir litet mer villig att ge istället för att kräva!